Bild: Per Bernal.
Efter otaliga intervjuer trodde jag att jag hade hört det mesta. Men när Art Atwood berättade att han tränar vissa muskelgrupper så ofta som tre (3) gånger i veckan, reagerade jag. Och på frågan om han aldrig har träningsvärk, svarar han:
”Nä, aldrig.”
Att vara professionell kroppsbyggare är inget man kan ta lättvindigt på. Träning, kost, vila, dietansträngningar, sponsorsåtaganden, gästframträdanden, affärsbeslut, extrajobb – alla dessa delar ingår i den genomsnittlige proffsbyggarens vardag. Så också i Art Atwoods. Men i Arts fall är verkligheten ännu lite tuffare. Ända sedan amatöråren har Art kombinerat sin kosttillskottsbutik, där han för övrigt arbetar ensam, med ett träningsschema som går utanpå det mesta.
”Jag tror inte på de som säger att man måste träna mindre när man blir större och starkare. Istället tror jag att man då måste göra mer för att chocka kroppen. Det kräver fler sätt för att nå en riktigt djup utmattning i dina muskler.
Jag tränade alla muskelgrupper en gång i veckan under ån lång, lång tid. Men mina framsteg kom sakta. När jag så började träna allting två gånger i veckan kom tillväxten därefter.”
Som om det inte vore nog så kör han vissa mindre muskelgrupper, som biceps, baksida axlar och vader tre (3) gånger i veckan. Det luktar ju överträning lång väg. Men det är svårt att argumentera mot en kille som väger 123 kg i tävlingsform.
Art kom i kontakt med styrketräningen tidigt, faktiskt redan som 10-åring. Hans äldre bror introducerade honom i bänkpressens förlova land, någonstans där hemma i källaren. Som vanligt i det stora landet västerut satt skolidrotter som friidrott och amerikansk fotboll inte direkt i vägen för ett fortsatt lyftande. Arts hemträningsresultat gav honom sedermera platsen som lagkapten och uttalad försvarsklippa. Det han saknade i snabbhet tog han igen på kraft och styrka. Att Art redan då bänkade över 180 kg gjorde nåt sitt till.
Arts tycke för styrketräningen tog sedan över helt, och som 19-åring ställde han upp i sin första tävling – Teenage Mr Wisconsin. Och vann. Och så rullade det på. I sitt fjärde försök på nationell nivå vann han 2001 supertungvikten på Nationals, och blev därmed kvalificerad som proffs.
Sex månader senare var det dags för proffsdebuten – Toronto Pro Invitational. Stor favorit var det tyska massamonstret Markus Ruhl, som vunnit Night of Champions veckorna innan. Men varken han eller den symmetriska poseringsfantomen Darrem Charles kunde rå på Art Atwood denna kväll.
”Det var en otrolig känsla att få vinna redan i första proffstarten. Jag kommer alltid att minnas den tävlingen. Och alla andra också, verkar det som. Efter att jag vann den tävlingen i Kanada, så tror alla att jag är därifrån.”, skrattar Art.
Den segern kvalificerade honom att starta i Mr Olympia, som dessvärre inte gick som planerat. Han blev 12:a.
”Mr Olympia-tävlingen blev en rejäl ögonöppnare för mig. Jag ansträngde mig verkligen för att förbereda mig optimalt, och jag tyckte verkligen att jag såg bättre ut där än i Toronto. Men det verkade inte hjälpa.”
Men tro inte att Art blev bitter över det.
”Det var kanonroligt att få stå på scenen med Ronnie Coleman och de andra som har hållit på med det här i 10-12 år.”, säger han.
Hans första proffsår var tufft för Art, som gick på diet nästan hela tiden. Och även om det inte stör Art att behöva vara på diet, så gillar han att äta. Speciellt glass.
Art berättar:
”Under en europaturné 2003 så hamnade jag på ett café med Tommi Thorvildsen. Tommi och jag åt 12 glasstrutar var, två portioner gulasch och ett gäng kakor…och då var det ändå tävling dagen efter!”
Tro det eller ej, men Art blev trea.
Under förberedelserna inför det årets Mr Olympia blev Art inbjuden att göra ett gästposeringsframträdande, som sånär kostade honom hela karriären.
”Jag skulle precis gå på scenen, som var väldigt mörk, när jag halkade till i trappan dit. Jag lyckades rädda mig från att falla helt, men kände att något gick sönder i benet. Det gick OK att gå på det, men när jag skulle flexa det så hände inget. Ingenting. Och så blir det tydligen ofta när man sliter av delar av quadriceps.”, säger han.
Vi var många som trodde att Art var bort från scenen resten av det året. Men inte Art.
”Som tur var så var benen en av mina bättre muskelgrupper, så jag behövde inte direkt mer volym där. Så snart det gick att belasta benet började jag köra lättare benträning ett par gången i veckan. Mitt mål var att få upp det så pass att jag åtminstone kunde flexa.”
Det var ganska många hakor som föll en bit neråt när Art linkade upp på scenen i Las Vegas. Naturligtvis kunde han inte göra sig själv rättvisa, varför det blev 13:e plats.
Det året avslutades dock med en annan milstolpe för Art.
”På Russian Grand Prix veckorna efter Olympia fick jag göra min första särbedömning med Ronnie Coleman, och det var riktigt roligt.”, skrattar han.
Jag frågar Art vad han anser sig behöva förbättra för att bli riktigt konkurrenskraftig:
”Jag måste förfina min fysik en del. Jobbar just nu med att försöka få ner min midja genom att äta mindre måltider. Och det går jättebra. Mina armar behöver också bli större, så det är också en prioritet. Och självklart få upp mitt skadade ben som det ska vara.”
På frågan om vad han tror om 2004 så säger Art:
”Jag tror att Quincy Taylor kommer att göra bra ifrån sig i år. Det jag har sett av honom är helt otroligt. För egen del så handlar det om att försöka kvala in till Mr Olympia. Jag kommer att tävla i Orlando, samt i Toronto och på Night of Champions i maj. Lyckas jag kvala in så är jag övertygad om att jag kommer att klättra en bit uppåt i resultatlistan. Men, går det inte så kommer det fler år…”
När vi avslutar samtalet säger Art:
”Sverige förresten…kanske kommer jag dit under våren. Jag är inbokad till Norge i mars så vem vet, kanske kommer jag förbi…”
Jag avslutar med att säga att jag håller tummarna för att det blir så, även om jag misstänker att det blir rätt trångt på mitt kontor om han kommer.
Fakta om Art
Ålder: 30 år
Längd: 179 cm
Vikt: 120-123 kg i tävlingsform, ”mer” offseason
Bor: Winsconsin
Yrke: Driver en kosttillskottsbutik, professionell kroppsbyggare
Familj: Nygift med Natasha
Tävlingsmeriter (urval)
1993 Teenage Mr Wisconsin, 1:a lätt tungvikt och overall
1999 Mr Wisconsin, 1:a supertungvikt
2000 Mid-Illinois, 1:a supertungvikt
2000 Nationals, 14:e
2001 Nationals, 1:a supertungvikt (kval. som proffs)
2002 Toronto Pro, 1:a
2002 Mr Olympia, 12:a
2002 British Grand Prix, 7:a
2003 Night of Champions, 7:a
2003 Hungarian Grand Prix, 3:a
2003 Mr Olympia, 13:e
2003 Russian Grand Prix, 6:a
Artikeln tidigare införd i B&K Sports Magazine 3/2004.
