- This topic is empty.
-
Posts
-
Så vitt jag förstår (jag är inte matematiker) är detta det enda någorlunda rimliga fall, där situationen kan uppstå där enbart poäng eller ”prickning” domare för domare (som Mats hänvisade till) inte kan lösa situationen. Med sju domare är det klart vid prickningen.
För att avgöra detta, för lika placering är inte tillåtet enligt IFBB:s regelverk, kommer man att tvingas ta till ytterligare en röst. Om man har (vilket är önskvärt) en tionde domare gäller dennes siffror som ”sudden death”. Normalt är den tionde domaren till för att ersätta en domare som avviker kraftigt i en rond. Finns ingen tionde domare är det huvuddomarens röst som får slita tvisten. Man skulle även kunna tänka sig Andreas förslag med ytterligare särbedömning. Eftersom det är sju poser bör rimligen någon ta tre av dem och därmed har man löst förstaplatsen. Sen får man fortsätta om andraplatsen. Men är det så jämnt som i exemplet kan denna modell bli knölig.
John_27 wrote:Okej,sorry.Bara att kolla på Farzads form(hårdhet) och massan.Henrik var ju inte ens i riktigt bra form,plus att Farzad är typ 2 storlekar större.Okej nu om Henrik var lite bättre på att dansa men det borde ju inte avgöra slutresultatet.Hände inte detta i tungviks klassen också? Fel vinnare,ej i form men grov då
Johan,-80kg
Nu är det så att den fria poseringen räknas in i slutresultatet, så det avgör till stor del. Det är bara att vänja sig vid dom nya reglerna och anpassa sitt fria program så det inte drar ner ens eget resultat.
Ingvar Larsson wrote:Ingvar Larsson
Föredetting
Alingsås:worship: :worship:
Mycket bra formulerat.Sveriges troligen bästa posör genom tiderna heter Gustav Ander, som tävlade på 80- o 90-talet. Han lade upp den ena klassiska posen efter den andra i en minut, följsamt efter instrumental musik, med hjälp av extremt bra triceps. Gustav upprepade inte likadana poser o rörde sig inom en liten radie, slösade inte bort tid med att gå fram o tillbaka över scenen. Jag hoppas o tror att de domare som minns honom skulle uppskatta den sortens poseringar, vilket publiken gjorde.
Jaa, vad ska man säga… Kul är det dock att en artikel som jag skrev 1999 och som publicerades i B&K Sports Magazine nummer 8 detta år är mer aktuell än någonsin. Tur att man är lite före sin tid trots att man inte uppnått JP´s ålder; dvs gammal
”Den fria poseringen – En saknad bedömningsrond”
När George Butler gjorde filmen ”Pumping Iron” var en av de stora frågetecknen hur massmedia skulle uppfatta bodybuilding och bodybuilders. I inledningen av filmen skulle man se hur Mike Katz stod backstage och värmde upp inoljad och glansig. Precis innan filmen släpptes ångrade sig dock Butler och satte istället in en sekvens där en balettkoreograf lär Arnold och Franco Columbo hur de ska ta sig från en posering till en annan på ett artistiskt och konstnärligt sätt. Denna sekvens var till för att allmänheten skulle få ett positivt intryck från ruta ett, och inte bara se bodybuilders som något huvudlöst muskelmonster. Där fick den oinvigde något att relatera bodybuildingen till.
Om någon oinvigd går för att titta på en bodybuildingtävling så tycker den personen att lineup ronden eller särbedömningarna är en trägen historia där alla mer eller mindre ser likadana ut. När då hela tävlingen mer eller mindre är över kommer då den fria poseringen, varpå den oinvigde vaknar till och det visar sig då att det är den enda rond som han eller hon kan förstå eller uppskatta. När sedan resultaten utannonseras så reflekterar den oinvigde på hur konstigt resultaten utföll, och ”Han som kom trea poserade så fint och borde minsann ha vunnit” samt ”Hur kunde han vinna?” blir obesvarade frågeställningar. Den oinvigde lämnar tävlingsarenan än mer oförstående än innan tävlingen och chansen att han eller hon återkommer är mindre än någonsin. Den oinvigde kommer sedan hem och slår på TV-n samt knappar in Eurosport som just i kväll visar bodybuilding. Det enda de så klart visar är naturligtvis poseringsronden och den oinvigde förstår än mindre hur bedömningen går till eftersom inget resultat kan relateras till poseringen. Den fria poseringen är den tävlandes bästa chans att visa domarna vad han/hon vill dem att se i motsats till alla andra ronder där domarna väljer vad de vill titta på. Men trots alla dessa fakta och påståenden så är poseringsronden en rond som ingår i bedömningen men har inte någon särskild rond och är därför inte så avgörande som den kanske borde vara. En bra fri posering kan dock ge en av två likvärdiga tävlande första platsen istället för andra platsen.
Detta förklarar lite av det faktum att många av de poseringsprogram som genomförs på tävlingar i Sverige är rent utsagt undermåliga, eftersom de tävlande vet om att poseringen inte är så avgörande. Poseringsprogrammet blir något man slarvar ihop dagen innan tävlingen, helst på kvällen när man är helt slut och inte kan tänka klart, och innehåller en del spridda krabbor och en släng dubbelbiccor till tonerna av Accepts ”Balls to the Wall”, trots att man tävlar i -70 kg och påminner mer om en glasspinne än om ett muskelknippe. Man måste välja musik efter fysik. En -70 kille eller en -52 tjej har väldigt svårt att posera till kraftig och tung musik och bör därför välja något mjukare eller lättare. Poserna måste också passa fysiken och personen bra. De som lagt ner tid och kraft på poseringen blir då, tack vare detta fenomen, inte så premierade som de borde bli, och tappar kanske också gnistan att lägga ned kraft på poseringen i framtiden eftersom ingen annan gör det. Det är synd med tanke på att folk som komm er för att titta på tävlingen har lagt ut dryga entréavgifter på upp till 300 kr, och förtjänar att få valuta för pengarna.
När man ska konstruera det fria poseringsprogrammet så brukar det vara enklast om man först väljer musiken och sedan lägger in poseringarna. Den egentliga meningen med den fria poseringen är ju att visa publik och domare bodybuilderns bästa sidor genom de mest fördelaktiga poseringarna. Vad man sedan gör är att försöka hitta smidiga och fina övergångar mellan poseringarna i programmet så att alla poseringar flyter. Man ska försöka undvika att bara flytta sig från posering till posering eftersom detta bara ser stelt och tråkigt ut. Tänk på att hela tiden se obesvärad ut och inte krysta på alla poseringar, vilket endast gör poseringarna sämre snarare än bättre. När sedan programmet är ihopsatt ska du träna in det noggrant eftersom ju mindre du slipper tänka på poseringen desto mer tid kan ägnas åt träningen och dieten.
Att välja poseringar som passar ens fysik är ett svårt vågspel och det finns också många olika sätt att gå tillväga för att göra detta på. Det enklaste sättet är att försöka hitta poseringar på är att titta på filmer från tävlingar, bilder och reportage och därefter välja ut ett antal poseringar som du övar på tills de sitter och kan sättas med slutna ögon mitt i natten om någon väcker dig. Öva dem på gymet, hemma framför spegeln och viktigaste framför allt be någon titta på dig och ge ett objektivt omdöme om hur du sätter poseringarna. En bra fysik blir aldrig riktigt bra om man inte kan lära sig att visa det genom sin posering. En mindre bra fysik kan däremot bli mycket bra om lär sig att visa sina bästa sidor och dölja sina dåliga.
Jag hoppas domarkåren fortsätter följa den inslagna vägen och på detta sätt bidrar till sportens utveckling som publikmagnet. Efter att ha deltagit i och sett tävlingar i snart 30 år, är jag trött på finaler som är avgjorda på några obligatoriska poser. Låt det fria programmet – och framför allt avsaknaden av ett – spela roll. Sluta gnälla, börja träna posering! Det är dags nu.
Ingvar Larsson
Föredetting
AlingsåsKan bara hålla med Ingvar i vad han skrev i hela sitt inlägg, dock bör alla ”förståsigpåare” ta ovanstående text på största allvar. Positiva förändringar för sportens utveckling kan väl bara ses som en härlig vitamin injektion. Och ska vi bredda bodybuildingen som publiksport kan vi inte inbilla oss att krabbor, traskande över scenen, krabbor …. bidrar till detta!
Alla tävlande, domare, utställare & publik hälsas varmt välkomna till NM och Karlstad den 20-22/10!
Micke Ljungdahl
Janpeter Sangborn wrote:Så vitt jag förstår (jag är inte matematiker) är detta det enda någorlunda rimliga fall, där situationen kan uppstå där enbart poäng eller ”prickning” domare för domare (som Mats hänvisade till) inte kan lösa situationen. Med sju domare är det klart vid prickningen.För att avgöra detta, för lika placering är inte tillåtet enligt IFBB:s regelverk, kommer man att tvingas ta till ytterligare en röst. Om man har (vilket är önskvärt) en tionde domare gäller dennes siffror som ”sudden death”. Normalt är den tionde domaren till för att ersätta en domare som avviker kraftigt i en rond. Finns ingen tionde domare är det huvuddomarens röst som får slita tvisten. Man skulle även kunna tänka sig Andreas förslag med ytterligare särbedömning. Eftersom det är sju poser bör rimligen någon ta tre av dem och därmed har man löst förstaplatsen. Sen får man fortsätta om andraplatsen. Men är det så jämnt som i exemplet kan denna modell bli knölig.
Tackar för svaret JP. Verkar som vi är överens om en sak i alla fall,
och det är att alla problem går att lösa till slut, med lite fantasi och
flexibelitet:emo-thumbIngvar Larsson wrote:Jag brukar inte torgföra mina tankar offentligt men nu måste jag reagera på en sak som intresserar mig och, som jag ser det, berör bodybuildingsportens framtid. Den åsiktsstorm som drabbade vissa aktiva och domare vid årets SM måste utvärderas och bemötas.Som en parentes kan man ju undra hur bra det är att domarprotokollen finns tillhands minuterna efter prisutdelningen, när trötta, besvikna förlorare och exhalterade ryggdunkare är som mest benägna att överreagera. Det kanske hade varit vettigare att släppa det officiella protokollet några dagar efter tävlingen, när sinnen inte rinner med samma flöde?
I en subjektiv bedömningssport kommer det alltid att finnas olika åsikter om placeringar och bedömningskriterier. Ett första steg för att förstå och acceptera ett domslut är att först läsa regelverket. Om t.ex. en längdhoppare gör avstamp före plankan, mäts ändå hoppet från plankans främre kant, oavsett den faktiska hopplängden. Självklart för friidrottare men inte för alla.
Lika självklart är att det fria programmet numera bedöms i bodybuilding. Inte som förr, när orden stod skrivna i reglerna men aldrig tillämpades, utan det fria programmet kan faktiskt lyfta eller sänka en aktiv.
Denna förnyelse av bodybuildingsporten är enbart positiv, som jag ser det. Ovant, javisst, men nödvändigt för att få se någonting av nyskapande, något mer kreativt än ett par obligatoriska poser, några most muscular och ett evigt vankande av och an på scenen, i ett försök att se karismatisk ut.
Den tävlande har en kort minut på sig att imponera på dem som avgör placeringen, nämnligen domarna. Är programmet bra nog, lär även publiken märka det.Vi måste helt enkelt få upp standarden på den fria poseringen och då är enda sättet att praktisera de bedömningsregler som faktiskt finns. En och annan aktiv kan ”komma i kläm” och känna sig felbehandlad, men bara tills dess alla blivit medvetna om vad som prioriteras vid bedömningen av ett fritt program. Ska Sverige någonsin åter hävda sig på den internationella scenen måste vi lära av t.ex. östeuropa, där man numera sätter en ära i att presentera sin fysik med klassisk, genomarbetad posering. Det kräver inte färdigheter i balett eller gymnastik, vilket vissa kritiker hävdar. Bara lite kreativitet.
Jag hoppas domarkåren fortsätter följa den inslagna vägen och på detta sätt bidrar till sportens utveckling som publikmagnet. Efter att ha deltagit i och sett tävlingar i snart 30 år, är jag trött på finaler som är avgjorda på några obligatoriska poser. Låt det fria programmet – och framför allt avsaknaden av ett – spela roll. Sluta gnälla, börja träna posering! Det är dags nu.
Ingvar Larsson
Levande legend
AlingsåsDet var faktiskt kloka ord, det kanske är dags att utveckla sporten en aning så att vi svenskar kan hävda oss internationellt. Det hade varit kul att se några svenskar/or på toppen av den internationella eliten.
Klubban wrote:Det var faktiskt kloka ord, det kanske är dags att utveckla sporten en aning så att vi svenskar kan hävda oss internationellt. Det hade varit kul att se några svenskar/or på toppen av den internationella eliten.Hade det räckt med bra posering och ett bra fritt program så hade vi nog redan haft det för duktiga posörer finns det några st.
Men det krävs nog lite massa o hårdhet med för att göra det tror jag;)Bodybuilding handlar om att visa upp sin fysik på bästa möjliga sätt. Farzad må inte vara världens bästa posör, dock visar han upp sin fysik på ett helt acceptabelt sätt. Jag förstår inte heller varför man ska posera på ett VISST sätt, eftersom alla har OLIKA kroppar och borde därför presentera sin kropp på det sätt som passar de bäst.
Markus Ruhl t.ex kan inte posera klassiskt som t.ex Frank Zane. Hur skulle det se ut?
När slutet på dagen kommer, så handlar det om vem som har den bästa fysiken, och inte vem som kan posera bäst, eller?
håller nog med här. verkar som att IFBB:s poseringsregler och tycken är olika hos domare beroende på nation o tävling.
mickebodyb wrote:Hade det räckt med bra posering och ett bra fritt program så hade vi nog redan haft det för duktiga posörer finns det några st.
Men det krävs nog lite massa o hårdhet med för att göra det tror jag;)Ja och sen måste man ju synas där uppe på scenen så ofta som möjligt, så att man blir ett bekant ansikte inför dommarna känns det som. Men jag kan ju ha fel.
Klubban wrote:Ja och sen måste man ju synas där uppe på scenen så ofta som möjligt, så att man blir ett bekant ansikte inför dommarna känns det som. Men jag kan ju ha fel.Eller får man vara så jävla bra första gången man går upp på scen så de aldrig glömmer en he he:D
Men det händer ju inte så ofta så visst jag tror som du är det jämnt och små marginaler mellan två personer på scen så vet i fasen om det inte är en fördel att vara känd men jag hoppas att det inte är så:emo-thumb
- You must be logged in to reply to this topic.
