- This topic is empty.
-
Posts
-
Barn och mat är ibland ett känsligt ämne , eller?
Tycker ibland att det är svårt att under deff svara på barnens frågor om varför jag äter si och så.
Man är lite rädd för att det ska bli fel, att de ska få en sned bild av allt.
Oroar man sig i onödan, barn kanske ser det enklare än vad man tror.
Har ni egen erfarenhet av deffrågor från era barn?miss monroe wrote:Barn och mat är ibland ett känsligt ämne , eller?
Tycker ibland att det är svårt att under deff svara på barnens frågor om varför jag äter si och så.
Man är lite rädd för att det ska bli fel, att de ska få en sned bild av allt.
Oroar man sig i onödan, barn kanske ser det enklare än vad man tror.
Har ni egen erfarenhet av deffrågor från era barn?Ljug.
Hitta på något som förklarar varför du äter som du äter. Tids nog kan de sätta sig in i vad det är du försöker uppnå.
Tills dess: Ljug, som sagt.
”Jag äter kyckling för att jag får så ont i magen av den där maten ni äter. Ni vill väl ha en glad mamma, eller hur, ungar?”
Lögn må vara omoraliskt – men det kan vara jävligt praktiskt.
Jon Larsson wrote:Ljug.Hitta på något som förklarar varför du äter som du äter. Tids nog kan de sätta sig in i vad det är du försöker uppnå.
Tills dess: Ljug, som sagt.
”Jag äter kyckling för att jag får så ont i magen av den där maten ni äter. Ni vill väl ha en glad mamma, eller hur, ungar?”
Lögn må vara omoraliskt – men det kan vara jävligt praktiskt.
Det är just de äldre barnen som är svårast , som du sa de små är enklast, sen är det inte lika enkelt längre.
Jag skulle förklarat med sanningen. Att ljuga för sina barn är aldrig bra.
Berätta helt enkelt hur det ligger till.
Jag kom att tänka på att det borde vara betydligt bättre att de får förklarat hur en ”deff” går till av dig, än att de kanske går efter bantningstrender senare. Att de förstår att det är en skillnad på att systematiskt förlora fettmassa och att bara ”gå ner i vikt”.
Det är givetvis ingen lätt uppgift att förklara detta, men det viktigaste, tycker jag, är att de inte blandar ihop det med anorektiska beteenden.
Många kloka råd och tankar, ibland behöver man bolla sina tankar med andra för att komma vidare då man kör fast och så tycker jag om att höra andras sätt att se på saker.
miss monroe wrote:Många kloka råd och tankar, ibland behöver man bolla sina tankar med andra för att komma vidare då man kör fast och så tycker jag om att höra andras sätt att se på saker.Berätta sedan gärna hur du gick tillväga och hur barnen reagerade. Vore kul, lärorikt och intressant att höra.
Och så vill jag igen höja min röst för sanningen som den enda hållbara vägen. Förklara på ett sätt som de förstår om deff, diet, uppbyggnad osv. Det kommer att vara det enda som fungerar i längden. I promise!
Maten du ger dem och maten du äter själv behöver ju inte vara någon större skillnad på. Som svar på varför du inte äter lika mycket och av allt kan du bara säga att du vill att musklerna ska synas mer för att du trivs med det och tycker det är fint på dig. Jag håller med om att det bästa är att vara ärlig- till en viss mån. Säg sanningen men kanske inte hela sanningen.
Jag var ärlig mot mina barn och berättade/förklatade varför jag åt som jag gjorde
Ioförsig är dom lite äldre än dina barn….
När jag gick på tävlingsdiet var mina barn 18 & 15 (lite lättare att förklara då…)
Jag gjorde min mat till mig(kyckling,ris)sen lagade jag deras mat(ville absolut inte att dom skulle bli lidande)och vi åt tillsamans..Dom sa:jobbigt att du bara får äta kyckling typ,mm…..Dom accepterade min diet(efter att jag ordentligt förklarat) och gillade nog att jag gjorde den också,för på slutet när man var välldigt trött/matt/seg ,Ja man har ju ett jobb också att sköta,så gjorde vi en deal som dom tjänade pengar på….Robin storhandla 1g/vecka Denice dammsuga+torka golven…:up://S*
När min mamma var som mest inne i hälsosvängen, när jag var 11-14 år, som dock inte var så centrerad kring styrketräning men väl en hel del cykling och löpning (hon tog t.ex. klassikern ett par år i rad) så var hon även vissa perioder minutiöst noga med kosten, inte alltför olikt en hård diet. Varken jag eller min tre år yngre lillebror tog dock åt oss särdeles av detta beteende, vi åt normal mat och sedan fick vår mamma äta vad hon ville så länge hon inte tvingade i oss det alltför ofta:D.
Jag tror inte det skall vara något särdeles problem för varken killar eller tjejer i i.a.f. 11-14 årsåldern om man förklarar för barnen och barnen i övrigt har en bra psykisk miljö.Att man vill äta nyttigt är nog ganska lätt att förklara för barnen.
Tror nog ändå du behöver oroa dig mer för att dina barn blir överviktiga än anorektiker med dagens utveckling
Min mors intresse i att äta nyttigt har gnuggat av sig på mig i alla fall, utan att det blir ohälsosamt.
Om jag får bli lite politisk så tror jag det här med att lära barn att det är ok att vara tjock är fel, det är ohälsosamt, man dör tidigare o.s.v. Så hellre då att de äter kyckling och bulgur…
- You must be logged in to reply to this topic.
