- This topic is empty.
-
Posts
-
Tjena allihopa..
Har tränat styrketräning i över ett år nu och har som barn vart överviktig ca 10 kg som jag banta bort, är nu 19 år. Känns som alla ökningar man gör är fett även om man såklart ökar lite i muskler med men när man deffat känner jag mig ändå fet o rutorna syns typ inte, känns omöjligt o få fram dom om man vart fet o inte samma hårdhet riktigt fast man är skit seriöst och offrar massa så bygger kompisarna som super o äter halv taskigt käk mycket mer o behöver träna ett par månader innan de får rätt biffiga armar så det syns iaf.. Sjukt frustrerande..
Ständigt känner man sig fet o efter man deffat räcker det att gå upp 2 kg så hänger magen igen..
Letar efter nån förebild som vet hur det är och har byggt o är stenhård ändå, tycker de är omöjligt o bli hård o muskulös, känner sig mest tjock ständigt o går inte få samma kropp som de andra. Så ett tips till ni som vill bulka, gör det inte för guds skull ni kommer ångra er senare.Går det på nått sätt göra så man inte har fett på magen hur man än gör, måste ju deffa så man tappar alla muskler innan de går o se antydan till magrutor tycker ja..
Visst är det så. Jag var tjock som barn och i dom första tonåren, och överätning resulterar fortfarande bara i att jag blir fet och allt sätter sig på dom gamla ställena igen. Det verkar aldrig ”normaliseras”, om man en gång varit överviktig. Jag håller hellre en bra form hela tiden, och då kommer eventuella ökningar också mycket långsammare. Och ”bulk” är bara att glömma – det är en direkt inbjudan till rena fettökningar. En gång tjock = permanent försämrade förutsättningar. Det går att komma i bra form ändå, men det kräver också att man hela tiden har bättre koll.
Jag har ingen relaterad historia att berätta själv (då jag aldrig varit ”hård”), men [http://www.paulburkefitness.com/ Paul Burke], en äldre tränande testade att hålla sig på ”tävlingsdiet” ett längre tag, och berättar i [http://www.ironmanmagazine.com/site/?p=3052 en nylig frågespalt för Iron Man Magazine] vad som hände:
Quote:The last time I got into contest shape, I used a 12-week diet from my competition years. It took me from 230 pounds down to 210, and I looked pretty good—but I decided to stay in shape for the entire year and for the following year as well. I was doing a lot of photo shoots and getting a lot of acting roles in New York City. I got down as low as 205 (at 6’) that first year. I lived on grilled chicken and salmon, broccoli, beans, hummus and two protein drinks made with half water, half apple juice and two scoops of pure whey (no flavor). I also had a piece of fruit here and there, but that was it—nothing else.After the initial 12 weeks on that diet I felt tired and weak for three months. I wasn’t that motivated to keep training, but it was an experiment, so at 46 years of age I continued.
Normally after a contest or a photo shoot I go right back to where I feel most comfortable. I was used to filling out my clothes more and lifting heavier weight when I wasn’t contest ready, but I was on a mission, so I dieted on. For the next 18 months the only thing that changed was that I ate more often—still the same food—and I slowly got bigger, harder and more separated. How is that possible? I wrote down everything because I’d done something that I’d never been able to do in the past: gain weight when getting ready for a contest—or, in this case, commercial work.
Something started working for me after about month six—something that I never would have experienced if I’d listened to my ice cream craving at the end of every workout. Right around that time I increased my intake of the same foods again—and added another protein shake—and the results kept going against everything that I’d ever heard. I kept getting bigger and stronger while on an extremely limited diet. By the time a year passed, I’d gained 10 pounds of muscle—but it looked as if I’d gained 25 pounds because my skin was so tight and my arms had grown almost a full inch and a half. My power level was way up on lifts that I hadn’t done since I was in my early 30s.
By the fall of my 47th year—35th year of lifting—and some 22 months into the diet—I weighed just shy of 220 pounds, and I was more ripped than I’d ever been in my life. That’s a net muscle gain of almost 15 pounds during those two years. I knew that I looked good when people started to ask me if I was taking anything. All I was taking was protein powder with diluted apple juice, plain grilled chicken, hummus, broccoli and some other greens on occasion. I also ate a handful of pecans or macadamia nuts every few days—but nothing notable really. I’d tossed the fruit and the beans, but I was eating five plates of muscle food a day.
It took me two years to reach that pinnacle of natural bodybuilding. What was so amazing about the whole experience was that once I got over the initial six months, I felt fantastic, powerful, huge and always ripped and ready for any shoot or audition.
I recommend that you try it if you’re serious. See if it works for you because when it works, it is profoundly noticeable. People couldn’t believe the size that I put on or the separated, ripped, vascular, thin-skin work of art that emerged. IM
Editor’s note: Contact Paul Burke via e-mail at [mailto:pbptb@aol.com]. Burke has a master’s degree in integrated studies from Cambridge College in Cambridge, Massachusetts. He’s been a champion bodybuilder and arm wrestler, and he’s considered a leader in the field of over-40 fitness training. You can purchase his books, Burke’s Law—a New Fitness Paradigm for the Mature Male and The Neo-Dieter’s Handbook, from Home Gym Warehouse. His training DVD ”Burke’s Law” is also now available.
okej.. så nu står jag inför ett förbannat svårt val.. jag har tränat 4-5 gånger i veckan och sett mål framför mig hela tiden, men gång på gång så känns allt bara så förbannat hopplöst.. Visst, jag tycker ofta det är kul att träna, men när man blir förbi sprungen av ”normala” smala killar gång på gång fast man räknar kalorier, tränar stenhårt, gör allt rätt, har senaste kosttillskotten och slutar på diverse sporter för att kunna optimalisera träningen totalt och ändå så blir andra grövre på 1/3 av tiden jag tränat och utan att ens vara hälften så seriösa så blir man självklart jävligt deprimerad och nere… tänker på detta nästan hela tiden, och vill bli stor men jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bli det. Hade känts väldigt konstigt att helt plötsligt lägga ner och undrar vad kompisar o familj skulle säga när de ”vart med på resan” och stöttat mig osv.. Mår riktigt riktigt dåligt av detta o idag fick jag avbryta mitt pass o mådde dåligt o efteråt bara la jag mig ner när jag kom hem..
Så frågan är om det är värt alla mina uppoffringar och slit, när det finns roligare träningssätt enligt mig men bilden av en riktigt vältränad kropp finns i bakhuvudet.. Hade jag svikit mig själv om jag la ner nu?
Nu när jag har lagt ner all tid o offrat de ena o de andra så hade de känts som ett svart hål i mitt liv o ett slösat år att lägga ner, men jag vet inte vad jag ska ta mig till.. känns väldigt fånigt allt detta, men vill bara få höra en neutral synpunkt och om nån förstår vad jag menar. nu senaste tiden har motivationen dött totaltJag känner igen allt du säger… Jag har haft samma känsla ett par gånger under min träningsperiod. Ett par gånger på gymet har jag haft känslan av att tiden jag spenderar där bara är bortkastad.
Men om du stannar upp, ser dig själv i spegeln och tänker efter ordentligt så kommer du själv inse att det du gör när du tränar och rör på dig faktiskt är bra. Både för din kropp och ditt psyke.
Resultat av träning får man inte över en natt, inte ens efter en vecka. Det tar tid. Så är det.
Fortsätt träna, ge inte upp. Det kommer vända, jag LOVAR dig!Tänkte just säga ungefär vad flessa sade!
Men Ta ett Foto på dej själv!
Ta ett nytt foto om 1-2 mån. sen om 3-4 mån..osv.
Kör du på så kommer du att se skillnaden som du annars inte trodde att hänt!Det är absolut bästa sättet att motivera sej själv!
Sen då du om t.ex. ett år jämför startbilden med slutbilden kommer du att bli förvånad!
Du är 19 år…om du redan funderar på att ge upp så har du inte förstått att det vi håller på med på det här forumet är ett enda långt maraton.
Det tar TID. Även om någon är före dig just nu så innebär det inte att det ser likadant ut om 5 år. Då har förmodligen de flesta lagt av men de som verkligen älskar gymträningen fortsätter och fortsätter…
Måste vara skitjobbigt. Jag har en del jag känner som går upp 150 gram runt midjan av en 150 grams hamburgare, och de står där på gymet och sliter för att åtminstone få fram en liten bröst- eller axelkontur.
Keep it up!
Jag var tjock hela min barndom men gick ned till normalvikt när jag var 19, i samband med att jag började träna. Har testat två gånger att ”bulka” för att sedan gå ned i vikt, men det resulterade mest i plus minus noll kändes det som, förutom att det inte var speciellt kul. Då var min överätning ganska så moderat, jag jag kanske upp 5kg på ett halvår.
Sedan dess insåg jag att den metoden inte fungerar på mig. Nu ser jag till att bara träna hårt och äta ett stort mål efter träning och sedan efter hunger. Har gjort så i ett år och har fått hyfsat små resultat både prestationsmässigt och muskelmässigt, men har hållit mig ”i form” under tiden. Och så tänker jag definitivt fortsätta.
Jag var tjock hela barndomen, började gå ner i vikt vid 18-års ålder och vid 23 var jag väldigt underviktig. Som 25-åring började jag träna. Gick upp ett par kilo av bara farten, men sedan fick jag höra om att man måste ”bulka” för att gaina på allvar.
Eftersom överätande satt i sedan barnsben började jag vräka i mig mat och blev fet. I och med min första bulk gick jag upp från 73 till 83 kilo. Tanken var väl att jag skulle bulka upp mig ännu mer, men då jag hatade hur jag såg ut och kände mig obekväm att ens synas bland människor började jag deffa, och deffade ner mig till 73 igen. Jag var så gott som tillbaka på ruta noll, endast marginellt starkare och med marginellt mer muskler.
Dieten ner från 83 till 73 hade gått tämligen smidigt, så jag beslutade mig för en till bulk. Den här gången spårade det utav bara helvete. Efter sex-sju månader vägde jag 88kg. Min styrka hade skjutit genom taket, mycket tack vare ett vettigare träningsupplägg, så jag kände mig ganska nöjd, även om jag var för fet för ett fuck och inte kunde se mig själv i spegeln.
Den här gången visade sig dieten bli ett rent helvete. På 5 månader deffade jag ner mig till 78kg. Det var av någon anledning sjukt kämpigt den här gången, så jag bestämde mig för att ta en paus från dieten under sommaren och lyckades bibehålla vikten, för att i mitten av augusti fortsätta dieten. Är nu nere på 75kg och ser bättre ut än någonsin, men med tanke på hur mycket tid jag spenderat på att deffa jämfört med att bulka har det hela till stor del varit borkastad tid.
I fortsättning har jag tänkt mig någon form av cykliskt upplägg där jag drar ner på maten ordentligt på vilodagarna (energibalans eller lite under), för att bränna på med ett lite större överskott i samband med träning. Jag vet inte huruvida det här upplägget kommer att fungera, men jag hoppas i alla fall att det visar sig vara ett steg i rätt riktning. Aldrig mera bulka alltså…
oj så denna tråden kom upp igen. Själv lever mitt hopp iallafall är positiv som fan snackade med en bodybuilder som hade deffat ner 20 kg fett och som tävlat flera gånger han bara skratta o sa att de e inget problem, alla människor har haft en del fett som styrketränar pga bulk o att det är bara ge det tid och träna så blir alla grova vare sig man haft 5-20 kg fett ingen fara liksom. Bara kötta på så ska du bli grov fick jag höra, som sagt han hade vart fet 20 kg typ och det är dubbelt så mycket som mig
O han hade sjukt mycket muskler och i princip inget fett. Så klart de går , generna som bestämmer det mesta sas det med. Kolla alla elit byggare t.ex. lee priest smällfet off season men top 10 mest muskler i världen så klart att det går.Tycker du att på allvar att BB-eliten är en bra referenspunkt för vad som är möjligt för gemene man?
- You must be logged in to reply to this topic.
