Snabb, smäcker och muskulös. Vilket snart också gäller killen som står framför.
Jag hade hunnit fylla 17 år när jag gjorde min gymdebut. Gänglig och yster men bestämd klev jag in på Workhouse på Kungsholmen och bad om ett klippkort. Kortet – med 10 klipp – tog slut på två veckor, och det gjorde jag med. Med inflammerande träningsvärk ända upp till hårfästet tvingades jag till två veckors full vila, innan jag kunde återvända. Då för ett årskort.
Som de flesta andra har jag sedan min allra första tid i gymmet haft några små avbrott och ett par kortare perioder där lusten för träning inte gick att hitta. Men sammantaget är hela min vuxna tid präglad av styrketräningen.
Jag firar i år mitt 33:e år i gymmet, och även om det kan kännas som en evighet (inte minst när man skriver ner det och tar ett par kliv tillbaka och läser det högt, rakt ut i rummet) så är min träningsgnista nu mer sprakande än någonsin, och jag har aldrig tidigare varit så här motiverad med min träning. Varje kväll längtar jag till de nya uppgifter som väntar i gryningen. Fan, hade jag inte sovit så tryggt på kudden så skulle man till och med kunnat tänka sig att jag också drömmer om marklyft, chins, bänk och crunches om nätterna. Men förmodligen inte.
Nu hör jag dig tänka:
– Men är du helt tossig, gubbe?
– Förmodligen, skulle jag svarat dig.
När jag själv var i 20-årsåldern såg jag människor kring 50 som gamla. Slitna, förbrukade, trötta. Därför är det kanske inte helt normalt att känna denna passionerade längtan efter att få orsaka min kropp välgörande skador genom träningen, nu när jag har närmare till rullatorn än till mina rollerblades. Det är kanske inte helt normalt att längta efter pumpen, tröttheten och också till endorfinerna som kickar mig i mellangärdet på väg hem efteråt.
Så ett rätt till dig.
Men samtidigt är det heller inte normalt att nu – mitt i livet – känna sig yngre, starkare och mer vital än någonsin. det är säkert skitkonstigt att känna närmast obegränsad energi och upprymdhet långt efter varje träningspass, och en nästintill berusande glädje och stolthet över att kunna betrakta sig själv som mer vältränad än någonsin.
Så där är vi kvitt, tycker jag.
För mig är min träning lika självklar som att borsta tänderna, lika uppfriskande som en tarmsköljning*, och minst lika glädjefyllt som tre varv i Balder.
Det är min ambition att låta den få vara så en bra stund framöver.
Kanske rentav i ytterligare 33 år.
I dina växande musklers tjänst
*) Har jag hört, alltså.
Redaktören listar: 5 löften inför hösten
- Mer närvarande
Delar av tonårsklanen står på vippen att flytta ur boet, och man får därför vara glad för alla de tillfällen man faktiskt får möjlighet att umgås med sina barn. - Mer prioritering
Jag har ingen ambition om att jobba mindre i höst. Däremot finns det i mig en önskan om att lite mera ”bara” göra rätt saker. Kräver en del, men det är det värt. - Mer teflon
Lovar härmed att inte längre låta mig påverkas av saker, händelser eller individer som jag inte kan påverka. Bli lite mer ”som att hälla vatten bredvid en gås”, än den svamp jag kan vara idag. - Mer Radio
Med fem fingrar på Arnolds ”Encyclopedia of Modern Bodybuilding” svär jag: det kommer bli fler avsnitt av BODY Radio framöver, med början redan i höst. - Mer möten
Med verkliga människor menar jag då. På gym, i butiker, på tävlingar under seminarium, överallt. Jag längtar redan efter er alla.
