- This topic is empty.
-
Posts
-
Ja då var det dax för min traditionella genomgång för året som varit.
Skall väl kort säga att nu när jag fått min diagnos allvarlig Anemi/blodbrist, så förstår man varför det har gått skit i år.
Har ju inte orkat något, men ändå kämpat på.
Läkare är tyvärr det sista jag besöker (vilket jag borde ha gjort mycket tidigare).
Det hade nog underlättat en hel del (känner jag nu).
Låga värden är 130, jag hade drygt 70.Så då var det dags att börja.
Första tävlingen för året var i Finland.
Närmare bestämt Espoo 24-h. 02/01
Min form var helt ok, då jag lätt hade sprungit 2 mil på under 1.20 h
Allt var perfekt och inget att klaga på.
Miljön och omgivningen var perfekt för detta lopp
En mysig stad, där de flesta verkade intresserade av att röra sig.
Folk kom och gick från Arenan som vi var på.Där fanns alla möjligheter att röra på sig.
Innebandy, basket och fotbollsplaner.
Stort gym mm.
Allt var väl gjort för toppresultat och många underbara timmar att kämpa i.Men själv var jag så omotiverad och uttråkad och ville bara kliva av.
Att springa inomhus var för min del botten.
Jag försökte med allt, för att trots allt gneta vidare.
Masserade mig två ggr (fast jag inte hade behov av det) och slog hål i lite tid där.Var på toan extra länge (gör jag aldrig annars i onödan).
Gick slutet även in och duschade bytte kläder (civil), men tog några steg till efter det.Jag ville helt enkelt inte springa.
Men jag gillade alla medtävlande och funktionärer, så jag vill ge det en chans till nästa år.Är ett lopp jag varmt rekommendera.
En av mina klient/vän var också med Sandra silversjö och
slog sitt pers (närmare 18 mil kom hon och var fyra bland damerna).
Hon har även tävlat i Bodybuilding och nu var det alltså dax att tävla lite i 24-h.En riktigt bra helg trots att jag ”stukade” hjärnan.
Att trots allt genomföra loppet fast jag helst av allt ville gå av, var en seger.
Aldrig någonsin har jag varit så uttråkad.
Nu hade jag varken ont eller något annat som bromsade ner prestationen.
Kom nog drygt 16 mil och då hade jag inte direkt ansträngt efter 10 mil (kände heller ingenting efter).Är farthållare i Stockholm maraton och då skall jag hålla en viss tempo för att löparna skall nå sina mål.
Rätt tufft att vara farthållare, då man skall först ta in ca 5-6 min, för att komma ikapp sin sluttid.
På vägen får man en hel del knuffar och fylleben, vilket inte underlättar.
Att man sedan får 200 frågor om tider mm, gör det än mer energikrävande.
Många tror att man är någon slag robot och glömmer bort att även vi kan ha problem (pissnödig mm).
Utrustning är heller inte att leka med, då man skall knalla omkring med en jätteballong och ha en hård plaststång skavande på ryggen under 4,2 mil.Men jag har alltid god marginal (kan ju springa bra mycket fortare).
Dock var det småsegt och jag ville njuta (vilket jag kan göra när jag springer 3.30h).
Dessutom hade de ändrat banan, vilket gjorde att man var tvungen att vara på sin vakt (lär mig aldrig dessa gator).
Men det var en skön helg, som jag längtar redan tills nästa år (både jag och Åsa skall vara farthållare då).Skulle testa och springa 24-h lopp (kände mig halv kass innan), då jag älskar detta lopp.
Ett tufft 24-h lopp, som går i underbar miljö i Trollhättan.
Men det var fullständigt stopp.
Hade även med mig kunder denna gång, som det gick bra för.
Jag kom 8 km på 1.30 och var helt slut.
Jag mig ner efter och somnade som en stock i någon timme.
Efter detta fick det mental sig en däng, då jag inte fatta riktigt var det var.Åt som en galning, men energin tog kroppen inte upp.
Trots detta hade jag en riktigt mysig helg med familjen, då vi tältade och njut av det vackra värdet.Silver och pers i riksmästerskapet
Efter att varit allvarligt skadad (stressfaktor) i ca sju månader, var det dax för Åsa första prövning.
Med knappt fem veckor träning (i början på dieten), slog hon till med pers
Allt flöt som det skulle, men vädret var inte med på vår sida.
Men hon kämpade på i motvind och regn och gjorde personbästat på 202 346 meter.
Hon blev dessutom total två bland både herr och damtävlingen (vilken tur att inte jag var med).
Blev naturligtvis uttagen till VM efter detta (bara tre kvinnor någonsin har klarat den distansen i Sverige).
När loppet var över kom Nordiska Mästarinnan i BF Cicci och stöttade Åsa.
Mycket nöjd och motiverad till tusen siktade hon vidare mor Norway OpenInget planerat, men jag tyckte det vore bra att kolla in lite detaljer innan SM.
Färgen var ju nytt för oss och där fick vi hjälp av Mattias W.
Ett stort tack för han tog sig tid (körde över 4 mil för vår skull).
Då visste jag inget om mina dåliga blodvärden och var ruskigt trött.
Det alltid kul att tävla i Norge och man känner sig riktigt hemma.
Enormt trevliga och hjälpsamma.Åsa lyckades komma tvåa, vilket vi var väldigt nöjda med.
Tyvärr stannade vi inte kvar till finalerna i BB, då vi längtade hem till barnen.
På vägen hem tog vi upp, bra och dåliga saker som vi skulle förbättra.
Hemma vid 24:00, var det sedan dax för vardagen (upp 04:00)En bra start på säsongen.
Min trötthet var nu än mer kännbar och jag ville bara sova.
Trots detta ville man ju stötta frugan och samtidigt göra mina två små änglar nöjda.
Nu hade vi dock ännu en medlem med oss, katten Kerztin.
Åsa var så fixerad vi sina dräkter, smink, hår och annat skit.
Så hon åt i stort sätt ingenting.
Hon var väldigt platt,till skillnad från veckan innan.
Dock fick hon två SM medaljer med sig hem och det var som att vinna.
Mycket nöjda trots att man inte klaffade allt rätt.Tvåa i Riksmästerskapen i 24-h löpning, 2:a i Norway Open.
Nu Tvåa i SM (både senior och veteran).
Man kan inte annat än vara nöjd.Nu blev hon uttagen till Nordiska, men i CBB.
Nu var jag fullständigt tömd, orkade knappt gå.
Men jag försökte hålla god min och hoppades bara att jag kanske sovit dåligt eller fått i mig för lite energi (visste inget då).
En riktigt trevlig helg trots alla småfel.
Team känslan var mycket bra och coacher mm var enormt hjälpsamma.
Åsa hade dock haft ett helvete mellan SM och Nordiska.
Direkt efter SM, blev hon kanonsjuk och fick nackspärr på det.
Kunde inte träna och sov värdelöst på grund av nackspärren och att hon var sjuk.
Nu skulle hon ju ner i vikt och vikten rubbade sig inte något.
Det var först på måndagen samma vecka som det börja röra på sig.
Nio kg skulle hon ner, på grund av dessa regler i CBB.
Det gick sådär.Men jag hade planerat allt och så skulle hon in bastun, för att klippa några kg.
Det gjorde hon dock inte, utan satt och sydde sin bikini istället:yikes:
Mer och mer frustrerad blev jag då hon inte lyssnade.
Men så kom Helene Ahlson och styrde upp allt.
Utan henne hade jag nog gått under.Hur som helst slet bla Reino med även förlänga Åsa, så att hon skulle fixa det.
När allt var över, så var det daxs alla ladda med energi.
Frågade om hon övat på poseringen och det hade hon naturligtvis inte:(
När det var dax att komma i säng, hade hon fått i sig ca 150 g kollisar.Hon tävlade i öppen klass och fick möta tyngre tjejer, vilket var kul.
Tävlingsdagen var mer eller mindre perfekt, då Sverige plockade hem mer medaljer än någonsin.
Åsa var en av dem och kom alltså 3:a i den öppna klassen.
Minnesvärt på många sätt.
Vi var båda enormt nöjda, då inget hade gått vår väg (sjukdomar, tröttheten mm).En tävling jag skulle varit med på, men inte orkat träna.
Åsa åkte iväg med två av mina kunder.
Den dagen sov jag i typ 15 h och dagen efter tvingade mig Åsa till läkaren.Åsa kom 3:a i sin klass , mitt i dieten (och hon går lågt).
Det var tufft att springa (hon hade behövt bra mycket mer energi).
Mina klienter skötte sig galant och gjorde det dem skulle.För tredje gången i rad lyckades hon vinna.
Både jag och Åsa är väldigt glada att vi lyckades nå ända fram.
Mycket hinder i vägen med sjukdomar, skador, jobb och framför allt att vara en bra förälder (två barn kräver extra mycket kärlek).När Åsa tävlade i denna tävling för första gången (hennes första), mötte hon hela svenska eliten.
Hon var den enda som inte hade tävlat.
Nordisk mästarinna, Svensk mästarinna osv.Andra gången Åsa tävlade mötte hon bland annat en av de bästa genom alla tider Eva-linda.
Eva-linda hade varit proffs och varit en av de bästa i fitness (SM guld mm).
Då som nu, var Åsa inte särskilt intresserad av denna värld och hade ingen aning om vem hon var.
Men efter kände hon sig förstås hedrad att få tävla MED en av de bästa.Tredje gången gillt heter det och nu stod hon överst, bara drygt ett år efter hon födde Iriz.
Denna gång var hon som var den mest meriterade, men för Åsa betydde det inget.
Varje tävling är en ny och alla har chans att vinna.
Hon var gladare än någonsin, då hon även hade tagit sig in i landslaget (löpning).Fjärde gången kom mer meriterade damer och en av dem var inte mindre än Maria Eriksson.
Maria var den som sa till Åsa (när hon tävlade första gången), att fortsätta kämpa (Åsa kom då näst sist).
Sedan den gången har dessa ord ekat i Åsas huvud ”fortsätt kämpa”. Med flera SM guld i BB, gjorde nu Maria debut i BF.
Naturligtvis var det en ära utöver det vanliga.Så i år var det femte gången och denna gången var jag väldigt nervös.
Åsa tyckte det var superkul och kände den glädje allt detta handlar om.
Tårarna kom, då det som sagt hade varit väldigt tufft.Hela helgen var kanon och för första gången någonsin (sju år), hann vi med att mingla lite på lördagen.
Nästa år kommer vi tillbaka, för vi älskar denna tävling.
Jag avlutar med Marias ord:”fortsätt kämpa”
Vi säger som i Ring så spelar vi – det var roligt att komma fram
- You must be logged in to reply to this topic.
