Tack för i år, tack för att ni låtit mig vara en del av allt ni ger, tack
för att ni tagit del i det som jag gör.
Tack för 2015.
Välkommen 2016!

Med kärlek

Det har varit härliga veckor med sonen i sommar. De tre sista i sällskap
av av hela familjen. Vi har mestadels varit i ett magiskt vackert landskap
ute på Helgelandskusten i Norge. Ribbåt, fisketur, promenader och umgåtts
med mina föräldrar. Stugan ligger precis vid havet och med Dönnamannen (ett
högt fjäll) som vakar i nord. Det är magiskt där ute och ett lugn infinner
sig när vi är där. Det saknas även nät i stugan så vi har även vilat från
FB och instagram samt blogg periodvis. Det borde alla få prova på. Enda
kruxet m stugan är att den ligger nästan 100 mil bort. Långt och eländiga
bilvägar. På väg hem tog vi det i tre etapper. Först Vilhelmina och
övernattning hos min syster m familj. Då fick vi även möjlighet att träffa
lilla Nilla som är en samojedvalp på 11 veckor. Söt som socker.
Nästa etapp blev Sundsvall och tajmingen blev perfekt. Carina var på plats
och vi fick tillfälle att gå både PW och en frukost. De där spontana
träffarna är guld värt för engeritankningen.

Nu är vi på väg hem efter en vecka på västkusten. Varierande väder, vackra
utflykter och en prins som njutit. Så skulle man kunna sammanfatta vår
vecka i Kullavik. Huset vi hyrde hade pool (som dock var iskall=18 gr) och
barnen badade varje dag. Svågern och jag hann med ett par gympass på Särö
Nordic Wellness. Liseberg var höjdpunkten för alla, både barn och vuxna.

Sista dygnet åkte vi ner till Varberg för att hälsa på min fina vän ❤ Lisa
med familj som haft ett tufft år. Allt verkar dock ordna sig. Fick även
komma in och träna på Mona och Stens gym i Varberg medan familjen låg och
sov i bilen. Frid och fröjd.

Dagen började med ett besök på lasarettet och en koll av nacken. Röntgen
och en undersökning som slutade med att jag kräktes. Det blev för mycket
smärta. Positivt att jag inte har några skelettskador iallafall. Smärtan
sitter i mjukvävnad och ger mig smärta i huvud och nacke samt spämingar i
käkpartiet.

Efter undersökningen fick jag ett samtal från djursjukhuset. Ett glädjande
besked även det. Kansas skulle få komma hem eftersom hjärtljuden varit
stabila och att han nu förmodligen läker bättre i hemmiljö med kärlek och
trygghet. Katta åkte och hämtade honom och han blev så glad att han sjöng
för hela djursjukhuset. Jag är så tacksam för att Katta kunde hämta honom.
Jag åkte ner till Stockholm så fort min man Jonas kommit hem från jobbet.
Fick en chock när jag såg Kansas. Hans ben är stort som på en mastiff och
Kansas är svullen runt snoppen. Nu ligger han i Kattas soffa med mig och i
morgon åker vi hem. Har ögnat igenom papperet med information om ormbett.
Det var jobbig läsning och jag inser att Kansas har en utmanande period
framför sig. Risk för skador på inre organ. Nu ska han ta det lugnt i två
veckor och bara återhämta sig.

Fina grannen Linnea passade Kåre så att jag kunde kolla upp nacken och
underbara prinsen njöt av hennes sällskap. Hon hängde sen hemma hos oss
hela dagen. Vi tre har haft en urmysig dag med film, såpbubbelrace och
cykeltur. Inga nya vattkoppor utan nu börjar de torka upp. Skönt för Kåre
och för mig, grötmorsan

Ni är många som bryr er och därför tar jag mig tiden att skriva ett inlägg,
trots att jag egentligen inte alls har lust att skriva.

Jag är rädd, ledsen och orolig. Chocken från gårdagen börjar släppa så
sakteligen och allt börjar sjunka ner.

Hela vår familj firade midsommar hos en av mina bästa vänner på Ljusterö.
Vi hade en lugn och fin midsommar. Kansas fick mycket god mat som grillkorv
och blev dålig i sin mage under midsommardagen. På natten till söndag var
han ute flera gånger. På söndagmorgon tog jag och Katta en timmes promenad
med Kansas. Mitt på dagen någon gång så förstod jag att något var riktigt
fel med honom. Han läckte urin och det brukar han absolut inte göra
vanligtvis så där ringde en varningsklocka hos mig. Strax efteråt så
upptäckte jag att han hade lite blod på sin ena tass, precis brevid hans
klo. Jag tänkte absolut inte på att han eventuellt blivit ormbiten då, utan
jag misstänkte att han skrapat sig på en sten. Vi placerade oss i bilen och
började köra in mot Stockholm. Strax efter vi kommit av färjan så ville
Kansas ut så vi stannade. Efter pausen började han jämra sig så som jag
aldrig hört honom förr. Oron växte och jag kände att vi måste uppsöka
veterinär. Känslan var så stark. Kansas gnyr och flämtar och ligger ner.
Vid Åkersberga fick vi bromsa in för att det blev stopp i trafiken. Precis
när vi stannat böjde jag mig fram för att ta upp något ur min handväska,
jag satt bak, då kör en bil in i oss bakifrån så vår bil kör in i den
framför. Eftersom jag var framåtlutad blev det en rejäl snärt och jag kände
tydligt av min nacke och min armbåge. Kylaren på min mans nyinköpta Audi
gick sönder. Jag tar ut Kansas och Kåre ur bilen. Tack och lov satt Kåre i
en väldigt bra barnstol och sa att det gått bra. Klagade lite över nacken,
men att det sen gått över. Kansas får jag vid detta tillfälle motvilligt ur
bilen och jag är givetvis orolig för att han blivit mer skadad. Han är slö
och vill inte dricka. Jag ringer till Katta som har åkt hem och ber om
hjälp. Hon kommer körande till oss och bilen bärgas bort. Efter en dialog
och tips från Katta om djursjukhuset i Danderyd så bestämmer jag mig för
att vi ska köra dit med Kansas. När vi kommer dit upptäcker Jonas och Katta
att tassen nu är svullen där han har blod. Då får vi komma in på en gång
med Kansas. Nu är han så dålig att han orkar nästan inte gå in till
mottagningen.

De sätter dropp och ger honom smärtstillande. De vill avvakta med ormserum
eftersom många hundar kan få biverkningar av allvarligt slag. Dessutom är
det dyrt meddelar de mig. Jag säger att om det krävs ormserum så är det ok
för mig att ge honom det om det handlar om hans liv. På deras
intensivvårdsavdelning får man inte vara som anhöring och det var
fruktansvärt att lämna Kansas där, men jag vet att han är i goda händer. De
gör allt för att rädda honom. Vidare meddelade de oss att vi ringer om han
blir sämre, annars får ni en rapport per dag. Good news är No news.

Eftersom vi var billösa så tog vi tåget hem till Falun. Jag måste ju ha en
bil när jag ska hämta lejonkungen, så det var det vi kunde göra. När vi
sitter på tåget så ringer de från djursjukhuset varpå mitt adrenalin steg
kraftigt. Skälvande svarade jag. De meddelade att hjärtljuden hade blivit
svagare och han hade ojämn puls så de hade gett honom ormserum. Tack och
lov att jag sa att det gick bra innan jag åkte.

Idag fick jag följande besked. Hjärtrytmen har stabiliserats. Han är
fortfarande väldigt medtagen och svullen. Fortfarande diarre och ligger
kvar på intensivvårdsavdelningen. Han har väldigt ont, men de ger
smärtstillande. Veterinären säger också att jag får räkna med att han blir
kvar ett tag. Dessa gånger är jag glad att vi har en försäkring som kostar
skjortan så man inte behöver fundera på det. Visserligen tycker jag det är
en självklarhet om man har ett husdjur.

Eftersom jag själv bara kommer få information få gånger så kommer jag inte
att veta något mer än vad jag meddelar er.

Speciellt tack till Katarina Moberg för att du hämtade oss och tipsade mig
om djursjukhuset. Utan dig hade Kansas inte levt nu.

Tack Jessica för att du hämtade oss på stationen.

Tack djursjukhuset i Danderyd för att ni ger vår lejonkung den bästa vården.

Tack alla ni som hört av er och frågat samt att NI BRYR ER. Jag ger den
information jag har både här och på Facebook och förhoppningsvis blir det
bara en gång per dag om Kansas hälsostatus är stabilt eller förbättras.

Tack Anna-Moa för att du vågade ringa och att du förstår vad Kansas betyder
för mig. Även en varm kram till Frida som ringde och ville hjälpa till.

Vi har många vackra själar med omtanke runtomkring oss ❤

Nu ska jag gå och sova (om jag kan sluta gråta) så att jag har ork att ta
hand om min underbara Prins Kåre i morgon (som har vattkoppor).

Hälsningar från Ljusterö och sköna dagar med familj och vänner!

Andra årets sista tenta är rättad och det blev ett vackert VG. Så skönt och
jag är så stolt över mig själv och mina underbara studiekompisar.

I går var vi på Experis ute och åt middag på black stone i Falun. Vilken
fantastisk restaurang! Väl värt ett besök.

Kåre och jag är på benen igen men är hostiga. En dryg vecka kvar och sen är
vi lediga i sex veckor❤ Ska bli så mysigt att få umgås och vara lediga
tillsammans.

Ett besök hos kiropraktorn idag gjorde att träningen blev inställd. I
stället har jag lagat mysmiddag med Terese som tagit sin kandidatexamen.

Trevlig kväll!

Vaknade i morse och lät som Bonnie Tyler (ascool sångerska med raspig
röst). Ont i halsen på riktigt, så träningen fick ställas in och det blir
nog dessvärre så i morgon bitti också. Det har inte hänt mig på två år.
Mitt immunförsvar är väl inte på den toppnivå som det brukar vara på efter
förra veckans sorg och press. Den toppades dessutom av en mycket rolig, men
isande kall fotografering med mmsports.

Time to rest!

Måndagen startade med ett väldigt sorgligt besked. En person som tränat
samtidigt som mig på gymmet under tidiga mornar en längre tid har gått bort. Han har
peppat, motiverat och trott på mig från sitt hjärta. Jag är så ledsen att
jag aldrig fick tacka dig…hoppas du har det bra nu.
Jag har fått stöd av Anna-Moa och Sussie från Må Bättre i förslusten av honom. Även det två fantastiska personer som tyckte mycket om honom.

Mitt i sorgen var det dags för terminens sista tentamen, opposition och
inlämning av vårt PM. Detta har jag klarat tack vare mina klasskompisar
Linda, Frida och Peter. Jag är verkligen glad att ni finns. Nu hoppas jag
på godkänt på både PM och tenta.

Efter tentan åkte vi till Lidköping och familjen har hälsat på hos
svägerskan med familj. Det blev mycket god mat och jag uppskattade speciellt en rabarber och jordgubbspaj som de gjort. Sedan fick vi mysa med lite bebis, Alfred som föddes i oktober förra året växer så det knakar. En riktig gullunge. Kåre har lekt med deras äldsta son på fem år och haft det riktigt kul med kusinen. Familjen hade det fint när jag åkte till Göteborg på lördag.och träffade Lelle samt Olle på Mmsports. Vi plåtade i och utanför en
helikopterhangar. Jag hade en en enormt rolig dag och det är alltid roligt
att få ge tillbaka av det man får. Jag tror bilderna kommer bli grymma. Annars har jag
gjort ett dåligt jobb för Lelle är en grym fotograf (och en otroligt härlig person). Saknade bara Cici Benjaminson. Vi plåtade nämligen
sist med varandra och med Lelle bakom kameran. TACK Olle och Lelle för en toppendag och för kläderna jag fick med mig. Nu ska här tränas inför SM i oktober.

Helgens överraskning blev Ags textil som öppnade för mig trots röd dag och en kristallkarta till Anna-Moa
inhandlades samt tyger till nya bikinisar. Jag tänkte nämligen inte på att det var röd dag i lördags….

Ha en fin söndag och var rädda om varandra!

Jag fick äntligen gottgöra Anna-Moa Vanky med ett skönt SPA – besök.
(Underbara människa som sätter stenarna på mina bikinisar) det var helt
ljuvligt. Det var lugnet före stormen. Stormen orkar jag inte berätta om.

Igår hade jag och Kåre en helt fantastisk dag uppe i Mora med min
underbara systerdotter och Kåres kusin. Det måste vi snart göra om igen.

Nu kör jag tungt på gymmet, riktigt tungt. Vill passa på att göra det innan
jag ska på dieten igen. Formen försvinner sakta bort, men jag ser väl
fortfarande rätt ok ut. Jag orkar inte äta mer än jag gör nu hur som.

I morgon opponering och fredag är sista tentan för andra läsåret. Tänk att
jag är bara ett år från min examen nu! Stolt är bara förnamnet.