Jag erkänner: Jag har ett passionerat kärleksförhållande till en liten, till synes obefintlig filur. Han – för jag tror att det är en han – finns inte i några personregister, syns inte på någon radar och hans uppenbarelse är inte ens i närheten av att trigga dörrsensorerna till köpcentret här intill.
Ibland känns det dock som att relationen är en smula obalanserad. Jag är helt klart körd upp över öronen. Men han… han kommer liksom aldrig till mig spontant eller oombedd. Istället tvingas jag anstränga mig som bara den, och aktivt söka upp honom varje gång.
Jag träffade honom faktiskt så sent som i morse. efter ett riktigt bra armpass tog jag mig med svettblank panna hjälpligt ut till bilen. Och det var ungefär när jag med tung gump satte mig i sätet som han på sitt eget speciella sätt gav sig till känna, och gjorde det som bara han gör. Helt utan ord eller annan förvarning välte han en hel spann över mig. En spann till bredden fylld av lycko- och belöningshormoner så kraftfulla att mitt ansikte blixtsnabbt förändrades från ett plågat och slitet plyte, till ett lyckligt och mjukt leende anlete.
Just för att han gör mig så förbannat glad varje gång vi ses så har jag döpt honom till Mr Smiley. Jag vet att det kan uppfattas lite småflummigt och nästan pro-narkotiskt. Men tro mig: min Mr Smiley ska på inget sätt sammankopplas med alla de lackmusliknade knallpulver som enligt uppgift pryds av en leende symbol.
Min Mr Smiley är aldrig ute på krogen, sena barrundor, nattklubbar eller illegala raveklubbar. Faktum är att han är fullständigt allergisk mot alla typer av droger och andra former av osunt leverne. Därför ger han sig bara tillkänna precis efter ett riktigt tufft träningspass. Och bara då.
Det fina med min relation till snubben är att jag inte är det minsta svartsjuk. Nejdå, jag delar gladeligen med mig av den kärlek han sprider. Jag vet ju att den räcker åt mig varenda dag resten av mitt liv, och att den dessutom räcker åt dig, din brorsa, din moster, tanten i fiskaffären, alla i din klass (ja, även de du inte gillar), alla på lagret, alla i din lilla hemstad… Ja, faktiskt åt varenda jävel, världen över. Alla. Tutti.
Det enda vi behöver göra för att komma i närheten av honom är att släpa oss till gymmet, och där ta i för kung och fosterland för att verkligen pulverisera våra muskler. Vi behöver inte hålla på särskilt länge, men vi måste göra det ordentligt.
Ibland är han snabb och tar bara typ ett par minuter på sig. Ibland en kvart. Men du kan vara säker på att han kommer där ilande med sin hink varje gång du gör det du ska i gymmet. Och av just den anledningen ska jag snart dit igen.
Och igen…
Och igen…
I dina växande musklers tjänst
Redaktören listar: Böcker som ska läsas i sommar!
- ”Life” – Keith Richards
550 sidor utlämnande självbiografi om en av rockens allra mest ikoniska profiler. - ”Eating the Dinosaur” – Chuck Klosterman
Begåvat, vågat, och på alla övriga sätt obeskrivbart. - ”Popular Crime” – Bill James
Ambitiöst så det förslå om USA:s allra mest kända mördare. - ”ESPN – Those Guys Have All The Fun” – James Andrew Miller & Tom Shales
Storyn om världens mest framgångsrika TV-bolag sägs vara hårdkokt. Lång är den i alla fall. - ”Open” – Andre Agassi
Bestseller-memoarer som lovar massor. Förväntar mig allehanda snask om Brooke Shields, bland annat.
