- This topic is empty.
-
Posts
-
Angelica wrote:Visst har du rätt MEN om man har haft en felaktig självbild och till och med varit sjuk tror jag inte att det här är en ”sport” att rekommendera. Visst blir man duktig på att kontrollera kroppen men kontroll behovet går lätt över styr. Anorexi är ju ett väl utformat kontroll system där kontrollen är en belöning som stänger dörrarna till det mörka som finns inuti.
Jag känner mig lite fräck som kommenterar det här Helen men min reaktion när jag läser det du har skrivit blir stark att du inte bör göra det här. Träna, ät bra och må bra men glöm inte LIVET utanför mat och träning det är så lätt att fastna där och glömma världen utanför. Lycka till!
MVH
AngelicaTänk om det e just detta hon behöver för att just MÅ bra. Att träna, och äta rätt kan göra sjukt mycket för psyket. För att inte tala om kunskaperna man får under vägen både om sina fysiska och psykiska gränser.
Vem säger att man glömmer livet utanför träningen bara för att man e intresserad av träning och tävling.??
Testa och se hur du reagerar? Ingen kan veta i förväg hur det kommer att gå.
Angelica wrote:Visst har du rätt MEN om man har haft en felaktig självbild och till och med varit sjuk tror jag inte att det här är en ”sport” att rekommendera. Visst blir man duktig på att kontrollera kroppen men kontroll behovet går lätt över styr. Anorexi är ju ett väl utformat kontroll system där kontrollen är en belöning som stänger dörrarna till det mörka som finns inuti.Jag känner mig lite fräck som kommenterar det här Helen men min reaktion när jag läser det du har skrivit blir stark att du inte bör göra det här. Träna, ät bra och må bra men glöm inte LIVET utanför mat och träning det är så lätt att fastna där och glömma världen utanför. Lycka till!
MVH
AngelicaBrukar inte skriva så mycker på det här forumet men måste här hålla med. Har sett det på nära håll när jag har en flickvän som lider av anorexia. Hon utvecklade anorexia när hon började träna styrketräning eftersom just den träningsformen i mångt och mycke strävar efter att kontrollera kroppen. Detta ledde så småningom till drog och doping problematik. Vill nog som angelica avråda från just tävlingsplanerna, träna och må bra men lägg inte fokus på att kontrollera kroppen.
Anorexia är inte något man lider av 1-2 år, det är för de allra flesta en livslång problematik, tror det i mångt och mycket handlar om att komma fram till en form av självacceptans som bidrar till att man kan leva ett normalt liv.
Vill inte moralisera eller säga att det du gör är dumt, men tänk efter några gånger till och rådgör gärna med behandlingspersonal (som jag förmodar att du haft kontakt med) så får de säga sin mening, är relativt säker på vad de kommer säga.
Lycka till med allt och lägg fokus på att leva väl.testa och se hur det fungerar kan ju vara ödesdigert för någon med anorexi. anorexi är ingen snuva…tankarna måste man leva med hela sitt liv.
Först och främst vill jag tacka för alla svar! Mycket tankvärda inlägg.
Hela min uppväxt har präglats av träning och tävling. Det är det jag brinner för och som motiverar mig att gå steget längre. Träningen ger en slags psykisk tillfredställselse. Jag har aldrig mått så dåligt eller varit så deprimerad som under den period jag inte fick träna.
Orsaken till min felaktiga självbild under tonåren tror jag var en strävan mot perfektion. (”supersmala flickor med stora bröst”) Min då typiska simmarkropp med breda axlar var inte ”idealiskt” i den värld jag levde i då, så jag försökte kompensera det med att äta mindre för att inte bli så stor (kände mig som en jätte med min 180 cm i längd..) Jag fick ofta höra att jag var ”väldigt muskulös” och det fick mig att känna mig okvinnlig.
Den största skillnaden mellan mig då och nu är att jag accepterat att jag inte har någon perfekt kropp och förmodligen heller aldrig kommer att få det, oavsett hur mycket jag än tränar eller svälter mig. Det viktigaste är jag mår bra och det gör jag idag. (En glad flicka är jag iallafall:D )
Jag har länge fascinerats över hur kroppsbyggare ”skulpterar” sina kroppar, vad som är fysiskt möjligt och vad jag skulle kunna göra med min. Det blir lite i motsats till hur jag tänkte tidigare: istället för att dölja min kroppsbyggnad vill jag framhäva den. Jag förstår dock en del av eran kritik med tanke på min tidigare sjukdomshistoria. Det är sant, anorexi är en väldigt lång process, men jag har också blivit äldre och klokare;) Lämnat tonårsfjanterierna bakom mig. Kan ta mognare beslut och framförallt ta ansvar för min kropp på ett bättre sätt än tidigare.
Tack igen för alla svar och rekommendationer. Jag ska defintivt ha det i åtanke och inte rusa in i något utan tänkt igenom det först!
- You must be logged in to reply to this topic.
