Ljudet av tunga vikter som når marken, svetten som rinner och kroppen som skriker, byts för ett ögonblick ut mot en sylvass fysik iförd en färgsprakande bikini och gyllene brun hudton. Timmar, månader och år av stenhård arbete, är redo få sin bedömning.
Det finns så otroligt mycket tankar och reflektioner efter vad som denna höst har givit mig, att rader påbörjas och suddas ut flera gånger om. För enkelhets skull, backar vi bandet och hoppar tillbaka några månader.
Som de flesta kanske redan vet, så valde jag detta året att tävla i en ny diciplin i grenen Body Fitness. Till mina 23 år så hade jag även mitt sista år som junior, vilket gjorde det hela än roligare.
Första anhalt gick av stapeln i Norge, på Sandefjord Open där jag enbart körde Juniorklass då jag inte fick dubblera. Vi var endast fyra deltagande i min klass och jag placerade mig på en tredje plats. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt en sådan enorm besvikelse. Jag var huvudet längre än de andra deltagarna vilket också gjorde att jag stack ut från de andra, vilket under denna tävling inte var till någon fördel. Däremot var det min första tävling någonsin i Body Fitness och jag hade gjort enorma framsteg i både fysik och mentalitet sedan 2015 då jag senast stod på scen, vilket gjorde att jag trots placering var otroligt stolt över utvecklingen. Mycket lärdom och erfarenheter tog jag med mig efter denna tävling.
Efter att fått flera bedömingar personligen av några domare i Norge fick jag åsikter likt att jag istället skulle satsa på att tävla utomlands mot andra atleter i samma längd och storlek, som då skulle göra min bedöming mer rättvis. Med otroligt mycket funderingar, så är jag ändå en person som går på vad jag vill göra, och vad min magkänla säger. Sagt och gjort, jag återkopplade till min coach Jonathan Fogelberg (som för övrigt en av Sveriges överlägset mest kompetenta coacher inom denna bransch) och jag tog beslutet om att packa väskan och åka till Arnold Classic Europe i Barcelona, 1,5 vecka innan tävlingen gick av stapeln. ”Du ångrar alla chanser du inte tog” var känslan jag gick in med, och jag vet med mig att jag alla gånger annars skulle ångra mig om jag inte åkte. I efterhand – en av mina största utmaningar och erfarheter i positiv bemärkelse under mina 23 år på jorden.
Sagt och gjort tog jag och Jonathan flyget ned till Spanien. Några helt otroligt roliga och lärorika dagar som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Tävlingsmässigt var vi 14 tjejer i min klass med de flesta som vi hade hoppats på, i liknande storlek och längd. Jag placerade mig på en 8:e plats, i en form som var min bästa form någonsin. Otroligt mäktigt och fascinerade då jag och Jonathan jobbade ”man-to-man” och skapade en form vi knappt trodde var möjlig! Vi reste tillbaka, något besvikna över placeringen men otroligt glada över resan, formen och prestationen! Alla delar vi gjorde, kunde vi inte gjort bättre vilket är en otroligt härlig känsla.
Väl hemma igen och det var endast 6 dagar kvar till SM, där dubblering skulle ske i både Junior och Seniorklass. Det var dags att möta Sveriges toppatleter och jag var så otroligt motiverad och revanschsugen. Formen spikades än en gång och jag kom in med både ett mindset och fysisk form som jag är otroligt stolt över. Och hur du mår, speglar också vad du levererar. Det syntes att jag hade otroligt roligt och allt slit fick lön för mödan.
Ett dubbelt brons slutade mitt första SM i Bodyfitness med och denna dag är en dag som jag alltid kommer att minnas med enorm glädje och stolthet. Väl bakom scen kom det många glädjetårar, som bara efter någon minut blev till desto fler i antal. Några av arrangörerna kom då fram till mig och ställde den fråga som jag enbart kunnat drömma om. Förfrågan att få vara en del av TEAM SWEDEN och representera vårt landslag på de Nordiska mästerskapen 3 veckor senare. Svaret var ett givet Ja, och en dröm som jag hade att uppnå inom de kommande åren, blev till sanning redan under min första säsong. Ord i detta sammanhang blev överflödiga, och rysningarna går genom kroppen bara då jag beskriver känslan i skrift.
Trots platsen till landslaget var den mentala omställningen enormt påfrestande. Jag ville inget hellre, men då jag varit så mentalt redo på att slutföra säsongen på SM, var det en otrolig utmaning att ställa om sig för 3 veckor till med stenhårt arbete. Är det dock en person som är villig att göra det, då vet jag med mig att det är jag. Jag bad Jonathan med 1,5 vecka kvar att jag skulle lägga in en sista växel för att ta min form till en sista och enorm nivå, vilket vi gjorde. Jag har aldrig i mitt liv arbetat hårdare, och varje gång jag ifrågasatte mig själv, var TEAM SWEDEN det enda som gick i mitt huvud och direkt tryckte bort eventuella tvivel. Jag skulle i mål, oavsett vad.
Dagen D kom och det var mycket spänning i luften. Med 8 veckor i tävlingsform och en rejäl sliten kropp, så fascineras jag otroligt mycket av vad man kan åstadkomma med rätt inställning. Än en gång så bevisar jag för mig själv att allt går om man vill.
Det finns få saker som skapar en sådan besvikelse som det kända uttrycket, ”Att falla på målsnöret”. Mitt mål med dagen var att ta mig till final. Men med 1 poäng från sista finalplatsen landade jag på en sjunde plats, och besvikelsen var ett faktum. Väl där och då, är detta helt befogat. Alla strävar efter samma guld vilket också skapar mycket besvikelse för dem som inte når hela vägen dit. Däremot var jag stoltheten över hur säsongen utformat sig enormt stor, vilket jag istället försökte byta fokus på, så snart känslorna hade lugnat sig något.
Desto mer tiden går efter denna säsong, byts besvikelse över placering ut mot stolthet. Om det så tar 1 vecka, 1 månad eller ett halvår, så vet jag att jag alltid kommer blicka tillbaka på hösten 2017 med en otroligt glad känsla i kroppen, med enorma mängder stolthet. Det som från början skulle bli 2 tävlingarna landade i 4, med en landslagsplats där jag som junior, ställdes mot Nordens seniorer i toppklass. Ett uppdrag som jag hade drömmar om inom de närmsta fem åren, slog in med storm.
Känslorna lägger sig och blir till minnen, då det finns så otroligt mycket fint att blicka tillbaka på. Enorma mängder hårt arbete, tunga timmar i gymmet, intensiva intervaller, regniga promenader och mycket glädje och tårar, så är alla dessa känslor och arbete värda varenda sekund. Inte nog med den revansch jag tillslut blev tilldelad, utan även alla erfarenheter, lärdomar och utveckling det på köpet ger. Jag har hittat min tävlingsgren till 110% och jag har min helt otroliga coach Jonathan som jag är evigt tacksam och lojal, att tacka detta för. Även sponsorer, familj, fästman, vänner, klienter och många fler som också har bidragit enormt för att göra höstens satsning genomförbar. Jag kommer alltid att minnas 2017 som ett år av enorm utveckling, både mentalt och fysiskt. Jag kommer att komma tillbaka både bättre och med mer lärdom, när den dagen blir det kommer tids nog. Tills dess skall jag arbeta upp mina svagheter, lägga mer fokus på övriga delar i vad livet innebär och arbeta för distans och balans kring alla delar.
Jag sade det innan tävlingssäsongen, och jag står det evigt fast. Hårt jobb lönar sig alltid. På ett eller annat sätt ger det utdelning, så länge du aldrig ger upp.
Ta hand om er och må väl.
Starka kramar, J.
