Fulla hus på ”Leningrad Sport Palace”.
10 000 människor satt som klistrade!
Del 2. Del 1 finner du här.
Klass -57 kg
I ”mellanvikten” hade Finland en bra deltagare: Krizi Hamalainen. Kirzi var faktiskt en av de grövsta på scenen!, men det fattas en del hårdhet för att hon skall komma till sin rätt. Man skall ha klart för sig att det krävs bra djup och markeringar på muskulaturen, för att de skall synas ordentligt i det starka strålkastarljuset.
Sveriges Monica Nilsson var i helt otrolig form! Hon hade vässat till sig ytterligare sedan kvalet en vecka tidigare och såg ut att kunna hävda sig bra i det 15 damer starka fältet. Här fanns dagens enda givna segrare! Nämligen Tysklands Bettina Kleiber, som var deffad, muskulös och samtidigt graciös. Hennes posering var fantastisk! Den tjejen kommer att bli ”livsfarlig” till VM i höst! En proffskarriär är garanterat att vänta.
Och så ”slog” det äntligen för Tulay Bappert (numer heter hon Caner i efternamn), som (trots töntig posering) lyckades knipa silvret. Hon var strålande glad, då detta var hennes femte EM, utan tidigare medaljplacering. Att posera med gungande höfter, rullande mage och juckande underliv var inte i min smak direkt.
Trea kom en duktig tjej vid namn Marion Bold från England. Marion har allt en bra kvinnlig bodybuilder skall stå för. Jag tror att hon vinner EM inom två år, om hon ligger i med träningen. Hennes slutgiltiga tredjeplats bådar också gott.
Hur skulle det gå för Sveriges Monica Nilsson? Hela 6 gånger var hon framme på särbedömningar under de hårda förbedömningarnå. I mina ögon vann hon nästan samtliga dessa! Monicas ben ser mycket bra ut på line-upen och hon har bra ”flex”, vilket gör att hon får bra domarsiffror då det kommer till att jämföra muskelgrupp för muskelgrupp.
Nu fick hon dock se sig slagen av bl a ”rock’n roll and swing” Daniela Follis från Italien som hade mer publikfriande posering än muskler. Men alla metoder är ju tillåtna i krig?! En femteplats i en EM-debut mot dessa vassa damer, är inte fy skam. Kul Monica! Det skall bli kul att se dig på SM i höst.
En sak är säker – du blir svårslagen!
Danmarks Inger Paulsen är också värd ett omnämnande. Personligen hade jag henne i finalfältet, bland de sex bästa, men domarna ville annorlunda, varför hon, trots kanonform, fick nöja sig med en sjundeplats.
Och Norges duktige Cecilie Christensen då? Tja, hon var långt ifrån deffad. Ändå hade hon bantat ned sig över 20 kg. Men strukturen finns där – symmetriskt är hon ett underbarn – så hon kommer säkert igen. Hennes segervapen måste i så fall bli att inte gå upp för mycket i vikt mellan tävlingarna. En åttondeplats blev hennes placering och landsmaninnan Alice Eik De Lange blev tia.
Tunga damerna
I tunga klassen blev det en riktig ”rysare”. Skulle vår Gunilla Söderberg till sist lyckas ta ett EM-guld? Hennes form var det verkligen inget fel på. Klart mycket bättre än under EM i Portugal för två år sedan!
Och med sin veteran-VM-titel och fjärdeplats från EM i Portugal bland meriterna, fick hon tillskrivas som en av favoriterna. På lineupen såg hon bra ut. Men det gjorde också Italiens Claudia Montemaggi, som har en ”värstingfysik” på just line-upen, med sin extremt smala midja och breda axlar.
Men musklerna och deffen i detta fält – de stod till största delen Gunilla för! Men det var inte bara Claudia och Gunilla som såg bra ut. En mycket komplett tjej, om än kanske i ”kompaktaste” laget, var den korta Christine Binder från Västtyskland. Hon hade otroliga armar, ben, rygg och, ja, allt var bra på denna tjej. Men hon gjorde ett lite ”klumpigt” intryck vid sidan av de längre tjejerna. (Vågar knappt tänka på hur denna ”donna” ser ut ”off-season”. Till hennes fördel skall sägas att hon är totalt komplett och symmetrisk.
Hon hade varit en perfekt 70-kiloskille. Hur skulle domarna ställa sig till detta brokiga startfält?
Här var det som att jämföra äpplen med päron! Jag förvånades över att Sabine Wieland från Västtyskland togs fram för särbedömning så ofta, då hon hade en osymmetrisk fysik, med bl a allt för korta ben i förhållande till överkroppen.
Men hon var specialist på att dölja denna brist, genom att stå på ett speciellt sätt, vilket beviseligen lurade ett antal domare, då hon placerades trea! Döm om vår förvåning då Gunilla Söderberg ”bara” blev fyra! Den korta, satta Binder tvåa och Montemaggi etta!
OK – Montemaggi var kanske värd sin seger som vanns på symmetri – inte muskelmassa. Vi kände för Gunilla, som ännu en gång snuvats på konfekten.
Snälla Gunilla – kom igen!!!
Bantamvikten
Dags för de lättaste grabbarna att beträda scenen. Men, va? Nä, det kan inte vara möjligt!!? Ut på senen kommer en otroligt grov liten tysk som är en exakt kopia av bodybuildingproffset Josef Grolmus (som vann VM i Göteborg 1985, då han slog USA:s Phil Williams i finalen). Jag sneglar i pappren och ler: ”Öser Grolmus”, står det. Lillbrorsan hade gjort entre.
Och inte vilken entre som helst. Han var bäst i fältet! Mycket bra lat-spread (liksom sin bror), hårda och separerade ben (liksom sin bror), imponerande trapezius (liksom sin bror), men samtidigt en underlig symmetri (liksom sin bror). Grolmusbröderna liksom ”krummar” ihop sig under alla muskler och framtvingar ett leende under en krystad, men imponerande pose.
Jag tror att de flesta byggare skulle slå hans poseringsteknik med gipsade ben och handbojor på ryggen. Tja – bäst fysik hade han i alla fall.
Guldet var endast hotat av den symmetriske och hårda spanjoren Samuel Gomez, som blev slagen med endast tre futtiga poäng.
