Redaktörens morgonpass tar ordentliga tag om smilbanden. Foto: Hannah Runsten
Precis som vilken medelålders gök som helst så kan jag då och då känna mig däven, onöjd och rentav grinig. Det är dock inte särskilt ofta det händer, som tur är, och kanske är det just därför som jag ganska tydligt noterar när så sker. Det märks, om man så säger.
Inte nog med att mina pustljud och uppgivna suckar påverkar min omgivning i negativ riktning (även om de som står mig allra närmast förstått att det bästa de kan göra är att bara skratta åt eländet) – de gör också detsamma med mig. Är jag grinig så blir jag också det. I en enda förbannat självsuggererande spiral kan jag alltså bli smått deprimerad av min egen attityd. Och till slut har jag ofta glömt bort vad som gjorde mig skavig från första början. Skickligt, liksom.
Vad som då behövs är en sorts ctrl-alt-delete för hela systemet. Att liksom reboota mig själv och efter det börja om igen. Och det är här träningen kommer in.
Allt som oftast när ordet träning kommer på tapeten så sorterar vi bland de fysiska belöningarna. Styrkan, muskeltillväxten och det fysiska välmående det ger. Och visst är det finemang att känna träningsvärken krypa längs låret, armen eller runt nyckelbenen. 11 av 10, rentav.
Men vi får heller inte glömma värdet det känslomässiga fyrverkeri som ett riktigt hårt träningspass sätter fart på. För egen del så noterar jag fortfarande vissa fysiska framsteg via hård, konsekvent och målmedveten träning, vilket såklart är skitkul. Men den absolut största skillnaden mellan ett pass som blir av och ett som inte blir det märks aldrig på bicepsmåttet. Bara mellan öronen.
Jag skulle kunna hävda att i takt med att jag blir äldre så blir träningen allt viktigare ur ett emotionellt perspektiv. Jag kan för böveln känna mig som värsta superhjälten efter ett träningspass. Stark, balanserad och på alla sätt osårbar. Och även om det rent statistiskt inte går att leda detta i bevis, så är jag ändå rätt säker på att vad som förenar de tillfällen då jag fått på mig den illasittande hatten för griniga gubbar är just den uteblivna träningen.
Träningen är ett underbart måste på så många olika sätt. Vi blir starka, fungerande och välmående. Men träningen utgör också en emotionell kraftkälla som få av oss klarar av att vara utan.
Att lyfta dina vikter kan också lyfta ditt leende.
I dina växande musklers tjänst!
Redaktören listar: Egna mål med träningen
- TOPPFORM SOM GUBBE
Att nå mitt livs bästa form under året är liksom trumf över allt. - 200 I MARK
Aningen snävt kan tyckas, men just marklyft är den övning som funkar bäst. - GULD I GOLF
Att fysisk kunna hantera en krattig golfsving i sommar skulle sitta som en smäck. - KNÄCKA ANDREAS I BÄNKEN
Min broder Guiance är bänkspecialisten bland oss, men pisk ska han få. - HÅLLA SONEN STÅNGEN
Max blir 19 år i sommar och ska få kämpa sig blå för att bli starkare än pops.
