- This topic is empty.
-
Posts
-
Hej allihop!
Vad jag förstått så handlar ganska mycket om man vill bli bra i SL om att hitta sina svagheter i de olika lyften. Frågan är bara hur man vet vad som är problemet.
Jag tycker att jag har problem i starten av marklyft som exempel. Vad är felet då? Och framförallt hur tränar jag upp det?
Kommentera gärna denna fråga och fyll på med fler problem och lösningar, gärna även för andra övningar.Jag har också lite problem med starten. Förresten har du testat börja med stången 2 dec framför benen typ och sen rulla den mot dig och börja lyftat med fart så att säga?
djungeljimpa wrote:Hej allihop!
Vad jag förstått så handlar ganska mycket om man vill bli bra i SL om att hitta sina svagheter i de olika lyften. Frågan är bara hur man vet vad som är problemet.
Jag tycker att jag har problem i starten av marklyft som exempel. Vad är felet då? Och framförallt hur tränar jag upp det?
Kommentera gärna denna fråga och fyll på med fler problem och lösningar, gärna även för andra övningar.Enligt Jouko Ahola som var Strongman på 90-talet men som även har tävlat i SL säger att den bästa övningen för att bli stark i starten av ett marklyft är Tunga Benpressar. Jag har ingen egen erfarenhet av SL men jag kör mycket benpress och tycker att det är en bra övning för just marklyft.
Kör hårt :emo-thumb
Långa mark, vill säga att du står på en upphöjning tex en viktplatta eller liknande stadigt underlag, tycker jag är bra för starten. Dessutom är benen jätteviktiga som redan påpekats.
Ett annat alternativ är att se över tekniken. Utnyttjar du kroppen optimalt? Trycker du loss vikten med benen, har du maximalt buktryck och lagom rak rygg?
En stickingpoint är ett ställe i lyftbanan där stången alltid – eller allra oftast – stannar när ett lyft misslyckas. Ofta innebär stickingpointen att lyftaren inte får ut full styrka, inte kan lyfta så mycket som hans styrka skulle förutsätta. Om lyftaren övervinner sin stickingpoint kan hans resultat därför öka påtagligt. Å andra sidan kan det ibland vara mycket svårt att övervinna en stickingpoint.
En stickingpoint beror oftast på att 1) lyftaren har en ofördelaktig teknik (oftast i förhållande till sin ”kroppsbyggnad”) eller 2) lyftaren har en arbetande muskelgrupp, som är svag i förhållande till övriga arbetande muskelgrupper.
I marklyft har man oftast en stickingpoint antingen 1) i starten, 2) strax under knäna (gäller speciellt smalmark) eller 3) i slutet av lyftet. Dessutom kan 4) greppet innebära en svaghet, ett slags stickingpoint.
Om stickingpointen i marklyft är starten kan det alltså bero på 1) en ofördelaktig teknik i förhållande till lyftarens ”kroppsbyggnad” eller 2) svaghet i en arbetande muskelgrupp i förhållande till övriga arbetande muskelgrupper. Om man missar ett marklyft så att stången stannar på golvet kan det också ha psykologisk orsak, man är ”rädd för vikten”, men då gäller det oftast när det är maximala vikter på stången, och kan inte riktigt räknas som stickingpoint.
Om stickingpointen i marklyft är starten och orsaken till stickingpointen är orsak 2 (svag inblandad muskelgrupp) så är den svaga muskelgruppen någonstans i ben- eller höfttrakten (beroende på lyftarens teknik), och inte i ländrygg/mage, övre rygg eller traps. Om man bedömer att orsaken är 2) kan man alltså försöka stärka sin ben- eller höftstyrka. Ett sätt är att träna tarditionella komplementövningar (typ benpress), ett annat att träna styrkelyftsliknande komplement (typ upphöjda mark).
Enligt min erfarenhet är dock orsak 1 (ofördelaktig teknik) vanligare. Lyfttekniken är en helhet, bestående av flera teknikdetaljer, som dessutom i olika mån påverkar varandra (dvs om man ändrar en detalj kan detta påverka andra detaljer och förändra helhetstekniken på ett önskat eller oönskat sätt). Den vanligaste – och viktigaste – enskilda teknikdetaljen är höfthöjden i startögonblicket. Den rätta indivivduella höfthöjden är den, där lyftaren känner att han ”får med benen” i starten. En för låg höfthöjd leder till att höfterna stiger först, och kroppens ställning blir ofördelaktig fr.om mitten av lyftet – eller att starten misslyckas för att man inte ”får med benen”. Med för hög höfthöjd blir kroppens ställning också ofördelaktig men ger knappast en stickingpoint i starten.
Övriga orsaker till stickingpoint i starten kan dock vara många. Man kan vara för mycket ”över stången” med axlarna. Man kan ha stången för långt bort från skenbenen. Man kan ha dålig ”samlad styrka” (i detta fall höfterna för långt bakom stången), axelområdet kan vara för spänt.
Man kan också förbättra starten på ett flertal olika sätt, t.ex genom att ”förlänga armarna” med ”lösa axlar”, ändra höfthöjd (redan ett par centimeter kan ge resultat), ge lyftet ”rörelse” i starten (det finns fyra sätt att göra detta).
Sätt in en film på ditt marklyft med en tung vikt du klarar och en tung vikt där du missar på ett typiskt sätt, så kan jag bedöma tekniken och berätta om det troligen är orsak 2 som orsakar stickingpointen.
Grymt informativt Stahlberg!
stahlberg wrote:Man kan också förbättra starten på ett flertal olika sätt, t.ex genom att ”förlänga armarna” med ”lösa axlar”, ändra höfthöjd (redan ett par centimeter kan ge resultat), ge lyftet ”rörelse” i starten (det finns fyra sätt att göra detta).Vilka är de fyra sätten?
1) Att ha ”dykstart” (ofta i Sverige praktiserat av Öjebyns lyftare), dvs att gå ner till stången mycket snabbt, för att kunna utnyttja rörelseenergi från nedgången i starten ;
2) Att rulla stången mot sig, så att den är i rörelse i starten, och börja draget (med rätt höfthöjd) när stången rör i skenbenen (som Benedict Magnusson) ;
3) Att gå för långt ner med höfterna innan starten, börja lyftet med att höja på höfterna, och börja själva draget då höfterna är i rätt höjd, så att kroppen/höfterna, inte stången, är i rörelse (t.ex som världsmästaren i styrkelyft 1981, Reijo Kiviranta, som var en bättre lyftare än landslagstränare) ;
4) Att stå meded höfterna för högt, och sedan ”vicka ner dem” just före start (som Andy Bolton).Samtliga dessa knep har för- resp nackdelar.
- You must be logged in to reply to this topic.
