Arnold Classic 2010: Greene Day

Kai Greene vann återigen Arnold Classic!

Årets Arnold Classic var, precis som alla tidigare år, en stor succé för kroppsbyggningen. Fullsatt och med atmosfär upp i taket. Vad mer kan man begära från sporten vi älskar? När Rich Gaspari vann den första Arnold Classic-titeln 1989 kunde ingen, förutom Arnold själv såklart, tro att tävlingen skulle växa upp så snabbt, och bli det största sporteventet i USA.

Som guvernör i Kalifornien, med fräck filmstjärnestatus, och som 7-faldig Mr Olympia så kan man ju såklart göra precis som man vill. Inte bara vad som är möjligt. Kan du förstå att årets Arnold Sports Festival drog ca 200,000 besökare? Tänk på det en stund, och säg sedan: I’ll be back!

Årets Arnold Classic var bra, men inte exceptionellt. Det behövs fortfarande fler Olympia-ess, och då främst toppkillar som Jay Cutler och Ronnie Coleman (om han nu återvänder, som utlovat). På den här nivån är det svårt att peaka två gånger per år, och om man försöker sig på det så är det lätt att att misslyckas. Toppkillarna vet detta såklart, och de är uppenbarligen beredda på att ge upp fina pengar här i Columbus så länge det förbättrar deras chanser i Las Vegas till hösten.

1. Kai Greene, USA

Vem hade trott för två år sedan att Kai Greene skulle bli en av världens bästa kroppsbyggare, och vinna två raka Arnold Classic-titlar? Ingen, förutom Kais egen mor. Tidigare var han en talangfull byggare, typ, men nu tampas han med stora grabbar som Jay Cutler och andra Olympia-ess. Här var han fasansfullt stor, kanske rent av för stor. Han var inte så skarp som han kan vara, och efter förbedömningen satt han med huvudet hängande. Han visste att han inte var i toppform, och oroade sig säkert för att förlora sin titel. Jag gillar hans massiva rygg och ben även om de inte var 100% i form. Det är möjligt att han har gått för långt i sina försök att bli större och större, och därför har han inte längre en tajt och smal midja. Faktum är att Kai har den fulaste magen av alla finalisterna. Det har pratats massor om Kais poseringsförmåga. Visst, om skakandes på rumpan och i övrigt se arrogant ut på scenen är rätt kriterier, så är han en bra posör.

2. Phil Heath, USA

Efter tävlingen var det många, däribland Phil själv, som ansåg att The Gift skulle ha vunnit. Även jag var av den uppfattningen. Enligt mig var Phil utan tvekan den bästa atleten på scenen. Hans enda problem (men det är ett stort dito) är hans smala axlar, vilket får hans posering att se lite sämre ut. Front lat spread är ett bra exempel på hur hans axelbredd begränsar hans potential att visa sina lats. Framifrån blir hans brister också väldigt tydliga för domarna. Phil har supermassiva armar, nästan för stora, då de gör att hans axlar ter sig än mindre. Grymt bra symmetri, mycket bra form, bra posering och han ser också väldigt professionell ut på scenen. Om man nu måste välja en stor oformlig mage mot ett par smalare axlar? Ja, där har du skälet till varför jag inte dömt professionell byggning sedan 2003.

3. Branch Warren, USA

Stor publikfavorit. Alla gillar hans lite hårda men ändå ödmjuka stil på scenen. Branch är en working man’s bodybuilder. Stor, större, störst. Han har inga snygga muskler, bara stora, fula och hårda dito. Den här gången så höll han för mycket vatten under förbedömningen, och då det inte fixades till finalen fick han nöja sig med tredjeplatsen. Branch hade tidigare en bredare midja, men har lyckats trimma ned den avsevärt, och det är därför han fått så bra resultat på senare tid. Han är den mest massive killen bland proffsen, men är samtidigt en speciell person. På något sätt har han lyckats skapa sig en egen karaktär. Det ger honom personlighet, vilket är något de allra flesta proffsen saknar. De flesta ser och känns på samma sätt. Men det finns bara en Branch Warren, en ärlig och hårt arbetande bodybuilder. Jag saluterar honom!

4. Dexter Jackson, USA

Jag vet att Dexter Jackson har massor av fans i Sverige. Men jag måste trots det vara ärlig och säga detta rakt ut: Dexters karriär är på väg utför, och han borde lägga av helt eller börja saker på annorlunda vis om han vill undvika att få allt sämre placeringar. Tråkigt, men sant. Dexter är en grymt bra kroppsbyggare, faktiskt en extremt bra kroppsbyggare. Men han har inte utvecklat eller förbättrat sin fysik på 10 år. Han kan helt enkelt inte leverera rysningar till sina fans längre, eller kanske än viktigare till domarna. Han är ”bara” Dexter och är väldigt tråkig att se. Fantastisk fysik men väldigt odramatisk, liksom.

5. Toney Freeman, USA

The X-Man kom inte i form till den här tävlingen, vilket var tråkigt. Toney har alla muskler han behöver för att bli en mästare, till och med en stor mästare. Men han lyckas aldrig pricka formen för att nå ända fram. Toney är en stor kille, längre än 180 cm och tyngre än 120 kg, men ändå så lyckas han inte visuellt stå ut från scenen. Det känns som han är en för snäll kille, eller helt enkelt saknar all form av personlighet. Toneys fysik fortsätter dock att vara underskattad tävling efter tävling. Han skulle kunna var så bra, men envisas med att komma i mål nästan tomhänt.

6. Ronny Rockel, Tyskland

Finalfältets enda europé. Säger inte det dig något? USA, USA, USA… Ronny Rockel har en mycket snygg fysik, och viktigast av allt så har han utvecklats en hel del under sin proffskarriär. Detta är mycket sällsynt, då de flesta killarna kommer in allt större utan att vara bättre. Rockel behöver fortfarande mer massa för att kunna konkurrera mot de största killarna, men han har bevisat sig vara riktigt bra. Som tysk behöver han lute mer stöd från amerikanska medier för att kunna lyfta lite till i sin karriär. I nu läget är detta så högt som han kan flyga.

7. Roelly Winklaar, Holland

Fjolårets amatörmästare här i Columbus gjorde här sin proffsdebut.
Rejält uppskrivna atleter brukar få sig en smäll i dessa sammanhang, och
när han ropades ut i högtalarna var jag beredd på ljudet av en riktig
flatnäve. Men det kom aldrig. Istället måste jag erkänna att holländaren
faktiskt gjorde en riktigt anständig tävling. Stor, massiv, och
relativt bra linjer. Aningen sämre separation och en riktigt hiskelig
posering. Lar han sig bara det så kan han säkert nå framgångar framöver.

8. Hidetada Yamagishi, Japan

En av publikfavoriterna, inte minst på grund av sin medryckande och
inspirerande posering. Avgjort packad med balanserade muskler, men inte i
lika bra form som sist. Och då sjunker han som en Kobe-biff i soja…

9. Melvin Anthony, USA

Om jag är lite småtrött på Dexter Jacksons fysik så är det ingenting
mot vad jag är på Melvin Anthonys. OK, han gjorde formmässiga framsteg
till Phoenix Pro (där han vann, reds anm), som gick strax innan. Men här
var han tillbaka till sin halvsläta, halvloja och halvkassa
författning. Hans posering är dock fortfarande bland de bästa vi sett.
Kanske borde han satsa på att bara göra gästframträdanden framöver…?

10. Robert Piotrkowicz, Polen

Var i Sverige och hämtade en GP-seger häromåret, och gjorde efter det
några proffsstarter i fjol, med blandad framgång. Här visade han upp
sig i riktigt bra form, om man ska vara ärlig. Men ska man vara lika
ärlig så är hans struktur inte direkt smickrande. Smala axlar, små
armar, små ben men med en kopiös midja. Maxutdelning, om du frågar mig.

11. Tarek Elsetouhi, Egypten

Om man undantar den frånvarande ryggen så har han muskler, men
dessvärre inga smickrande linjer. Ej heller en form som funkar på denna
nivå.

12. Johnnie Jackson, USA

Lättare än tidigare, men också tunn utan att vara hård. Bättre ben än jag minns, dock.

13. Sergey Shelestov, Ryssland

Sist i fältet, och det av självklara anledningar. Liten, slät och med märkliga muskeldetaljer.

Resultat Arnold Classic 2010

1. Kai Greene, USA
2. Phil Heath, USA
3. Branch Warren, USA
4. Dexter Jackson, USA
5. Toney Freeman, USA
6. Ronny Rockel, Tyskland
7. Roelly Winklaar, Holland
8. Hidetada Yamagishi, Japan
9. Melvin Anthony, USA
10. Robert Piotrkowicz, Polen
11. Tarek Elsetouhi, Egypten
12. Johnnie Jackson, USA
13. Sergey Shelestov, Ryssland

Bäste posör: Kai Greene
Most Muscular Award: Branch Warren

1. Kai Greene, USA