Hårdkörning – både för redaktören och hans nya träningspartner.
Om du har för vana att ögna igenom dessa anspråkslösa rader så har du förhoppningsvis kunnat göra följande observationer när det gäller mig: 1. Jag går upp tidigt för att träna. 2. Jag gör det alltid ensam och så har jag gjort nu i närmare 15 år.
Det huvudsakliga skälet till mina tidiga vanor är inte att jag just då har extra mycket energi eller att jag känner mig särskilt stark och laddad direkt från sängen. Allt handlar istället om en praktisk nödvändighet. Faktum är att den enda egentliga möjlighet till träning jag har under veckorna är under den knappa extratimmen jag ger mig själv genom att ställa klockan tidigt. Med två barn som ska väckas, utfordras och därefter transporteras till skolan 11 mil bort, så infaller min deadline hemma igen redan 05.30. då ska jag vara klar, duschad och färdigpackad. Därför ringer min klocka vanligen 04.10.
Jag har ofta fått frågan varför (vilket jag nu ännu en gång förklarat), om hur jobbigt det är (vilket det inte är) och om jag är helt galen som ”går upp mitt i natten”.
Det sista kanske man med perspektiv kan hålla med om lite. Men nöden har ju liksom ingen lag. Och efter 15 år så har detta ”vansinne” gjorts till något fullkomligt normalt. De senaste veckorna har jag gått omkring med lite mer träningsvärk än vanligt. Med ett lite större leende än jag brukar. Och med flera inspirerande erfarenheter rikare. Jag har nämligen fått en träningspartner.
En gång varannan vecka – vanligtvis fredagar – ringer klockan lite tidigare än vanligt hemma hos Kenny, på Kungsholmen i Stockholm. Sa jag lite, förresten? Sanningen är att killen väljer att gå upp 02.45 (kvart i tre, duh!), för att vakna till liv, sätta sig i bilen, köra en timme till Västerås, för att vara vid mitt gym 04.30 prick.
Väl där möts vi – alltid leendes, ungefär som att vi båda innerst inne inser vilken extrem tillgång vi kan utgöra för varandra där och då. Men i mitt eget fall är mitt smått euforiska tillstånd också sprunget ur den närmast gränslösa respekt och aktning jag känner för Kenny. Som jag antytt ovan – många har kallat mig helgalen och svagsint som går upp när jag gör. Men i jämförelse med Kenny är jag ju närmast en degig slacker.
Kenny går över oceaner av vatten, tar ner både månar och planeter och går till och med och lägger sig redan kl 20.00 dagen innan. Och allt detta för att få träna med mig, på min hemmaplan, vid tider som passar mig… För det är Kenny min hjälte. En som jag får kriga med, svettas med, utbyta klokheter med, och får växa med. Och det är ett enormt privilegium!
Tack, kompis!
Redaktören listar: Måsten just nu!
- Golfpremiär
Hemmabanan rapporteras klockren, men jag har inte hunnit med något besök än. Det bara måste ske snart. - Form
Vill inte skriva sommarform för det tillstånd jag just nu färdas mot är ett jag ämnar behålla livet ut. - Förrådsrens
Alla överblivna möbler och kartonger med bråte står just nu i ett förråd på stan. Måste rensas bums. - Se klart ”The Wire”
Även om det nu snart är sommar på riktigt så kan jag ibland önska några mulna dagar också. Har två säsonger kvar på en av de bästa TV-serierna någonsin. - BODY Radio on The Road
Jag och Andreas har snack om det länge. Att göra en road trip tillsammans och samtidigt surra om det i BODY Radio. Så nu måste det ske.
