- This topic is empty.
-
Posts
-
Jag har alltid varit smal, vägt 45-47 kg till mina 161 cm och varit nöjd med det även om jag ofta ätit proteinbar till lunch och inget annat. I julas började jag ett nytt och stressigt jobb och bestämde mig för att gå till pt för att få lite hårdare kropp och få bort de extrakilona. Då vägde jag 50 kg och mådde skit.
Upplägget som jag fick var:
Frukost
Havregryn 35 g, 2 tsk kokosolja, 1tsk linfrö, 1tsk honung. Mmsport casein med 1 dl mandelmjölkMellis:
250 g keso, 20 g nötterLunch
120 g kyckling, 50 g pasta, 1 dl kesella sås, 100 g blomkål, sallad 200 g.Mellis samma som ovan
Middag samma som ovan.
Träning: löpning 5 km, 5 dagar i veckan och styrka 3 gånger uppdelad helkropps.
Gick ned två kg första två månaderna och kände mig peppad men senaste tiden har det gått åt helvete. Väger nu 51 kg trots att jag tagit bort pastan och ersatt med zucchini för att minska kcal.
Gjorde då ett test en vecka där jag tog bort ett av mellanmålen och åt ett äpple + Proteinbar till lunch istället dör mat samtidigt som jag ökade löpningen med 2 mil per vecka.. och går upp i vikt.
Jag vet inte vad jag ska göra och är fan desperat. Är extremt noggrann och gör vad som helst för att gå ned i vikt. De i min närhet skyller på stressen som nära inpå gjorde mig utbränd och att den hormonattningen kan orsaka detta men är det verkligen troligt? Har inte ätit bröd på ett halvår, undviker att träffa folk jag känner för att jag skäms för att de ska tro att jag bara ätit mig tjock. Väldigt sällan äter jag utöver schemat men om jag gör det är det extra grönsaker.
Idag springer jag 2.5 mil 2 dagar i veckan och 5 km med gympass 3 dagar i veckan. Min enda last är extra sugar free Tuggumi. Vill nu verkligen bli av med de här skitkilona innan semestern om en månad, iallafall något av det så jag är beredd att göra allt!
Av ditt inlägg att döma är din kropp sönderstressad därav uteblivna resultat på vågen.
Prova att öka intaget av mat samtidigt som du drar ner på träningen i en veckas tid och se vad som händer. Istället för att träna kan du istället ägna tiden åt något intresse alternativt umgås med vänner och familj.
Sen att du anser att du behöver gå ner i vikt är en annan femma..
Besvarade liknande inlägg för en stund sedan så kopierar delar av mitt svar.
Hur pass länge har du tränat som du gör idag? Har du deffat/tappat vikt tidigare? Dessa faktorer spelar till stor roll in då om du exempelvis tränat hårt under en längre tid och eventuellt jojobantat eller tappat kroppsvikt. Detta kan leda till en lätt underproduktion av vissa sköldkörtelhormoner vilket i sig kan leda till förbränningen avtagit en smula.
Din kost ser bra ut som helhet. Ett annat tips är att införskaffa en köksvåg och installera Myfitnesspal -app på telefonen. Då kan du få mycket noggrann koll på hur mycket kalorier du får i dig och vad du gör av med.
Glöm inte bort att se till att du får i dig tillräckligt med vitaminer och mineraler.
Något som inte många är medvetna om är att man , som kvinna, i sena tonåren (fram till ca 22 års ålder) lagrar in kalcium i skelettet för att stärka detta. (Nu vet jag visserligen inte hur gammal du är)Detta sker genom inverkan av de kvinnliga könshormonerna – menstruationscykeln.
Om du skulle får utebliven mens (om du ej går på preventivmedel) kan det tyda på att kroppen är försatt i ett stressläge. Avbryt då deffen eller öka mängden mat. Vill bara informera om dig om detta då detta ofta viftas bort, tyvärr finns det stora risker då detta sker – frakturer o framtida benskörhet. Så var rädd om dig!Totalt så handlar det hela om sunda vanor, kalorier in och kalorier ut – samt hormonbalans.
Hej! Jag har ett liknande problem som du, går inte ner trots träning och bra mat. Jag tror det är stressen. Mitt problem är att jag väger 74 kg och inte 51…. Vi är lika långa. MEN, min erfarenhet när jag vägde normalt innan mina graviditeter (ca 58 kg) är att ju längre ner vikt jag var hade svårare och svårare att droppa de där sista kilona, dvs om jag tex satsade på 54 kg var det sjuhelsikes mycket svårare än att gå ner från 60 till 58kg.
Alla har olika kroppsform och jag vet hur frustrerande det är att inte gå ner trots idoga försök. Men som jag tolkar din text har detta blivit en kamp som överträtt gränsen till att du inte vill träffa folk pga ditt utseende? Då måste ju alla stressklockor fullständigt ha slagit i taket! Jag kan inte komma med några handfasta råd eftersom jag själv har samma problem/frustration, men jag tror att ditt huvudsakliga fokus borde vara stressminskning snarare än mer träning/fokusering på träning då det verkar spä på den stress du redan känner.
lz: jag har alltid tränat men det är sen i julas jag har gått på extremt noggrann diet och träning där jag väger minsta lilla gram. Läkaren har tagit provet på sköldkörteln och hittar inget fel men jag känner att det inte är någon som tar en på allvar när man är smal från början. Eftersom jag har PCOS har jag ingen mens och en hormonrubbning men läkarna skickar mig till en dietist som säger ”äsch, det är bara bra att du går upp i vikt. Jag tycker att du ska gå till en ätstörningsklinik”. Det är förnedrande att inte bli tagen på allvar, särskilt som jag hade en ätstörning i gymnasiet och kämpar som ett svin för att inte hamna där igen.
Sara S : Ja, det börjar gå till överdrift och det är så frustrerande att allt går i cirklar. När inte viktminskning funkar blir jag stressad och blir jag stressad börjar allt om igen. Nu försöker jag bara att gilla läget och hoppas att det förr eller senare stabilisteras men jag ska också till endokrinolog för att reda ut lite djupare.
Jo, en tanke bara…. Är det inte så att du fått mer muskler å att viktminskningens frånvaro är för att din kropp med den träning du utför faktiskt har lagt på sig lite mer muskelmassa? Och att den inte går att träna bort? Du har säkert hört det förut, särskilt om du haft en ätstörning tidigare, men vågen är ju inget bra mått.
Otroligt frustrerande att du inte blir tagen på allvar inom vården, samtidigt så ligger din vikt kontra din längd väldigt lågt så det föreligger ju ingen medicinsk motivering för viktminskningen (som de kanske är vana vid inom vården?). Men detta ursäktar aldrig ett raljant bemötande!
Dock kanske det finns en poäng i att inte kämpa med vikten så stenhårt mot bakgrunden att du redan är stressad och har en historia med ätstörning? Att göra som du skriver, försöka gilla läget (jag VET hur svårt det är dock!!) och hoppas att det ger sig när stressen minskar? Jag har själv försökt med matdagbok i höstas (innan jag ”fick” träna efter graviditeten), körde slaviskt MyFitnessPal ca1200 kcal/dag utan något som helst resultat… Blev snarare ännu mer stressad av att fippla med maten precis hela tiden, väga, mäta etc. Det bidrog inte alls till några resultat utan adderade stress istället. Kanske var det just därför ingenting hände, att den uteblivna viktminskningen delvis berodde på den totala matfokuseringen… Nu spekulerar jag bara, men vi verkar som sagt ha samma frustration. Förutom att det borde vara lättare att droppa överviktskilon än underviktskilon, om du förstår ur jag menar.
Hur gammal är du, kroppen förändras ju med åldern och även eventuella graviditeter (har jag själv fått erfara)? Jag är 36 år nu, väger som sagt 74 kg efter senaste graviditeten. När jag började gymnasiet vägde jag 49 kg, sedan stabiliserades vikten till 58 kg som jag i princip vägt tills barnen kom in i bilden. Min målvikt är 60 kg, jag har fått acceptera att koppen förändrats och inte kommer vara likadan som tidigare. Kanske är det här helt enkelt en naturlig process för dig?
OM du kommer på ngn fantastisk idé för stressminskning så meddela gärna!
Kram/
Sara
- You must be logged in to reply to this topic.
