Bild: Per Bernal.
För den insatte är hon gammal i gamet. För den nye bodybuildingintresserade läsaren kan nämnas att detta är tjejen som är känd för att tävla året runt och som för det mesta får lämna tävlingsscenen med en guldmedalj runt halsen. Hon besitter en enorm muskelmassa till sina 163 centimetrar. Är alltid i bra form och som Ulf Bengtsson nyligen uttryckt ”bara blir vackrare och vackrare för varje år”. Gunilla Söderberg är hennes namn.
Från BODY (B&K) Sports Magazine 02/1992
B&K träffade Gunilla hemma i det personligt inredda huset vid Edsviken, Stockholm. Det är en kall och vacker vinterdag, då sjön ligger gnistrande klar vid husknuten. Gunilla håller som bäst på att förbereda sig för damernas världsmästerskap i denna tuffa sport. Trevlig, omtänksam, ödmjuk, självgående och framförallt pratsam, är bara några få egenskaper detta energiknippe till tjej innehar. Hon går, eller rättare sagt svischar förbi, genom livet med ett ständigt leende på läpparna.
”Ja, jag förstår mig inte på folk som går omkring och är deprimerade utan någon egentlig anledning. Om alla man älskar är friska och har hälsan, finns det väl ingenting att vara ledsen över?” Och friska som nötkärnor är alla i Gunillas närmaste släkt. Med en pappa på 78 år som simmar några mil i veckan samt en mamma som nyligen investerat i en motionscykel för att kunna sitta hemma och motionera, vid en ålder av 72 år, förstår man varifrån dottern fått sin starka fysik och aptit på livet.
För 41 år sedan ekade ett gällt barnaskrik mitt i de värmländska skogarna, Gunilla kom till världen, född Svankvist. Ett energiknippe redan då som var igång från arla morgonstund till mörka kvällen. Skolans roligaste och bästa ämne blev inte helt oväntat, gymnastik. Vid en ålder av 15 tillryggalades sprintersträckan 60 meter på tiden 8,5 sekunder och ingen av killarna lyckades ”slå” henne i stillastående längdhopp. Hon var med andra ord tjejen med krut i. Åren gick och istället för att göra av med all sin energi på idrottsarenan blev det dansgolvet som fick ”lida”. Årjängs uteliv blev snabbt en viktig del i Gunillas liv.
”Man var ute och ’stuffade’ en hel del på den tiden. Nu har man gått och gift sig med en karl som inte dansar, men för mig är han ändå världens bästa,” skrattar Gunilla.
B&K: Beskriv din idealman.
GS: Självklart är Mats min idealman. Han har skinn på näsan, bestämda åsikter och han är inte någon mjäkig typ. Han kan ta och ge och är skitmysig.
B&K: Kan vem som helst vara gift med en kroppsbyggerska?
GS: Ja det tror jag. Men det krävs att han är förstående och fattar att träningen, och då speciellt uppladdningen inför tävlingar, tar sin tid.
B&K: Din man tränar och tävlar själv?
GS: Ja, han tränar regelbundet och har tävlat en gång, så nu vet han hur det är att gå på diet. Och det var bra, för nu förstår han mig ännu bättre. Och det är ingen risk att han har fritidsproblem när inte jag är i närheten. Nej, förutom sitt jobb som teknisk chef på Sollentunamässan, har han fullt upp själv. Han fotograferar en hel del, målar tavlor, är frisör och tycker om att arbeta med händerna.
B&K: Du är född och uppvuxen i Årjäng, Värmland. Varför flyttade du till Stockholm?
GS: Det var 1969 som jag lämnade Årjäng för att flytta till Stockholm och börja tandsköterskeskolan, då det inte fanns någon sådan i lilla Årjäng. Tandsköterskelinjen var på två år och därefter arbetade jag som tandsköterska i tolv år.
Efter att ha arbetat inom tandvården i tolv år byttes den vita sköterskedräkten och sugslangarna ut mot en grönmurrig uniform och tjänstebil med hela Stockholm som arbetsplats. Väktare var yrket. Orsaken till detta omvälvande byte var att Gunillas chef, dvs tandläkaren, skulle gå i pension. Och som ägare till schäferhannen Eros var det bara att välja: sälja hunden eller byta jobb. Men redan två år innan yrkesbytet började Gunilla med styrketräning.
B&K: Trettio år är, utan att mena något illa, en ganska hög ålder att börja bygga muskler och dessutom satsa på att tävla. Hur kommer det sig att du fastnade för den här sporten?
GS: Det var en kompis som ville börja träna bodybuilding och jag ryckte det kunde vara kul att ”hänga på” för att prova på något som för mig var helt nytt. Uppkomsten till hela iden var den ideliga och hemska tanken på det ofrånkomliga(?) gumfläsket.
B&K: Du fortsatte ju att träna, men hur gick det för kompisen?
GS: Hon lade av medan jag fick, som man brukar säga, blodad tand. Det var fullt ös redan från början. Men målet vara bara att hålla kroppen i form.
Alla delar av texten ”Gunilla Söderberg i avklädande intervju”: Del 1, del 2 och del 3.
