Dalademokraten har gjort en längre intervju med den nyinflyttade Borlängebon Klaudia Larson: ”En av Sveriges två kvinnliga proffs i bodybuilding. Ibland frågar hon sig om det är värt uppoffringarna.
– Det är klart jag önskar att jag kunde äta glass i parken på sommaren eller ha grillfest.
Men framgångarna driver henne vidare.”
I BODY Magazine #270 publicerades reportaget ”Byggarproffset Klaudia Larson går från klarhet till klarhet”, från vilket följande utdrag är hämtat. Text: Carina Isaksson. Foto: Alex Danielsson.
Vi har hört det till leda – ”tjejbyggningen är död”… Och även om livstecknen blivit allt svagare, så är det definitivt alltför tidigt att fila på en runa. Inte minst här i Sverige, där vi har ett flertal duktiga tjejer som kämpar på, och där återväxten ser OK ut. För att i dessa sammanhang vara ett relativt litet land så har vi just nu dessutom något så ovanligt som tre tjejproffs – Marika Johansson, Irene Andersen och min sedan många år goda vän Klaudia Larson.
Klaudia och jag går, som man säger, ”way back”, och vid ett tillfälle har vi dessutom tävlat mot varandra. För dig som inte vet lika mycket om henne som jag, så började jag med att be henne beskriva varför hon överhuvudtaget började med styrketräning.
– Jag vet inte riktigt, men av någon anledning har jag alltid tyckt att muskler är snyggt – både på tjejer och killar. Jag minns att jag länge ville börja träna på gym, men jag vågade inte riktigt gå dit. Som så många andra var jag rädd för att folk skulle stirra eller skratta åt mig. Men så tog en killkompis med mig en dag, visade mig några övningar, och från den dagen var jag fast!Du debuterade på Luciapokalen 1997, och har tävlat mycket framgångsrikt sedan dess, med både SM-tecken, och GP-seger, och fortfarande verkar du hungrig. Hur motiverar du dig?
– Ja du, det är inte alltid så att man sprudlar direkt. När jag inte lyckas motivera mig så blir mitt favorituttryck ”Just do it!” räddningen.
Annars är det resultaten som blir drivkraften och motiverar mig att fortsätta. Jag har nog någon form av inre drivkraft – en form av nyfikenhet, att jag vill se hur långt jag kan gå. Och när det går bra eller så länge jag förbättras så blir det en motivation att fortsätta.
Som proffs är jag fortfarande nybörjare, och inom proffscirkusen är det ju väldigt speciellt. Man måste göra sig ett namn först, eller ha de rätta kontakterna… Visst känns det tufft när man kämpar så hårt som man gör och ändå inte lyckas nå någon vidare placering. Men det är som att börja på dagis på nytt nu. Och på ett sätt är det just det som utgör motivationen numera. Och även om det placeringsmässigt inte var någon ”grand slam” direkt på Europa Supershow, så fick jag så enormt mycket positiv feedback och komplimanger från såväl publik som fotografer! Sådant motiverar mig väldigt mycket att fortsätta kämpa!
Är förberedelserna inför proffstävlingarna annorlunda än du var van vid?
– Nej, det är väl detsamma… Samma diet, samma träning, samma kardio, samma slit och självplågeri (skratt!). Möjligen lite hårdare bara!
Hur är stämningen backstage, och runt omkring?
– Backstage är det riktigt bra faktiskt! De flesta tjejerna är trevliga och det är inte svårt att hitta någon man kan få hjälp av om det behövs. Jag har redan blivit riktigt god vän med flera av proffstjejerna. Vi har kontakt via e-mail året runt.
Hur blir man mottagen som kroppsbyggare i USA jämfört med hemma på ICA?
– Det är en enorm skillnad! Folk i USA är mycket mer positiva. Det går inte att gå någonstans utan att folk kommer fram och börjar prata, ger komplimanger eller är nyfikna. Och framförallt förstår de att det ligger enormt mycket hårt arbete bakom. Det är ofta det som folk kommenterar och berömmer. Inte bara utseendemässigt, utan de är också väldigt imponerade av att man har gjort ett bra jobb.
Jag saknar den förståelsen här hemma i Sverige. Här pratas det bara om huruvida det är snyggt med muskler eller inte. Och merparten är väl av den åsikten att det inte är så snyggt med mycket muskler på en tjej, vilket jag har förståelse för. Men det är ju inte för att jag ska vara snygg i så mångas ögon som möjligt som jag tränar.
Det är en sport jag håller på med. Och min kropp är mitt redskap, som jag på gott och ont alltid bär med mig. Det är egentligen bara det som skiljer mig från en tennisspelare, som kan lägga ifrån sig sin racket när träningspasset är avslutat.
Känner du att du har en god framtid som kvinnlig proffsbyggare?
– Ja, möjligheten finns i alla fall, och det finns många andra som tror det. Så jag får hoppas de har rätt! Jag är fortfarande relativt ung, flera av de kända proffsdamerna är runt 45 år. Så jag har 10 år på mig att nå dit där de är idag…
