Dietmetoder kommer och går – den ena snärtigare och mer lovande än den andra. Skulle du dock vilja prova något med lite mer konkreta resultat på meritlistan så kanske denna variant kan vara något för dig. Får vi presentera 80-talsdieten?
När Just D travesterade Ulf Lundells klassiska textrad syftade man väl inte riktigt på klassiska dietmetoder, men det hindrar mig inte från att sakna dem lite. Det fanns så klart en rad olika varianter även på den tiden – vissa mer vansinniga än andra – men en generell skillnad mot i dag var att man åt mer riktig mat.
Till stor del berodde det på att proteinpulvren som fanns på den tiden helt enkelt smakade skit, om ni ursäktar min franska. Vitargo och liknande kolhydratspulver var knappt påtänkta. Våra kolhydratsladdningar bestod helt enkelt av att trycka i oss det vi slapp magknip av – allt från chokladkakor till bröd.
Ändå var vi lika hårda då som folk är i dag. Huvudsakligen beror det naturligtvis på att energilagarna var giltiga även på den tiden; kalori in minus kalori ut, du vet. Men jag tror också att det handlar om den mentala inställningen till dieten, oavsett vilken diet man nu väljer. ”80-talsdieten”, som vi kan välja att kalla den, innehöll mer kolhydrater och det fick den trevliga bieffekten att hjärnan var mer med i matchen även under deffen.
Mer energi till jobb och familj, och dessutom orkade man träna hårdare med mer kolhydrater i kroppen. Innan en morgonpromenad kunde jag exempelvis äta ett halvt äpple (i diettermer är det en betydande mängd kolhydrater komiskt nog) ihop med tjugo gram protein; sedan kunde jag utan problem knata runt halva staden på en timme.
Devisen ”fettet brinner i kolhydratens låga” var något vi trodde stenhårt på.
Ehrling Wahlgren och Gunnar Røssebø, tidigt 1980-tal
80-talskrubbet
De olika grundrecepten vi använde oss av var ingen raketvetenskap direkt, men de fungerade bra. För att citera en kär vän till mig: ”Det finns ingen som är ur form efter ris och torsk i fyra veckor.” Det ligger en hel del sanning i det uttalandet.
En riktigt aptitretade meny för en vecka kunde exempelvis se ut så här:
- Torsk och potatis
- Tonfisk och ris
- Kyckling och ris
- Magert rött kött och potatis
- Äggvita, ris och banan
- Lax och bakad potatis
- Makrillfilé
- Riskakor
- Havregryn
- Proteinpulver/aminosyror och multivitamin
På den här tiden var det inte så viktigt med fett. Eller vänta, låt mig omformulera: Vi skydde fett som pesten! Vi åt max 10–20 gram per dag, och märkligt nog mådde vi inte tjyvens för det. Att jag säger märkligt beror på att vi i dag vet att fett är viktigt för både leder, organ och välbefinnande, och därför normalt äter 20–30 energiprocent fett. Men faktum är att jag, och många med mig som dietade på 80-talet mådde kalas. (Eller så kände vi helt enkelt inte efter så mycket.)
80-tals-strategierna
En annan stor skillnad på den gamla goda tiden var att det inte fanns något som hette PT eller kostcoach – om man var überseriös anlitade man på sin höjd en koreograf. Jag är den första att sjunga PTs och kostcoachers lov (det är ju mitt jobb numera, liksom), men ett mynt har alltid två sidor. Eftersom som vi fick sitta och klura och fundera så mycket på egen hand tvingades vi också att lära känna våra kroppar på allvar. Den kunskapen kan ibland gå förlorad i dag när man har tillgång till hjälp med allt från placeringen av pärlorna på poseringsbikinin till hur många riskorn man får stoppa i sig efter träningen.
Vi dinosaurier utgick ofta från kalorier när vi gjorde våra kostprogram. Det var basen. Sedan kryddade vi med att få in två gram protein per kilo kroppsvikt och dag, och framför allt med att planera måltiderna så vi åt protein och kolhydrater en gång var tredje timme. Moderna påfund som snabba eller långsamma kolhydrater kände vi inte riktigt till. Vi kunde äta riskakor eller bakad potatis precis innan sänggående, lyckligt ovetandes om deras eventuella superhastighet. Men vi sov bättre när vi gjorde det, och mer än så krävde vi inte.
80-tals sensmoralen: If it ain’t broken, don’t fix it!
Artikeln ursprungligen införd i BODY #293.
