Bild: Per Bernal. Mike Dragna
– USAs senaste proffs
Han är den absoluta byggardrömmen personifierad. Hus på Hawaii, gift med en vacker hula hula-flicka, personlig tränare. Och så är han byggarproffs förstås. USA:s färskaste. Vi fick oss en exklusiv pratstund med Mike Dragna.
Få platser har en lika instinktiv koppling till begreppet paradiset som Hawaii. Långt innan Tom Selleck var där i rollen som Magnum för att köra Ferrari och brottas med skurkar, så gav Hawaii undertecknad en tydlig bild av svajande palmer, ukulele-musik, bländvita leenden och gungande höfter…ja, paradiset, typ. Därför är det kanske inte konstigt att det nyblivna proffset Mike Dragna är glad som en speleman numera.
Annars är han från Redlands i Kalifornien, där hans far redan tidigt lät honom prova på olika sporter. Mike visade fallenhet för både golf och basket, men det var den amerikanska fotbollen som vann hans hjärta. Som 12-åring lät hans far honom möta skivstångsträningen för första gången. Och tycke uppstod. Över en sommar växte Mike så det knakade.
”När jag kom till skolan så märkte alla att mina armar var större. Och pumpen jag fick var overklig. Inte konstigt att jag blev biten direkt.”, menar han.
Under hela skoltiden fortsatte Mike att träna hårt, dock fortfarande som komplement till fotbollen. Och tanken var nog att han skulle plugga vidare och verkligen satsa på fotbollen. Men hans äventyrslusta var för stor.
Så när USA rekryterade råämnen till Operation Desert Storm mot Saddam Hussein i Kuwait, var Mike en av de första som klev fram. Vips så var han marinkårssoldat. Och lika mycket vips, så var kriget slut.
Efter att ha varit stationerad i både Japan, Thailand, Syd-Korea och Hong Kong så landade Mike för en fyrårig tjänst på Hawaii. Men så stod hon där…Hennes namn var Ginger, precis som Fred Astairs allra mest berömda danspartner. Så Mike bestämde sig för att göra ölivet permanent. Han äktade sin Ginger och tillsammans har de nu två döttrar: Tiana, 9 år och Mikella, 5.
Livet på Hawaii är inte illa, enligt Mike.
”Mitt liv är helt underbart. Jag har en helt fantastisk familj och jag gillar mitt jobb som personlig tränare skarpt. Dessutom är Hawaii en underbar plats. Vädret är detsamma året om – tropiskt och böljande men utan att någonsin bli för varmt eller kallt. Det finns här både berg och stränder. Dessutom är människorna fantastiska här. Vänliga, avslappnade och mycket familjeorienterade. Det enda som är lite negativt egentligen är att vi är lite avskärmade.”
Mmm, stackare…
När Mike äntligen fick fast mark under fötterna så tog träningen ny fart. Av en slump så snubblade Mike över idén att tävla. Och 5 veckor senare var första segern ett faktum.
”Ja, jag vann den lätta tungvikten på de Hawaiianska Mästerskapen. Två år senare vann jag igen, både som tungviktare och overall.”
År 2000 gjorde så Mike sitt första försök att bli proffs. Det blev sjätte plats på USA Championships, som byttes ut mot en fjärdeplats året efter. Och efter att ha tagit hjälp av nutritionisten Hany Rambod, som också jobbat med Quincy Taylor och Idrise Ward-El, kändes det ännu bättre inför 2002 års tävling. Men det gick sådär.
”Jag blev verkligen frustrerad när domarna satte mig som nia. Men det var mitt eget fel, jag körde lite för hårt och kom därför in nästan helt urdragen. Säkert 5 kilo lättare än vad som hade varit lämpligt.”
Men istället för att sitta hemma och tycka synd om sig själv kavlade Mike upp ärmarna, spottade i nävarna och laddade om.
”Jag ägnade det året åt att främst försöka få upp mina ben, som då låg något efter min övriga fysik. Och allt kändes verkligen kanonbra när min farmor dog helt plötsligt precis innan tävlingarna. Vi var riktigt tajta så för mig var det riktigt tufft. Faktiskt så tufft att jag på allvar övervägde att ställa in allt vad tävlingar hette. Det sista jag kände för då var att ställa mig på en scen och le, men min familj övertalade mig att fullfölja. De menade att jag hade jobbat så hårt och så länge för tävlingen. Och det är jag glad för, för denna gånga var det min tur.”
Och nu är du proffs?
”Ja, känslan är enorm när jag tänker på att jag faktiskt har lyckats nå ett av mina stora mål i livet. Det gör mitt liv ännu bättre, speciellt som jag vet att min familj är en stor del i detta. Utan dem skulle det nog inte gått. Det krävs enorma uppoffringar för att nå den nivå jag är på nu. Det innebär att en hel del tid som jag skulle kunna ägnat åt familjen istället blir min egen tid. Men som tur är så är min familj med mig och stöttar mig hela vägen. Min dotter är till och med och äter samma ris och kyckling som jag.”
När kommer proffsdebuten?
”Den blir nog inte förrän på Ironman 2005. Jag vill ta ett år ledigt från tävlandet för att lägga på mig lite mer massa, framförallt på benen.”
Förväntingar?
”Det har jag aldrig faktiskt. I alla fall inga högre. Jag kommer till varje tävling med vetskapen om att jag gjort mitt bästa och hoppas att domarna kan se mina förbättringar. Men om jag lyckas med att packa på mig lite mer muskler på benen så tror jag att jag kan vara konkurrenskraftig även bland proffsen. Det ÄR en stor skillnad att tävla som proffs. Där är alla mycket bättre och det är få som har uppenbara brister.”
Du var ju och såg Mr Olympia nu senast, så vad är ditt intryck av den tävlingen, av Ronnie Coileman och av hela proffscirkusen?
”Jag tappade nästan hakan när Ronnie kom in. Han bevisade att alla hans belackare hade fel när de sa att han var slut, även jag fick äta upp ett och annat. Annars så tror jag att vi nu glider över i en något annorlunda situation där mindre killar får större uppmärksamhet än tidigare. Nu är det OK att döma en mindre kille före en större, och det var det inte tidigare. Dexters seger på GNC Show of Strength bevisade det. Det kommer nu ett gäng bra killar som inte är massamonters. Och om bodybuilding någonsin ska kunna bli en lite bredare sport så måste vi projicera mer estetiskt tilltalande kroppsideal.”
Du verkar väldigt lycklig. Förutom att ha en underbar familj på Hawaii, har du några tips?
”Vet inte, men en av mina största farhågor har alltid varit att misslyckas. Och det är kanske min stora drivkraft och det som gör mig så tävlingsinriktad. Att ständigt försöka bli bäst på vad jag än tar mig för. Men utan den besvikelse som misslyckandet innebär, så är det svårt att finna kraft till den utveckling som krävs för att senare lyckas. Och den insikten har bidragit till att jag idag är en mycket lycklig man.”
Fakta
Namn: Mike Dragna
Född: 29 maj, 1973
Familj: Fru Ginger och döttrarna Tiana 9 år, och Mikella 5 år
Längd: 170 cm
Vikt: 103 kg i tävlingsform, 115 kg offseason
Armar: 55 cm
Midja: 81 cm
Lår: 76 cm
Bröstkorg: 144 cm
Vader: 52 cm
Hals: 50 cm
Mikes tävlingsmeriter
1997 1:a, lätt tungvikt, Hawaiian Islands
1999 1:a, tungvikt + overall, Hawaiian Islands
2000 7:a, tungvikt, USA Championships
2001 4:a, tungvikt, USA Championships
2002 9:a, tungvikt, USA Championships
2002 9:a, tungvikt, Nationals
2003 1:a (proffskvalificerad), tungvikt, USA Championships
Artikeln tidigare publicerad i B&K Sports Magazine 1/2004.
