Hoa på Försäkringskassans kampanjaffisch 1978 för den då nyinförda pappaledigheten.
Rummet fullkomligen dräller av videofilmer. I öppna spisen ligger det träningskläder som skulle räckt till ett helt fotbollslag. Mitt i rummet står ett flipperspel som blinkar och väsnas. Vi har hamnat hemma i Lennart ”Hoa” Dahlgrens vardagsrum!
Kärt barn har många namn. De mest använda då det gäller Lennart Dahlgrens person är ”Hoa” och ”Libbe”. Det förstnämnda namnet är välkänt för de flesta svenskar.
Svensk tyngdlyftning blomstrade tack vare denna rödhåriga lirare på 172 cm i början av 70-talet. Idrottshallen i ”Sumpan” (Sundbyberg) fylldes av folk som ville se den galne krullhårige lyftaren som var full av upptåg.
Visst skrattade vi, ja ibland nästan grät, av skratt då Hoa var inne på podiet. Han spottade, svor, slog stången med sitt bälte, bad till högre makter och levde i största allmänhet rövare. Många på förbundsnivå såg inte med blida ögon på hans uppträdande.
Hoa hotades med avstängning o.s.v. Men publiken gillade, ja älskade, det. För det ligger mycket sanning i något som nyligen nämndes i foajen på VM i tyngdlyftning; ”Fan, svensk lyftning dog ju med Hoa”.
Vem är han då? Trettiotre år gammal finns han, trots att det var många år sedan han kastade in lyftartrikåerna, kvar i minnet hos de flesta.
Han bor mitt i trafikbruset på Fridhemsplan. Något som aldrig bekommer honom, enligt egen utsago. (Trots att sovrumsfönstret, mestadels öppet, ligger på nedersta våningen mot en av Stockholms mest trafikerade infartsleder).
”Jag är född på Åsaögatan åttitre nittonhundrafemtiotvå”
Hoa hinner bara börja berätta om sig själv så ringer telefonen. En vanlig företeelse här. Ett kärt barn har inte bara många namn. Han har många vänner också. Och Hoa måste vara en av de svenskar som känner mest folk. Du tror jag överdriver. Men var inte så säker på det. Hoa tar sig alltid tid med folk. Och hans namn/personminne (och hans minne för övrigt med för den delen) är otroligt. Detaljer, resultat. namn och småsaker går sällan honom förbi. Under kvällen skall det ringa ytterligare tretton (13!) gånger.
Och Hoa har inte hjärta att säga att han inte har tid att prata. I och för sig kunde jag som stressad redaktör protestera. Men varför skulle jag det? Hemma hos Hoa måste man ”coola ned”. Annars är enda lösningen en valium (enligt Hoa). Under samtalet, som kommer från Leo Honkala (brottningstränaren du vet) kollar jag igenom Hoas foto:”album”. Ja. Album är att ta i. Bättre beskrivning är ”Fyra-gamla-skokartonger-med-bilder-i-en-salig-röra”. Hoa lägger på. ”Hoaaaaarggggel…”
Ja, han låter faktiskt så. Regelbundet. Minst 25 gånger om dan. Varför?
– Ja, du vet allt magnesia som jag pudrar korgen med (som han stänkt på bröstkorgen).
Jo visst. Nu minns jag. Ett av inslagen i ritualen för ett lyft i ”Sumpan” var just att kasta ett moln av magnesia över hela bröstkorgen. Och inte nog med det. ”Hoa” brukade. som enda lyftare naturligtvis, också pudra under armarna med nämda antiglidmedel.
Det ingick i ritualen. Stort jubel förstås. Han kom fram till stången. I ett moln av magnesia. ”Hoaaaaarggggel…”
I och för sig går det inte att stava till det regelbundna lätet. Men det låter ju ungefär som hans smeknamn.
– Lätet kommer från början från en bok jag läste om japansk andningsteknik. (Var får man tag på sådana böcker? Reds not.). Skribenten menade att man skulle andas djupt för att sedan med ett kraftigt andetag skrika HOO-HAA. Denna teknik skulle ge bättre tryck i diafragman och därigenom större styrka. Hoaaaaaaaaarggggggggel…
Ok. Vi fortsätter. Du var ju född på Åsögatan nittonhundrafemtiotvå…?
– Ja, sen flyttade jag till Hässleby vid tre års ålder. Jag var väl sisådär tretton bast när jag började idrotta på allvar. Jag höll på med friidrott och lyfte en del skrot som komplement. Mina tränare sade alltid att jag var smidig och stark. Jag ville utveckla min styrka. Det var ett kall.
Hoa hade tur. Första gången han begav sig till en tyngdlyftningslokal; ”Gruvan”. Så kallades, och kallas. Stockholms Atletklubbs (SAK:s) klubblokal på S:t Eriksgatan. Här fick han instruktion av Folke Livendal. En kille som Hoa respekterar enormt;
– Folke är en fantastisk kille som läger ned sin själ på lyftningen. Det fina med Folke är att han inte bara är tekniskt kunnig och tålmodig. Han är psykolog också. Får grabbarna att tro på sig själva. Redan första träningspasset lärde jag mig sittvändningar. Hoaaaargeeeeel…
Hoa har varit trogen sin klubb. Trots feta anbud har han blivit kvar och betalt sin årsavgift som alla andra. Han vill ge något tillbaka. Den omtänksamme Hoa lyser igenom. Plugget då?
Jo, skolbetygen visar att Hoa var mycket duktig elev.
– Men jag ansåg betygssystemet helt fel. Fan, man skulle ju sno betyg från varandra. Inte hjälpa varandra. Det var ett betygsystem som byggde på att man bara delade ut ett visst antal 5:or, 4:or osv. Helt idiotiskt som bara skapade dålig stämning.
Vid 19 års ålder gick Hoa ut samhällsvetenskaplig linje. Han vägde 75 kilo och började på allvar satsa på sin träning. Han hade nu presterat resultaten 90 kilo i ryck och 120 kg i stöt. Två år senare, 1973, vann han både junior- och senior-SM! Men vägen dit var inte helt ”prickfri”. Innan dess var det, i vanlig ordning, problem i kontakterna med förbundsledningen. Hoa hade inte bara etablerat sig som den mest lovande lyftaren. Utan även som problembarnet no 1!
– Nittiohundrasjuttitvå stängde de av mig på tre månader. Det var första gången det hände. Vi hade tävlat i Stavanger, Norge. Några av grabbarna hade, efter en blöt fest, slagit sönder ett bord på hotellrummet. Jag ville hjälpa dem att gömma det så att ledningen inte skulle bli sne.
Men jag hittade inget bra ställe. Så jag kastade ut det genom fönstret. Från femte våningen. Och det var inte så populärt. I domen, som löd på två månaders avstängning, var den enda förmildrande omständigheten att jag öppnade fönstret först.
