Bild: Per Bernal. Sveriges bästa kvinnliga lårbiceps?
1986 var ett mycket intressant byggarår. En rad nya profiler kom att tävla. En del av dessa har vi redan presenterat här i B&K. Här är ytterligare en.
En person som kanske rönt de största tävlingsframgångarna i Svensk Bodybuildinghistoria någonsin under ett och samma år. En 20 år gammal tjej bosatt i Stockholm. Namnet? Elisabeth Hardingz!
Artikeln om Elisabeth Hardingz: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4
När jag träffar Elisabeth Hardingz, kan jag inte låta bli att tänka på Astrids Lindgrens film, ”Ronja Rövardotter”, som just passerat revy vid skrivandets stund. Orsaken är att huvudpersonen i filmen och i denna artikel, har en hel del gemensamt. Båda har mörkt yvigt hår, stora ögon med den rätta glimten och båda ger de ett minst sagt ”busigt” intryck. Men likheterna sitter inte enbart i det yttre. Utan även i det inre. Båda är äventyrslystna, envisa och går följaktligen dit de själva vill.
För Ronjas del innebar det en rad upptåg med bland annat halsbrytande hopp över ”helvetetsgapet”.
För Elisabeths del har det dock inte inneburit fullt så riskfyllda äventyr. Det har snarare ”inskränkt” sig till bergsklättring på hög höjd i franska Grand Canyon, utflykter till ökända ”banditbyar” på Sardinien, snorkeldykning i Medelhavet, snöskoterkörning i fjällen, sovsäckscamping under bar himmel i italienska parker osv. Äventyr som väl alla svenska tjejer ägnar sig åt, eller…..?
”Världen är full av små äventyr som gör livet intressantare och som väntar på att du skall delta. Det gäller bara att hålla ögon och öron öppna och att väga ta initiativ till något nytt.
Till exempel att lära känna nya människor, prova på nya musikinstrument, idrottsgrenar osv”, hävdar Elisabeth eller ”Tittit” som hon föredrar att kallas. Och hennes senaste intresse, dvs kroppsbyggningen, gör henne högintressant för B&K:s läsekrets. För denna juniortjej står antagligen för den mest imponerande tävlingskarriären i svensk bodybuildinghistoria!
Faktaruta
Namn: Elisabeth Hardingz (syster till EM 4:an Gunilla Hardingz)
Smeknamn: ”Tittit”
Ålder: 20 år
Längd: 158 cm
Vikt off-season: 55-57 kg
Vikt tävling: 48 kg
Mått: ”Sånt trams håller jag inte reda på!”
Meriter; Elisabeth lyckades få följande placeringar i lätta damklassen under debutåret -86. Håll i Er!
- 1:a plats Seniorer Svealandsmästerskapet
- 1:a plats Juniorer Svealandsmästerskapet
- 3:e plats Senior-SM
- 1:a plats Junior-SM
- 2:a plats Junior-VM
- 2:a plats Junior-EM
Mål: Att växa in i lätta damklassen som senior.
Började dansa balett vid 4 ½ års ålder!
Det framgår mycket snart under intervjuandets gång, att Tittit är en tjej som varit med om en hel del. Inte bara när det gäller äventyrsfyllda resor och dylikt. Utan också ur idrottslig synvinkel. Redan 4 ½ år gammal sattes hon i en klassisk balettgrupp av sina föräldrar. Lärarinnan var en fd rysk ”ballerina”. Känd för sin disciplin och sitt hårda handlag.
Tittit: ”Under min 11-åriga balettkarriär fick jag verkligen lära mig vad disciplin innebar. Både fysiskt och psykiskt. Vår lärarinna var stenhård. Så fort man gjorde fel eller fuskade, var hon på en som en hök. Hon gav sig inte förrän saker och ting var som de skulle vara. Jag klarade mig hur som helst mycket bra och fick ofta stå längst fram eller bak vid stången. En ynnest som visade att man var duktigast eller näst duktigast i klassen.
Under dessa år fick jag lära mig självdisciplin (något jag haft stor användning av i kroppsbyggningen) och att älska scenen. Jag kommer fortfarande ihåg de känslor jag kände, när jag uppträdde för första gången. Först nervositeten och sedan upprymdheten. Känslor som jag alltid erfar var gång jag står på scen. Och som tävlande kroppsbyggare får jag mer än nog av just detta. En tjusning som sporrar mig träna allt hårdare hela tiden.”
Vid sidan om balettdansen, hade Tittit ridning och gymnastik på sitt schema. För att inte glömma jollseglingen, varpkastandet (Gotländsk nationalsport), konstsimmet och de åtta! olika instrument hon spelat under sina år.
Nu senast kyrkorgel och krumhorn i en barockensemble.
B&K: ”När började du träna bodybuilding?”
Tittit: ”För cirka 2 ½ år sedan. Min syster Gunilla och min bästa klasskompis höll på för fullt och detta väckte givetvis min nyfikenhet. Men mitt första besök på gymmet i Linköping blev en stor besvikelse. Jag kunde inte första hur en del kunde spendera 5-6 dagar i veckan i träningslokalen, ryckandes och lyftandes i en massa olika maskiner. Enligt min mening var denna sport urtråkig. Jag fortsatte dock träna sporadiskt. Mycket pga kraftiga påtryckningar från min syster.
När sommaren kom, åkte jag och Gunilla till Gotland för att sommarjobba. Och det var först under dessa varma sommarmånader. som mitt intresse för bodybuilding började spira. Visserligen fick syrran släpa mig till gymmet de första veckorna. Men det hör väl inte hit. Eller….? Den hårda träningen resulterade ganska snart i ökad muskelmassa och styrka. Och en bättre morot än detta, är nog svår att finna.
Min begynnande satsning fick dock ett abrupt slut. Gunilla flyttade till Stockholm när hösten kom och skolan började. Något som tyvärr påverkade min träning negativt. För det var ju inte lika roligt att träna ensam, som att träna tillsammans med henne.
Så det blev bara 2-3 pass i veckan på sin höjd.
Efter att ha avslutat mina tre år på gymnasiets naturvetenskapliga linje, flyttade jag till Stockholm. Dvs för 1 ½ år sedan. Jag provade på olika jobb och tränade endast sporadiskt. Ända tills jag fick fast arbete på ett labb. Och detta i kombination med min systers hårdsatsning till Stockholms DM förra våren, sporrade mig att börja träna seriöst igen.
Så i praktiken har jag kört hårt sedan mars -86.”
B&K: ”Så du hade alltså bara åtta månaders hård träning i ryggen, innan du gjorde din tävlingsdebut på Svealandsmästerskapet?”
Tittit: ”Ja, det stämmer. Såvida man inte räknar bort det träningsuppehåll jag hade i somras, då jag och Gunilla tågluffade. Jag hann endast med tre träningspass under denna tid. Men detta hindrade inte mig från att börja deffa. Jag levde på tonfisk, yoghurt och bröd under dessa 4 luffarveckor.”
B&K: ”Vad fick dig ta steget fullt ut och tävla?”
Tittit: ”Gunilla såklart! Men att jag tävlade redan i höst, ingick egentligen inte i mina planer. För jag hade inte planerat in min tävlingsdebut förrän våren 1987. I år alltså! Men syrran tyckte jag skulle passa på att tävla som junior, vilket jag också gjorde. Och att det sedan gått som det gått, kan man bara glädjas över. De resultat jag nått, är oändligt mycket bättre än vad jag någonsin trodde jag skulle kunna nå.”
Artikeln om Elisabeth Hardingz: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4
