Men kom igen…

På ledarplatsen i tidningen brukar jag teckna ner tankar om både ditten och datten. Om träning, om upplevelser, om livet i stort. Den här gången tänker jag prata om tävlingsverksamheten.

Om du inte är ett dugg intresserad av tävlingar eller hur de går till, så kan du nu bläddra vidare. För det här kommer att bli nördigt, lite geekigt och säkerligen också en aning irriterande.

Alla världens tävlande atleter tillhör ett förbund. Det finns flera förbund, men det äldsta och i våra breddgrader överlägset största är utan tvekan IFBB. Det står för International Federation of Body Building & Fitness, och startades 1946 av ingen mindre än kanadensaren Ben Weider (bror till Joe). Det är till IFBB som den svenska lokalfederationen SKKF är knuten, vilket på både gott och ont gör IFBB:s angelägenheter till våra. Jag vill redan här klargöra att den kritik som här följer enbart riktar sig mot IFBB, och inte mot SKKF.

Det finns mycket som är bra inom IFBB. Ekonomin verkar stabil, och organisationen förefaller fungera effektivt rent administrativt.

Men det finns också det som inte är fullt lika bra. Tävlingsmomentet exempelvis. Jag har tidigare (”Heja Simhopp!” i BODY nr 12/2007) hävdat att hela bedömningsprincipen är rentav publikfientlig. Eftersom man efter en uråldrig metod i det tysta alltjämt bara rangordnar fältet från den bäste till den sämste, utan någon som helst officiell resultatredovisning i realtid, så blir tävlingen något som faktiskt bara angår den redan invigde. Det är helt uppenbart att eventuella nytillkomna betraktare finner tävlingen märkligt rebusartad och introvert, snarare än spännande och engagerande.

Jag menar också att integriteten bland domarna inom IFBB är rent ut sagt usel. Under internationella tävlingar är det snarare regel än undantag att coacher som smörjt in sina adepter och hjälpt dessa pumpa upp, drar av sig sina latexhandskar, drar på sig sin officiella kavaj, för att sedan sätta sig och döma sin egen atlet. Och det är tydligen OK..?

Men kom igen…
Illa nog, kanske. Men det är ändå ingenting mot det som stör mig mest. Sedan 2007 har man Children’s Fitness på tävlingskalendern internationellt. Och hur oskyldigt det än kan låta så är det i min bok helt oförsvarligt att låta barn mellan 6-16 år anamma en kroppsuppfattning som till så stor det fokuserar på utseende, på utstrålning och också på den egna halten av kroppsfett.

Men kom igen…
Jag har redan berättat vad jag tycker om Bikini som tävlingsform (”Bikivad?” i BODY nr 10/2010), så jag behöver inte gå in på det igen. Och som vi också skriver på sidan 15 i denna utgåvas Presspytt så verkar Bikini vara omöjligt att stoppa. Under höstens VM-tävlingar för veteraner och juniorer höll jag dock på att sätta min utmärkta espresso rakt ner i lungorna. Det var nämligen ”premiär” för Bikini för juniorer. Vad man än tycker om vuxna kvinnors självvalda fritidssysselsättningar så är 15-åriga flickors ivriga försök att efterhärma sina vuxna kollegor med höftvickningar, sängkammarblickar och ekivoka putningar med rumpan, riktade mot en domarpanel till största del bestående av äldre män, förbannat nära något helt annat. Något fult, något oacceptabelt, och i vissa delar av världen rent av straffbart.

Men kom för fan igen..!
Någonstans gick det fel här. Någonstans glömde man bort att tänka klart, och att tänka färdigt. Och när man samtidigt jobbar arslet av sig för att bli accepterade av den ”fina” idrottsliga gemenskapen, och för att göra bodybuilding och fitness till en olympisk sport, så inser ju vem som helst att det nät som är tänkt att sila bort de mest ilskna myggorna på något märkligt sätt faktiskt släpper igenom de verkliga elefanterna.

Så snälla IFBB – gör om, och gör rätt.

I dina växande muskler tjänst

Chefredaktör – BODY

PS! Svenska SKKF är de facto starka motståndare till både Children’s Fitness, och dessutom alla former av Bikini.

Redaktören listar: Favoritövningar, just nu!

1. Marklyft
   Rätt utförd är detta kungen av övningar, och den genomförs med stor inlevelse i varje ryggpass.
2. Stående militärpress
   Så enkel, så tung, och så effektiv. Längtar redan till nästa pass. Och till nästa.
3. Frivändningar (ja, med överstöt såklart)
   Ser lätt ut, men den kräver allt av dig: Stabilitet, rörlighet, styrka och explosivitet.
4. Kettlebells-svingar
   Aningen märklig övning, men som rätt utförd jobbar med nästan hela kroppen.
5. Cable Crunches för magen
   Har alltid fnyst åt detta tilltag men kom på andra tankar när jag började träna magen med viktbelastning.