Programmen växlar, gnugget består.
Foto: Seth Janson
Vid en ytlig betraktelse kan det här med träning se lätt ut. Man ska liksom flytta en vikt från en punkt till en annan. Faktiskt så banalt att i princip vem som helst kan klara det.
Men ju mer vi kommer in i matchen, ju mer vi lär oss om övningar och utförande, om kontakt, kontroll och inte minst överbelastning, så blir vi till slut behöriga nog att ta ställning till vad av allt som sker där i gymmet som verkligen är jobbigast (vilket 9 gånger av 10 också är det mest effektiva). Plötsligt är det till synes plättlätta inte lika simpelt.
För alla oss med händerna fulla av valkar och med fler stinkande träningsskor och kvarglömda proteinshakers i väskan än vad som ens kan uppskattas går gymlivet vidare härifrån. Vi gnuggar på. Dag för dag, pass för pass. Skulle vi mäta våra gärningar utifrån någon sorts kompetenstillförselperspektiv så kan man konstatera att den senare mängden av våra träningserfarenheter förmodligen inte tillför lika mycket som när vi en gång började. Visst, vi trimmar det vi gör. Vi skruvar och förfinar. Men de stora banbrytande genombrotten kom i samma ögonblick som vi i någon mening fattade vad träningen egentligen handlar om.
Och så går livet på. Det är för de flesta av oss inte förrän något händer som vi ens kommer på tanken att kanske genomföra en förändring. En ny miljö måhända, eller kanske en skada.
Eller om man, som jag, träffar en sällsynt briljant lyftare med både skägg, frisk kalufs och alldeles utmärkt välbeställda muskeldelar.
Min lyftare har koll på alla sina krumelurer, tro mig. Min lyftare har, som vi med lika delar skämt som blodigt allvar brukar uttrycka, ordning på pärmarna. Min lyftare heter Patrik Andersson, och under hans osvikliga näsa har det serverats mig ett nytt träningsprogram som enligt någon sorts målbild ska göra mig både stor och stark.
Ett slags träningens Kinderägg, med andra ord.
Upplägget är lika enkelt som det är tungt. Fyra pass per vecka, med snarlikt innehåll. Det mesta kretsar såklart kring knäböj, bänkpress och marklyft, men med tillhörande kompletteringsövningar. Alltid på submaximala vikter, och aldrig till failure. Där finns såklart både 3:or, 2:or, och faktiskt även 1:or. Men det finns precis lika många 8:or, 10:or och även 12:or.
Och precis som skraplottsreklamen låter meddela så händer det plötsligt något med min träning. Något nytt, fräscht och precis ohejdat skitkul…
Glädjen i gymmet (som i ärlighetens namn egentligen aldrig varit en bristvara) har aldrig varit större än nu. Visst, det har bara gått tre veckor av programmets alla åtta, men inspirationen som bubblar i mitt bröst får mig att varje dag längta till morgondagens vuxenvariant av hopp och studs.
Min poäng? Ja, alla kan ju inte ha en pärmförsedd Patrik i bekantskapskretsen. Men försök åtminstone att göra aktiva val när det gäller din träning. Våga prova nya saker, våga ruska om. Skulle det nu inte göra dig lika pånyttfödd som jag just nu känner mig så har du åtminstone lärt dig något.
Och det kan aldrig vara fel.
I dina växande musklers tjänst
Redaktören listar: Nya favoriter (tack Patrik!)
- Satansböj
Åtta sekunder ner, två sekunders paus i botten. Behöver jag säga uppkast? - Nedåtlutande bänkpress
Som att gå i högklackat till en början, men sedan kommer belöningen. - Utfall
Skinkorna får sitt såklart, men även lår och bål. Väldigt metro, dessutom. - Raka marklyft
Efter det initiala ritsch-ljudet i låret har jag nu hämtat mig. I alla fall tillräckligt. - Bänkrodd
Att jag ser Freddi Smulter framför mig när jag gör dem är inte av ondo.
