- This topic is empty.
-
Posts
-
Hej.
Jag har jobbat på nu i flera veckor med min premiärdeff. Det har gått bra. Nu är jag både lite svag, less och omotiverad.
kön: tjej
längd. 162 cm
vikt: 53 kg
Har från 15:e mars gått ner 3 kg. Är nöjd med det, men absolut inte färdig!
Går morgonpromenader 90 min varje dag efter en kopp kaffe. Styrketränar 4-5 dagar/vecka ca 40 min och efter ett sånt pass spinning. Varierar tyngre styrka och lättare.
Började på 2000 kcal och har trappat ner allt eftersom. Blev trött på att stå still vid 54 kg så senaste veckorna har jag legat på 1000 kcal, då gick jag vidare till 52-53 kg.
Ser ok ut i spegeln men vill bli hårdare. Vad 17 ska jag göra? Orkar inte träna mer, klarar inte att äta mindre. Vill inte äta mer heller, vad skulle det göra för bra liksom?
Maten är den traditionella, ris, äpplen, keso, kesella, maktill, tonfisk, proteinpulver, minimjölk.
Nån dag i veckan äter jag runt 500 kcal mer, då mest frukt.
Ska jag bara nöta på?
Snälla någon, ge mig något proffsigt tips, vill verkligen nå lite mer resultat!!
Tack.Försöker komma på vad du kan göra, men det enda jag ser som verkar galet är väl att du ligger på för ”lågt” kcal i förhållande till din träning. Känns som om du får ett för stort kcalunderskott och att kroppen går på svält?
Många säger att de går ned lättare när de ger kroppen lite fett via kosten, kanske testa lägga om kosten lite, öka intaget lite och växla om träningen för att variera och shocka kroppen?
Ingen expert på något sätt och vis, någon annan kanske vet bättre?Jag håller med alexhallgren här. Min snabba uppskattning är att en kvinna med din vikt skulle kunna äta cirka 1500 kcal utan att varken gå upp eller ner i vikt med en daglig aktivitet som motsvarar ”en dag framför datorn” direkt citerat från King Grub’s deffguide.
Således kan man enkelt dra slutsatsen att med ditt dagliga intag runt 1000 kcal skulle räcka för att gå ner i vikt, genom att endast sitta vid datorn dagarna i ända.Däremot tränar du väldigt mycket, troligtvis hårt också?
Vore nog inte helt förkastligt i detta fall påstå att du har ett extremt underskott av energi, som alexhallgren poängterade i tidigare inlägg.
Uppskattningsvis gör du säkert av med allting du stoppar i dig och din kropp går in i ”svält-läge”.Mitt råd är att du äter mer. Vare sig du fortsätter med samma träningsfrekvens eller ej.
Tack för svar. Ska testa att äta lite mer och kanske även ändra om träningen lite. Har börjat lägga in lite inervallträning, få se om det hjälper.
muncken wrote:Tack för svar. Ska testa att äta lite mer och kanske även ändra om träningen lite. Har börjat lägga in lite inervallträning, få se om det hjälper.Lite mer lär nog inte räcka. Uppskattningsvis så tror jag att du säkert förbrukar 1000 kcal på dina träningspass då du först styrketränar 1h och sen spinning 1h. Då borde du åtminstone äta dubbelt så mycket som i dagsläget.
Har du behov av att träna så mycket eller är det för viktnedgångens skull? Du stressar kroppen ganska hårt genom att äta så pass lite och sen träna kopiöst mycket, kan vara en anledning till att du stannat av.
Carl Gustav: Svältläge? Jag trodde vi avlivat den myten rätt rejält här inne?
Enligt ditt resonemang så borde man således effektivt kunna stänga av fettförbränningen genom att inte äta alls?
Visst, ämnesomsättningen sjunker efter en tid på kalorirestriktion, men det handlar om en marginell effekt.
jon larsson: Carl Gustav: Svältläge? Jag trodde vi avlivat den myten rätt rejält här inne?
Nått jag missat? Av alla inlägg jag läst om deffningar och viktminskningar pratar man ju rätt ofta om att kroppen går i ”sparläge” och att den inte frisläpper fett lika lätt? Stämmer det alltså inte?
alexhallgren wrote:Nått jag missat? Av alla inlägg jag läst om deffningar och viktminskningar pratar man ju rätt ofta om att kroppen går i ”sparläge” och att den inte frisläpper fett lika lätt? Stämmer det alltså inte?Grejen är ju att ”sparläget” är förbannat överdrivet. Det handlar som sagt om en marginell sänkning av ämnesomsättningen, inte att hela systemet plötsligt bestämmer sig för att ge fan i att elda fläsk i kakelugnen.
I annat fall vore det således totalt omöjligt att svälta ihjäl, vilket alltså inte är fallet.
Ett extremt exempel jag brukar använda mig av är fångarna i koncentrationslägren under andra världskriget: Skulle dessa ha vägt mindre om de fått mer mat, helst var tredje timme? Kan de tacka det låga kaloriintaget för att de behöll så pass mycket fett som de gjorde? Dog förbränningen ut på grund av svälten?
Som sagt, ett jävligt extremt exempel som egentligen inte alls går att använda i den här kontexten av en mängd anledningar.
Men att ligga lågt på kalorier leder alltid till viktnedgång, den saken blir nog svår att komma ifrån, hur gärna man än vill luta sig mot illa underbyggda teser om ”sparlåga” och liknande.
Som sagt: Att ligga jävligt lågt på kalorier är måhända inte optimalt ur en mängd synvinklar (välbefinnande, hälsa, muskelmassa, etc) men att man fortsätter att rasa på vågen borde vara ett obestridligt faktum.
Jon Larsson wrote:Grejen är ju att ”sparläget” är förbannat överdrivet. Det handlar som sagt om en marginell sänkning av ämnesomsättningen, inte att hela systemet plötsligt bestämmer sig för att ge fan i att elda fläsk i kakelugnen.Bör tilläggas att det dock varierar en hel del mellan individer och person A kan få betydligt större påverkan på ämnesomsättningen än person B. Att kroppen ställer in sig på sparlåga är ju alltså sant men något som oftast överdrivs som sagt.
Dessutom får man inte glömma den så ofta nedreglerade NEAT som följer vid låga energiintag. Det är inte ovanligt att folk orkar träna men därutöver blir extremt inaktiva (ja rentav apatiska i extremfall) och det i sin tur bidrar ju ytterligare till en lägre emnergiförbrukning.
Sist men definitivt inte minst så finns ju även det faktum att intaget ofta missbedöms och att man faktiskt inte räknat så 100-procentigt som man tror. Ingen brukar någonsin erkänna det men så är det oft ändå.
Jon Larsson wrote:Carl Gustav: Svältläge? Jag trodde vi avlivat den myten rätt rejält här inne?
Enligt ditt resonemang så borde man således effektivt kunna stänga av fettförbränningen genom att inte äta alls?
Visst, ämnesomsättningen sjunker efter en tid på kalorirestriktion, men det handlar om en marginell effekt.
Om jag slutar att äta så går jag väl in i en katabol fas?
Fettförbränningen påverkas väl väldigt negativt av svält?Jon Larsson wrote:Grejen är ju att ”sparläget” är förbannat överdrivet. Det handlar som sagt om en marginell sänkning av ämnesomsättningen, inte att hela systemet plötsligt bestämmer sig för att ge fan i att elda fläsk i kakelugnen.I annat fall vore det således totalt omöjligt att svälta ihjäl, vilket alltså inte är fallet.
Ett extremt exempel jag brukar använda mig av är fångarna i koncentrationslägren under andra världskriget: Skulle dessa ha vägt mindre om de fått mer mat, helst var tredje timme? Kan de tacka det låga kaloriintaget för att de behöll så pass mycket fett som de gjorde? Dog förbränningen ut på grund av svälten?
Som sagt, ett jävligt extremt exempel som egentligen inte alls går att använda i den här kontexten av en mängd anledningar.
Men att ligga lågt på kalorier leder alltid till viktnedgång, den saken blir nog svår att komma ifrån, hur gärna man än vill luta sig mot illa underbyggda teser om ”sparlåga” och liknande.
Som sagt: Att ligga jävligt lågt på kalorier är måhända inte optimalt ur en mängd synvinklar (välbefinnande, hälsa, muskelmassa, etc) men att man fortsätter att rasa på vågen borde vara ett obestridligt faktum.
Säga vad man vill om din kritik till just denna teorin men mycket av det som skrivs här är tvärtemot vad som skrivs i läroböckerna. Sen att det är lättare att vara mer kritisk till vad enskilde individ påstår än vad som publiceras kan ju bara beklagas, inget illa menat mot dig.
Vid svält skulle det väl inte vara fel att påstå att muskelmassan blir mest drabbad? Och att kroppen ”håller inne” på fettet?
Det var väl detta jag ville påpeka, att om jag ligger för lågt på kalorierna så kommer muskelmassan påverkas negativare än om jag skulle ligga lite högre.
Carl-Gustav wrote:Om jag slutar att äta så går jag väl in i en katabol fas?
Fettförbränningen påverkas väl väldigt negativt av svält?Du befinner dig styändigt i en katabol fas i större eller mindre utsträckning. Den motsvaras av en ständigt pågående anabolism likväl, detta gäller all kroppens vävnad. Lipolys och lipogenes, muskelproteinsyntes och muskelproteinnedbrytning, mineralisering och demineralisering av skelettet und so weiter.
Främst kaloribalans men även näringstiming, fysisk aktivitet o.s.v. avgör huruvida anabolism eller katabolism är störst under en given mätperiod. Att ens ämnesomsättning påvrkas negativt har du redan fått svar på. Svaret är ja, det kan dessutom vara ganska kraftigt hos vissa individer. Men vid underskott förlorar man alltid kroppsfett, ALLTID.
Vidare avgörs inte kroppens näringstillstånd av huruvida käften uggar mat ständigt och jämt. Du tror väl inte näring enbart tillförs inom den närmsta tiden efter att du sväljer? En stor portion mat ligger kvar i magsäcken länge, potioneras ut i mag- tarmkanalen successivt under lång tid, spjälkas till sina minsta beståndsdelar, absorberas över tarmmembranet in i kroppen och tar sig sedan in i cellen. Att tro att detta skulle gå på jättekort tid och kräva mat med tre timmars mellanrum är befängt.
Carl-Gustav wrote:Säga vad man vill om din kritik till just denna teorin men mycket av det som skrivs här är tvärtemot vad som skrivs i läroböckerna.Åh herregud!
Vilka är ”lärobökerna” du syftar på nu egentligen? En källhänvisning vore mycket intressant för det du påstår är INTE vad läroböckerna och relevanta studier inom området säger. Det kan jag lova dig.
Carl-Gustav wrote:Vid svält skulle det väl inte vara fel att påstå att muskelmassan blir mest drabbad? Och att kroppen ”håller inne” på fettet?Jo det är fel. Det är främst fett som utnyttjas vid svält. Muskelmassa ryker förstås även det, ju större underskott desto mer, men fortfarande är fettet det främsta substratet att utnyttjas vid lågt energiintag. Eller säger dina ”läroböcker” något annat?
[http://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/bv.fcgi?indexed=google&rid=stryer.section.4355]
Quote:Under normal circumstances, approximately 50% of daily energy expenditure is derived from
carbohydrate, thus for a daily expenditure of 8 MJ, the carbohydrate store will only last
for 1-2 d of fasting-starvation before carbohydrate supply becomes dependent on
gluconeogenesis. In reality, it is probable that the glycogen store is only depleted after
several days of starvation, because even after an overnight fast, gluconeogenesis makes a
significant contribution to hepatic glucose production (for review, see Shulman &
Landau, 1992). In addition, as starvation proceeds there is less dependence on glucose as
a metabolic fuel and a major focus of the first part of the present paper will be the control
of substrate supply and utilization in fasting and starvation.
Adipose tissue lipolysis increases substantially in the first few days of starvation. Using
stable-isotope-tracer methods, Wolfe et al. (1987) showed 2-3-fold increases in the rates
of appearance of glycerol and palmitate in plasma. Interestingly, the lipolytic response to
starvation was much less marked in the obese, although in both groups of subjects there
was a similar starvation-induced enhancement of the lipolytic response to an adrenaline
infusion. In the non-obese, the increased rate of lipolysis in starvation releases
non-esterified fatty acids (NEFA) at a much greater rate than that needed for energy
metabolism. Thus, there is a substantial amount of re-esterification, and the energy costs
of this fatty acid-triacylglycerol recycling can account for 2-3% of resting energy
expenditure in the starving individual (Klein et al. 1989). Although the lower rate of
lipolysis in the obese releases fatty acids in excess of the rate of fat oxidation, the surplus
is smaller than that in the non-obese and so the energy cost of fatty acid-triacylglycerol
recycling will be substantially lower in the obese.
The increase in lipolysis in the early stages of fasting seems most likely to be due to a
variety of factors, including an increase in p-adrenoceptor sensitivity and a reduction in
plasma insulin concentration.[…]
The hypoinsulinaemia occurring during fasting contributes to the rise in basal lipolysis, but is not critical for the enhanced lipolytic responses to infused adrenaline seen after 4 d
of starvation (Jensen et al. 1987). Further evidence of the importance of hypoinsulinaemia
comes from a study by Klein et al. (1990), where infusion of glucose to
maintain euglycaemia during fasting reduces the fall in plasma insulin and the magnitude
of the enhanced lipolytic response to adrenaline.
The time-courses of the changes in glucose and fatty acid metabolism during the early
stages of fasting-starvation provide some insight into the possible controlling mechanism.
Klein et al. (1993) showed a 35% fall in plasma insulin during the first 24 h of fasting
with 50-80% increases in the rates of lipolysis. By contrast, there was no change in the
rate of glucose production. Thus, a rise in fat mobilization precedes any fall in glucose
release. However, this takes no account of the likelihood that the mechanisms of glucose
production alter during the fast, such that gluconeogenesis is the principal source of
glucose at 24 h of fasting. Further evidence supporting this comes from the observations
by Romijn et al. (1990) and Klein et al. (1993) that net glucose oxidation approaches zero
within the first 24 h of starvation. This apparent paradox has a simple explanation, in that
oxidation of glucose produced via gluconeogenesis from amino acids would not appear
through whole-body indirect calorimetry as net glucose oxidation, but rather as protein
oxidation. The subsequent reductions in glucose production and oxidation in later
starvation are probably a result of increased fat oxidation, leading to inhibition of
pyruvate dehydrogenase complex activity (see Denton & McCormack, 1995).[http://journals.cambridge.org/download.php?file=%2FPNS%2FPNS54_01%2FS0029665195000255a.pdf&code=a54bad50024670306cb278dbfe6e39fd]
Feeding, fasting and starvation: factors affecting fuel utilization. Proceedings of the Nutrition Society (1995), 54, 267-274
Eddie Vedder wrote:Du befinner dig styändigt i en katabol fas i större eller mindre utsträckning. Den motsvaras av en ständigt pågående anabolism likväl, detta gäller all kroppens vävnad. Lipolys och lipogenes, muskelproteinsyntes och muskelproteinnedbrytning, mineralisering och demineralisering av skelettet und so weiter.Främst kaloribalans men även näringstiming, fysisk aktivitet o.s.v. avgör huruvida anabolism eller katabolism är störst under en given mätperiod. Att ens ämnesomsättning påvrkas negativt har du redan fått svar på. Svaret är ja, det kan dessutom vara ganska kraftigt hos vissa individer. Men vid underskott förlorar man alltid kroppsfett, ALLTID.
Vidare avgörs inte kroppens näringstillstånd av huruvida käften uggar mat ständigt och jämt. Du tror väl inte näring enbart tillförs inom den närmsta tiden efter att du sväljer? En stor portion mat ligger kvar i magsäcken länge, potioneras ut i mag- tarmkanalen successivt under lång tid, spjälkas till sina minsta beståndsdelar, absorberas över tarmmembranet in i kroppen och tar sig sedan in i cellen. Att tro att detta skulle gå på jättekort tid och kräva mat med tre timmars mellanrum är befängt.
Åh herregud!
Vilka är ”lärobökerna” du syftar på nu egentligen? En källhänvisning vore mycket intressant för det du påstår är INTE vad läroböckerna och relevanta studier inom området säger. Det kan jag lova dig.
Jo det är fel. Det är främst fett som utnyttjas vid svält. Muskelmassa ryker förstås även det, ju större underskott desto mer, men fortfarande är fettet det främsta substratet att utnyttjas vid lågt energiintag. Eller säger dina ”läroböcker” något annat?
[http://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/bv.fcgi?indexed=google&rid=stryer.section.4355]
[http://journals.cambridge.org/download.php?file=%2FPNS%2FPNS54_01%2FS0029665195000255a.pdf&code=a54bad50024670306cb278dbfe6e39fd]
Feeding, fasting and starvation: factors affecting fuel utilization. Proceedings of the Nutrition Society (1995), 54, 267-274
Enligt användaren jag citerade så var det väldigt marginellt att fettförbränningen påverkades negativt.
Att man alltid förlorar kroppsfett är ju isåfall alla tiders, men jag hade en annan uppfattning efter vad jag läst.Jag har väl aldrig påstått att man skulle vara tvungen att äta vart 3e timme?
Eftersom jag inte kan säga att jag grundat teorin om ”sparläge”, är jag övertygad om att det har publicerats. Skulle en källhänvisning som styrker vad jag skrivit göra någon skillnad?
Ja, dessvärre har jag läst att musklerna skulle vara det ”främsta substratet”.
Men jag är inte sämre än att jag är flexibel för ändring, ser inget negativt med att vara öppen för ”ny” information.
- You must be logged in to reply to this topic.
