- This topic is empty.
-
Posts
-
Äventyr i Paris
Fredagen den 7/4 åkte vi iväg till Landvetter (Gbg) för att åka till Paris och tävla i marathon.
Både Åsa och jag jag var i rätt god form.
Åsa hade en kraftig fökylning och jag hade en på gång, men trotts det hade vi hopp.Med ca 2-3 h sömn kom vi till flygplatsen klockan 05.00 (flyget skulle gå 6.45).
Men det visades sig när vi väl skulle boka in att vi hade blivit överbokade.
Både jag och Åsa höll på gå i taket.
De ordnade dock en ny bokning tre timmar senare, men då via Dysseldorf.
Där fick vi vänta tre timmar till på att nästa plan skulle komma.
Vi checkade in i god tid, men då blev jag av med mitt halsband (som jag rest med hur mycket som helst med).Fick inte ta med det in i landet, då det ansågs vara ett vapen.
Har rest mycket, men aldrig varit med om detta, hade inte en chans att sända hem det.
Väl inne i flyglobbyn, visade det sig att flyget till Paris hade blivit försenad med över en timme.
Vid ankomsten hade vårt bagage kommit bort, men vi fann det senare.
Åkte med buss till Paris centrum, som även det blev försenat över en timme.
Vid åtta tiden på kvällen var vi framme och nu gällde det att hitta hotellet, det var inte helt lätt då vi inte hade någon direkt hjälpbar information (vi hade inte ens någon kartbeskrivning till hotelllet, bara gatuadress).En och halv timme senare hittade vi det.
Då hade febern börjat komma och jag frös och var varm om vart annat.Lördag
Denna dag var vi tvungna att hämta våra nummerlappar (annars får man inte springa).
Vi bestämde oss för att promenera, då det var sådant fint väder och samtidigt få lite seethseeing.
Det skulle nog ta ca två timmar, med lite pauser och sånt.
Men det visade sig att vi hade missat och gick lite väl långt.
Promenaden tog närmare fyra timmar.
Till Mässan kom vi och då fyllde vi på och kunde knalla runt i två timmar till efter det.Hemvägen gick lite smidigare nu då vi tog tunnelbana hem.
När vi kom hem till hotellet fick jag feber igen och dessutom diarre.
Hela natten sprang jag på toa och var allmänt förstörd.
Åsa var också dålig, men slapp både febern och magproblem innan loppet.Söndagen
Slängde i mig ett par febernedsättande tabletter och tog på mig mina tävlingkläder.
Ingen sömn och ganska krasslig var jag bestämd att jag skulle genomföra tävlingen.
Åsa började nu också bli lite mer krasslig, men kände ändå att hon kunde fixa det.8:15 sprang vi dit (ca 5 km till start) vi möttes av mängder av folk och alla var verkligen på G.
Det var verkligen en härlig känsla att se allt detta.
Stämningen på startområdet var verkligen på topp.
Tyvärr hade jag ingen kamera med mig.
Det var nog deltagareokord och publikrekord, för det var enormt mycket folk.
Mitt löpsteg kändes mycket lätt, så jag sa till Åsa att jag nog skulle testa och se.
Vid starten stod vi packade som sardiner.
Både jag och Åsa var seedade längst fram (röda gruppen), men det var omöjligt att röra sig de första fem minuterna.
Löppet (fransk brytning)
När jag sprungit några km, kännde jag att det inte var någon ide att brassa på.
Bestämde mig för att bara njuta och ta mig i mål.
Helt plötsligt kommer Åsa skuttande och jag blir superglad.
Mitt bland 40 000 löpare hittar hon lilla mig.
Jag bestämmer mig för att stötta henne och sörva henne (ge henne dricka, mat mm).
Allt funkar bra och Åsa håller sitt rekord tempo med lätthet.
Stax innan vätskekontrollen ber jag henne hålla sig vid höger sida, ifall vi kommer ifrån varandra, detta är precis det som sker.
Med så enormt mycket folk i rörelse, är det svårt att hålla koll på varandra.
Längre fram på banan (2,3 mil) hittar jag henne haltade och gråtande.
Hon hade denna gång drabbats av kramp i båda benen.
Smärtan var fruktansvärd.
Men jag bestämde mig för att försöka få igång henne.
Under resten av loppet pushade jag henne både fysikt och mentalt.
Vi fick enormt stöd av publiken, då de såg hur Åsa led.
”Curage Curage” ropade de högt!
Många förstod också att något hade gått snett, det syntes på våra nummerlappar att vi tillhörde de främsta men sprang bland de sämre.Mål
I mål kom vi till slut på strax under fyra timmar.
Nu väntande ytterligare1 1/2 h långsam promenad till hotellet, på grund av Åsas kramp.
På vägen dit mötte vi mängder med människor som hade sprungit (en underbar känsla).
Det var som ett enda stort slagfält.
Överallt fanns det baguettstånd, där de hade allt man önskade sig.
Det såg så fruktansvärt gott ut, men just då var vi inte så hungriga.
Jag hade slängt i mig fem äpplen, två apelsiner och två bananer (som man fick ta efter loppet).
Även Åsa hade lyckats trycka i sig lite gott.
Efter lopper gjorde sig febern påmind igen, men nu hade jag inga tabletter kvar.
Väl hemma på hotellet blir jag liggande för resten av dagen och mådde skit.
För Åsas del blev det att springa på toaletten, som jag gjorde natten innan.
Helt utslagna blir vi kvar i vårt hotellrum, som lukade mögel och var supertrångt.
Denna dag hade vi tänkt att gå ut och äta gott och strosa omkring lite, för det var våran 13-årsdag.Måndag
17.55 skulle vårt plan gå hem till Sverige, men vi bestämde oss för att vara där i god tid.
Vi har varit i Paris innan, så vi har redan sett en hel del.
Hela fyra timmar tidigare var vi där och satt och väntade.
Denna gång kom också planet försent.
Det gjorde att vi nästan höll på att missa vårt nästa plan (från Stohlm-Gbg).
Vi fick springa som idioter ti andra sidan av flygplatsen, för att hinna med.
När vi landat i Gbg, hade bagag naturligtvis inte kommit.
Vi har fortfarnade inte fått det.På vägen hem stannde vi (23:00) och köpte två specialare på Burger king.
Massa sallad, bröd, läsk och två 250 g hamburger per/person.
Smakade helt underbart gott.
Så kommer ni till Delsjömotet (Burger King), så beställ av Fredrik Schmidt, för han fixar efter tycke och smak.I det stora hela gjorde vi det vi skulle, hämtade hem våra medaljer.
Men både Åsa och jag hade chans på personbästa.
Nu sprang vi båda under fyra timmar och dessutom sprang vi tillsammans och det har vi aldrig gjort förr.
Vi kommer tillbaka var så säkra.Vi har nu båda avklarat två mål och många fler är på G.
Meriter i år:Åsas
6-timmars loppet i Skövde: 2:a
Paris Marathon: GenomfördJag
6-h loppet i Skövde: 4:a
Paris Marathon: GenomfördFör er som vill prova:
Skäl till att springa Paris Marathonsällskapet.
Mass-starten på Champs-Elysées är inte att leka med en fantastisk upplevelse, som inte går att beskriva med ord eller bilder, måste upplevas.
Själva staden Paris, det finns såå mycket att göra om man bara vill.STARTEN Startens placering 5 Champs-Elysées , en häftih känsla att stå vi Triumfbågen.
Service före loppet Rätt kass
BANAN helt ok, lätt att slå pers om man inte är sjuk.
Bansträckning Det finns massa sevärdigheter, men jag personligen bry mig aldrig Concorde, Louvren, Notre-Dame
LÖPARNA väldigt god stämmning och vänskaplig atmosfär
Sportmässan Stort och häftigt men väldigt dyrt
Pastapartyt Bra tryck, men dålig pasta.
ÅSKÅDARNA helt underbara, speciellt nu när det var fint väderEvenemangsort
Paris, Frankrike
Bantyp1-varvsbana
Startplats Avenue des Champs-Elysées
Målområde Avenue Foch
Temperatur 4-15 C
Pastaparty Ja
Medalj Ja
T-shirt
Ja Diplom
FarthållareJa
[http://www.parismarathon.com/marathon/2006/us/index.html]FEVER wrote:Söndagen
Slängde i mig ett par febernedsättande tabletter och tog på mig mina tävlingkläder.
Ingen sömn och ganska krasslig var jag bestämd att jag skulle genomföra tävlingen.
Åsa började nu också bli lite mer krasslig, men kände ändå att hon kunde fixa det.8:15 sprang vi dit (ca 5 km till start) vi möttes av mängder av folk och alla var verkligen på G.
Det var verkligen en härlig känsla att se allt detta.
Stämningen på startområdet var verkligen på topp.
Tyvärr hade jag ingen kamera med mig.
Det var nog deltagareokord och publikrekord, för det var enormt mycket folk.
Mitt löpsteg kändes mycket lätt, så jag sa till Åsa att jag nog skulle testa och se.
Vid starten stod vi packade som sardiner.
Både jag och Åsa var seedade längst fram (röda gruppen), men det var omöjligt att röra sig de första fem minuterna.
Löppet (fransk brytning)
När jag sprungit några km, kännde jag att det inte var någon ide att brassa på.
Bestämde mig för att bara njuta och ta mig i mål.
Helt plötsligt kommer Åsa skuttande och jag blir superglad.
Mitt bland 40 000 löpare hittar hon lilla mig.
Jag bestämmer mig för att stötta henne och sörva henne (ge henne dricka, mat mm).
Allt funkar bra och Åsa håller sitt rekord tempo med lätthet.
Stax innan vätskekontrollen ber jag henne hålla sig vid höger sida, ifall vi kommer ifrån varandra, detta är precis det som sker.
Med så enormt mycket folk i rörelse, är det svårt att hålla koll på varandra.
Längre fram på banan (2,3 mil) hittar jag henne haltade och gråtande.
Hon hade denna gång drabbats av kramp i båda benen.
Smärtan var fruktansvärd.
Men jag bestämde mig för att försöka få igång henne.
Under resten av loppet pushade jag henne både fysikt och mentalt.
Vi fick enormt stöd av publiken, då de såg hur Åsa led.
”Curage Curage” ropade de högt!
Många förstod också att något hade gått snett, det syntes på våra nummerlappar att vi tillhörde de främsta men sprang bland de sämre.Mål
I mål kom vi till slut på strax under fyra timmar.
Nu väntande ytterligare1 1/2 h långsam promenad till hotellet, på grund av Åsas kramp.
På vägen dit mötte vi mängder med människor som hade sprungit (en underbar känsla).
Det var som ett enda stort slagfält.
Överallt fanns det baguettstånd, där de hade allt man önskade sig.
Det såg så fruktansvärt gott ut, men just då var vi inte så hungriga.
Jag hade slängt i mig fem äpplen, två apelsiner och två bananer (som man fick ta efter loppet).
Även Åsa hade lyckats trycka i sig lite gott.
Efter lopper gjorde sig febern påmind igen, men nu hade jag inga tabletter kvar.
Väl hemma på hotellet blir jag liggande för resten av dagen och mådde skit.
För Åsas del blev det att springa på toaletten, som jag gjorde natten innan.
Helt utslagna blir vi kvar i vårt hotellrum, som lukade mögel och var supertrångt.
Denna dag hade vi tänkt att gå ut och äta gott och strosa omkring lite, för det var våran 13-årsdag.Enormt starkt av er att genomföra.
Riktiga kämpartakter… fighters… vinnartakter.
Härlig inställningl
Har ni analyserat varför hon fick kramp redan efter 2,3 mil??
Vad berodde det på tror ni? Tempot? Underlaget? Nya skor? För lite långpass under träningen? Hon åt/drack för dåligt under loppet?
FEVER wrote:Längre fram på banan (2,3 mil) hittar jag henne haltade och gråtande.
Hon hade denna gång drabbats av kramp i båda benen.
Smärtan var fruktansvärd.
Men jag bestämde mig för att försöka få igång henne.
Under resten av loppet pushade jag henne både fysikt och mentalt.
Vi fick enormt stöd av publiken, då de såg hur Åsa led.
”Curage Curage” ropade de högt!
Många förstod också att något hade gått snett, det syntes på våra nummerlappar att vi tillhörde de främsta men sprang bland de sämre.Gud, jag får tårar i ögonen av att läsa detta. Helt otroligt vilken kämparglöd som finns i er båda och att ni dessutom fick stöd ifrån publiken. :worship:
Tillbaka nästa år säger du .. hmm, det ger mig lite funderingar på mål inför nästa år då :up:.
MrSthlm wrote:Enormt starkt av er att genomföra.Riktiga kämpartakter… fighters… vinnartakter.
Härlig inställningl
Har ni analyserat varför hon fick kramp redan efter 2,3 mil??
Vad berodde det på tror ni? Tempot? Underlaget? Nya skor? För lite långpass under träningen? Hon åt/drack för dåligt under loppet?
Jo lite har vi gått igenom.
Det har ju bara hänt en gång innan och då även det i Paris.
Stax innan vi reser iväg har Åsa slarvat med dricka och kanske småstresstat lite.
Det och dålig sömn gör att hon kanske inte få vilat upp sig max.
Förra gången hade var hon mitt i en deff, precis som nu.
Men jag tror inte det spelar så stor roll, då hon tre veckor innnan SM i BF slog sitt pers i marathon.
Kan ha att med att göra att hon inte riktigt tål att flyga och får då problem med vätske trycket.Långpass tror jag inte riktigt det är, då hon för fyra veckor sedan kom tvåa i ett 6-h lopp (sprang nästan 6 mil). Hon sprang faktist fortare då.
När det gäller energibiten, såg jag till att hon fick i sig allt hon behövde för att hävda krampen, men det var nog redan försent.
Banan, dadlar, aprikoser för att morverka krampen, samt vatten med salter i.
Vid flera tillfällen försökte vi även strecha framsidan av låren, men det var inte helt lätt, då det bara gjorde ondare.Men jag är hemskt tacksam för din hjälp.
Har du fler ideer så ös på.
Hon har krampkänningar än idag (svårt att gå ner för trappor).
Men känner inget utöver det.
Åsa löptränar bara än gång i veckan och då springer hon i två timmar.Åsa nya sponsorer Proteinfabrikken stod för energin, så det fanns energi så det räckte och bli över.
Starkt att genomföra loppet trots att ni var sjuka!
Själv hade jag tagit sjukdomen som en man. dvs lagt mig på marken och skrikit och sparkat som en skolflicka tills någon burit hem mig.
Erasmusina wrote:Gud, jag får tårar i ögonen av att läsa detta. Helt otroligt vilken kämparglöd som finns i er båda och att ni dessutom fick stöd ifrån publiken. :worship:Tillbaka nästa år säger du .. hmm, det ger mig lite funderingar på mål inför nästa år då :up:.
Vi lipade faktist båda två vid mål (det var en hel del som tog kort på oss då, så det finns säkert någonstan).
Vi lovade Liza att komma hem med två medaljer och då spelar det ingen roll hur kassa vi än var.
Skulle bara runt.
Men söndag morgon var jag rätt knäckt, då jag inte sovit och suttit i trång J**** toalett och kallvettig.Visst kan man få avsmak av en sådan här resa, men inte jag härligt galen som jag är.
Vill dit igen och verkligen slå pers och sedan njuta av resan.
Kanske också ta med Liza, för henne saknade vi.
Häng på nästa år, då har vi något att minnans nästa år.Psirus wrote:Gött jobbat.:up:
Tack:o
Vi gjorde vårt bästa, även om vi mådde piss:drunk:Även om man var sjuk, så var man ju tvungen att göra sina tradtionella grimaser;)
Jacksatan wrote:Starkt att genomföra loppet trots att ni var sjuka!
Själv hade jag tagit sjukdomen som en man. dvs lagt mig på marken och skrikit och sparkat som en skolflicka tills någon burit hem mig.Jo det var det Åsa gjorde (tog det som en man alltså), så jag konkade i väg med henne ända till mål.
Detta ett av det mest påprestande före och efter upplevelse jag har varit med om i tävling.
Efter denna resa har jag mentalt tagit ett kliv till.
Känner att jag kan klara av precis allt.Formen var god, så jag hade nog kunnat slå mitt pers (2.49 h på marathon). Vilket innebär att man springer varje mil på ca 40 min.
För Åsa del vet vi inte riktigt, då hon knappt springer.
Men det är inte kondtionsstark jag eller Åsa är utan uthålliga.
Så vi ser fram emot våra ultramarathon (de som är längre än 4,2 mil).
Att ge upp finns inte i mitt lexion…….än:D
Tack för ditt stöd och jag hoppas du kommer och hejar på oss någon gång.Åsa rygg strax innan hårdeffningen börjar (som marathonform helt ok, men tyvärr inte på en BF scen)
Lite nyttig shopping (alltid kul att handla utomlands).Jisses vad ni fick stå ut med mycket
Jag är i alla fall lika imponerad som vanligt av er båda två :worship:
Nu fick jag motivation för att orka med kvällens cardiopass på gymmet!!!Lina wrote:Jisses vad ni fick stå ut med mycket
Jag är i alla fall lika imponerad som vanligt av er båda två :worship:
Nu fick jag motivation för att orka med kvällens cardiopass på gymmet!!!Åsa är mer motiverad än någonsin efter detta.
Då hon kunde presterat under 3.30 h på ett marathon (utan direkt träning) så känner hon iver att snart få testa igen.
Men nu är det bara ett 6-timmars lopp strax innan EM som hägrar, så tid åt löpningen får hon ägna sig åt efter EM.Kört hårt hårt Lina vi tänker på dig (och Calle):friends:
- You must be logged in to reply to this topic.
