Under en av sommarmånaderna var jag i Karlstad för att kolla in årets SM i Athletic Fitness. Några saker slog mig då.
Först och främst: alla de som frivilligt väljer att underkasta sig tävlan i Athletic Fitness förtjänar alla fruktkorgar, prinsesstårtor, cavabuteljer och Aladdin-askar vi överhuvudtaget kan skaka fram. Deras ansträngningar involverar både någon sort uttrycksfullt poseringsframträdande, ett par extremt strikta maxset i både chins och dips, samt en fullständigt vansinnig roddtur (det sista uppsnappat på behörigt avstånd). Och just därför kan jag utan att tveka tänka mig att också sockra min gåvohög med en blomsterbukett eller två. Vad som förevarit månaderna innan tävlingen kan man bara fantisera om.
Men jag slogs också av en lite mindre inspirerande insikt: att man över fyra klasser med SM-status totalt lyckats samla ihop ett lika stort antal tävlande som i försöksgrenen Men’s Physique – 14 stycken. I snitt 3,5 per klass, där man upplysningsvis också delar ut tre medaljer. I ärlighetens namn kan jag inte minnas när jag såg en till antalet glesare AF-tävling sist. Om det ens har hänt.
Redan 1993 formades embryot till det som idag utgör Athletic Fitness. 1996 genomfördes det första regelrätta SM:et, självklart i anrika Båstad. Och redan från början var det fullt av folk i anmälningslistorna. Och tacka för det. Här fanns en estetisk sport där man inte behövde vara kroppsbyggare för att vara med. Och man skulle dessutom prestera rent fysiskt. AF attraherade redan på uppstuds de som snabbt vill upp på en scen (och därmed inte hade tid att vänta på att utvecklas färdigt som kroppsbyggare), eller de som helt enkelt inte ville vara maximalt stora. Med tiden utvecklades olika färdigheter och specialiteter. Vissa blev överdängare på chins eller dips, medan vissa andra var vesselsnabba i hinderbanan (vilken var det konditionsmoment som användes fram till 2011). Och även om några bara var estetiskt välskapta så har Athletic Fitness alltid varit en mångkamp, där de som var hyfsat bra på flera saker oftast var de mest framgångsrika.
I Sverige har det i princip bara funnits två tävlingar i AF. Decembercupen i Lund i slutet på året, och så SM. Decembercupen har alltid översvämmats av välbyggda debutanter som i hög grad bidragit till att ha gjort Decembercupen till en av Sveriges största tävlingar. Av alla klasser på DC har Athletic Fitness alltid varit de största och populäraste. Tills nu, kan vi misstänka?
Som jag inledde med att säga så är det extremt tufft att tävla i AF. Du måste ha en stålfysik, underkasta dig lång och målmedveten träning, du måste dessutom ha fantomkondition och även vara extremt repstålig i både chins och dips. Det tär en del, var så säker.
2002 infördes Bodyfitness som gren i Sverige. Här behöver man inte mer muskler än i AF. Man behöver heller inte vara mer väldeffad, och man måste definitivt inte vara specialtränad i att prestera överhuvudtaget. Det räcker gott med att vara snygg (1). Tröskeln till att tävla i BF är med andra ord extremt mycket lägre än för AF.
Med de orden klingande i öronen har BF-klasserna fullständigt tagit över intresset. Alla tävlar i BF, ingen i AF. Och som om det inte vore nog har även Bikini införts på den svenska tävlingsscenen. Där behövs än mindre muskler och en helt annan uppsättning färdigheter. Game over, minst sagt.
På herrsidan fick man några år till. AF var faktiskt fram till i år fortfarande det enda nerskalade alternativet till kroppsbyggning, och därigenom kom också de tävlande. I år införs grenen Men’s Physique i Sverige. En gren där det, inte helt olikt Bodyfitness och Bikini, ”bara” räcker med att vara snygg (2). Inga chins, ingen kondition, ingen rodd. Faktum är att de knälånga shortsen, som reglerna föreskriver, gör det praktiskt möjligt att till och med fuska med benträningen. Därmed har även killarna getts en tävlingsarena med extremt låga trösklar. Det ironiska är att det som utpekats som räddande ängel till hela tävlingsverksamheten – Men’s Physique – samtidigt också blir Athletic Fitness-grenens egen nemesis.
Kortfattat blir AF för jobbigt, för tufft och för svårt i samma ögonblick som det erbjuds mindre krävande och mer lättillgängliga alternativ. Och då spelar det mindre roll att IFBB (det internationellt rådande tävlingsförbundet) sedan ett par år också arrangerar VM- och EM-tävlingar i AF. De flesta andra länder verkar uppleva AF både krångligt och svårt, varför dessa mästerskap blir rena bandy-VM – många länder deltar, men det är bara två länder som i realiteten kan vinna (3). Därför känns även den internationella livslängden aningen begränsad.
Jag känner mig nödgad till att understryka att jag älskar Bodyfitness i alla dess former (4), jag högaktar alla våra Bikini-tävlande och jag ser med optimistiska ögon på framtiden för Men’s Physique. Men jag kan samtidigt inte låta bli att känna en strimma sorg över att Athletic Fitness, vår egen mångkamp, och den enda disciplin vi har som kan mätas med hjälp av handgripligheter, av allt att döma nu ges den sista smörjelsen.
AF förtjänade faktisk mer och längre än så.
I dina växande musklers tjänst!
- Inte för att det är något fel med det.
- Som sagt – det är inget fel med det.
- I bandyn är det som bekant Ryssland och Sverige, medan det i AF är Norge och Sverige.
- Faktiskt en oavsiktlig lustifikation.
Redaktören listar: Tips för att lyfta Athletic Fitness igen
- Förlägg SM på hösten, tillsammans med övriga grenar (BB, CBB, BF o dyl)
Ett ”eget” SM mitt i sommaren låter såklart coolt. Men det kan tolkas som en negativ särbehandling och som om man inte bereds audiens bland övriga. Att alla SM-tävlingar går samtidigt är dessutom enklare för alla. - Inför hinderbana igen
Rodden var en eftergift till de internationella strömningarna, och det var ett rationellt beslut. Dock verkar intresset ha svalnat en del där ute nu (på årets EM valde man dessutom att stryka konditionsmomentet helt), varför vi istället bör fokusera på att göra våra egna tävlingar så spännande som möjligt. - Lätta upp reglerna för chins och dips
Sverige har världens tuffaste bedömning för hur dessa moment ska genomföras (vi svenskar får dessutom alltid sköta bedömningen utomlands). Alltför stringenta krav kräver dock mer kontrollresurser och därmed tid. Att istället anpassa vår verklighet till vår omvärlds känns inte heller som hål i huvudet. - Lätta upp regler för kläder
Varför måste alla AF-bikinis vara svarta? Varför måste killarnas korta tights ha både samma snitt och färg? Man snurrar ju liksom bara omkring i dem? Nä, inför möjlighet till lite mer färg och flärd. Definitivt mer underhållande för både publiken, tävlande och funktionärer. - Överväg att köra chins och dips backstage
Kan låta märkligt, men att se fulla startfält under dryga timman häva sig upp och ner i olika former är inte direkt världens mest publikfriande pryl. Hinderbanan är ALLTID en nagelbitare, och att se de tävlande visa upp sina fysiker är också klart sevärt.
