Av olika anledningar hamnade jag på gymmet vid 18-tiden en kväll härom veckan.
Om du läst något av det jag skrivit här tidigare, eller måhända följer mig på sociala medier, så vet du förmodligen att jag alltid tränar tidigt på morgonen. Det främsta skälet till det är faktiskt inte att jag fötts klämkäckt morgonpigg, eller att det då brinner en extra intensiv träningslåga inom mig som bara måste få kanaliseras som sig bör. Det hela handlar helt enkelt om att få plats med alla bitar i livet – barnen, hustrun, jobbet, handling, matlagning, fritidsaktiviteter, transporter, och såklart min egen träning… ja, du fattar.
När alla dessa måsten tornar upp sig så är den initiala tankegången att man antingen tillber högre makter om fler timmar på dygnet, eller helt sonika tvingas göra avkall på något av allt detta. Inget av dessa alternativ kändes särskilt bra. Så jag skaffade en bra väckarklocka.
Genom att gå upp sådär riktigt örntidigt så får jag min egen träning utförd snabbt och effektivt, och får på så sätt en helt sagolik start på dagen. I det läget är jag osårbar, oantastlig och sprängfylld av alla de lyckohormoner hård träning kan bidra med. Jag får denna dusch av välbefinnande när jag som bäst behöver den – när dagen ska ta sin början. Och känslan av att redan då ha ett försprång på hela jävla världen är inte heller dum (prova, får du se).
Men det var egentligen inte det jag skulle berätta.
Det hela kändes lite ovant, ska erkännas. Massor av folk, såklart, men jag är inte den folkskygga typen, så det var inte poängen. Istället var det väntetid till i princip all utrustning, och det gav mig utrymme att obseravera mina medtränande och hur de agerade. Och det gjorde mig både mörkrädd och folkskygg.
Halten av idioti verkar osedvanligt hög på kvällen. Det slängdes hantlar, det plockades aldrig undan efter att man var klar, det var en förbannad röra bland vikter, stänger och handtag. Märkligt att så många har morsor som jobbar där på gymmet..?
Halten av attityd verkar också väldigt hög då. Det var många snoppmätartävlingar om vem som kunde lyfta mest, om vem som hade störst överarmar, om vem som var coolast. När en snubbe till och med följde mig med blicken, och medvetet plockade ett par väsentligt tyngre hantlar, kunde jag inte låta bli att fnissa högt.
Att han sedan fick be kompisen om hjälp för att göra ett par vingliga reps fick mitt fniss att ta steget vidare till ett flabb.
Visst – nu gällde det här mitt gym, och är därför inte nödvändigtvis representativt för alla gym. Och visst är det så att med fler människor i en lokal, så ökar också kvoten av begåvningsbegränsade.
Men just därför fortsätter jag att ställa klockan.
I dina växande musklers tjänst!
Redaktören listar: I min iPad just nu (det cyklas en del på gymmet)
- Mad Men, säsong 2
Don Drapers demoner fortsätter med emfas. Jag som bara strökollat tidigare blev svårt biten av säsong 1. - Jay Cutler – One Step Closer
Visst har den några år på nacken, men det är något visst med Cutler. Han är tråkig men på samma gång imponerande. - Pumping Iron
Kommer aldrig att raderas. Aldrig. Jag skrattar fortfarande åt när Arnold äter frukost med Lou. - Phil Heath – Becoming # 13
Polerat, välproducerat och på alla sätt inspirerande. Regerande Mr Olympia förtjänar en tredje titt. Minst. - The Departed
Bländande, fullständigt bländande. Med fyra Oscar och lång nog för minst tre kardiopass är den ett måste.
