Typiskt. Precis när min egen träning nått en för mig ny nivå, och resultaten därmed börjat kunna stå för sig själva, så drabbades jag av en sorts tillfälligt avbrott. Jag skulle nog inte sagt så mycket om det hade handlat om en skada eller annan form av överbelastningsproblem.
Men när jag på ren klantighet hugger mig själv i benet (bildligt talat) så är det svårt att härbärgera min frustration över mig själv. Även om jag kanske borde. Speciellt om jag var det minsta mån om att inte uppfattas som en fullblodsidiot.
Det hela började som ett skavsår på höger ”pektå”. Någon för lång promenad i kanske inte helt rätt skor är kanske det som drog igång det. Dagar senare så fanns mycket riktigt där en riktigt maffig blåsa. Den kanske inte värkte och smärtade, men den var rejält irriterande. Så jag gjorde så som man gjorde förr – jag punkterade den.
Torka, torka, och på med plåster för att sedan gå vidare. Allt gott, skulle man kunna tro. Men när jag satt där i Alingsås på Battle of Scandinavia (du läser mer om tävlingen på sidan 22 och 24) kände jag att det började pulsera ganska påträngande i tån. En sensation som blev värre och värre. Efter någon timme kunde jag inte behålla skon kvar på foten. Min högerfot hade nu svällt minst två storlekar.
I nästa paus (tack för bra planering, Reino!) linkade jag därför in på caféet intill alldeles utmärkta arenan Estrad för att försöka lösa problemet. Tån var infekterad, och stasad ordentligt, så jag skulle varken kunna jobba klart eller köra bilen hem till Västerås efteråt, om jag inte gjorde något åt det. Så vad gör man? Just det – tager vad man haver.
En nål gick inte att uppbringa (är jag rätt säker på, alltså, för där och då iddes jag inte riktigt krumbukta mig tillräckligt för att leta upp en) så jag fiskade fram det vassaste tillhygge som det utmärkta caféet (svinigt bra espresso, bland annat) kunde erbjuda: en gaffel.
Eftersom jag på inget sätt kunde, eller fortfarande kan tänka mig att spontanoperera mig själv mitt inne i en lördagspackad restauranglokal, haltade jag mig med gaffeln i hand in till herrummet. Väl där rev jag av mig strumpan, muttrade några ”Ave Maria”, och satte sedan gaffeln hårt och resolut mitt i det allra mest onda. Det blödde en del, och det kom även annat ilsket ut, så jag gjorde rent efter bästa förmåga och tog mig därifrån med lite med spänst i frånskjutet.
Vet faktiskt inte riktigt vad jag hade förväntat mig av detta, men det gjorde mindre ont än man kunde tro. Och kortsiktigt lindrades också mina plågor. Jag genomförde därför allt i jobbväg, och lyckades på något sätt både gasa och bromsa mig själv nästan hela vägen hem igen.
Dagen efter var dock läget ett annat. Illa som fasen. Schemat för veckans första kontorsdag var dock av den naturen att det var omöjligt för mig att frånvara. Och så länge jag satt still var det inte så farligt. Det var först när jag kom hem som jag efter en regelrätt och dessutom rättvis omyndigförklaring (av min fru, såklart) insåg att det var akuten nästa som gällde för min del. Tre timmar senare var jag både snittad, punkterad och dränerad, och dessutom fullproppad med morfinbesläktade substanser och en säck antibiotika.
Så därför sitter jag här utan att ha sett insidan på ett gym på några dagar. Känns ”sådär”, om jag ska vara ärlig. Jag har varken fått känna mig som ett proffs á la Ahmad Ahmad, tränat mina lurviga som Caroline Aspenskog eller smiskat armarna i stil med Eddie och Johan.
Istället får jag här och nu läsa om dem och en hel drös annat matnyttigt. Och näst efter att få träna själv är det kanske inte det sämsta.
För om huvudet är dumt får kroppen lida.
I dina musklers tjänst
Redaktören listar: Längtar mest efter nu (ämlig som jag är)
- BENPASSEN
Knäna är så bra de blir, och med primärt front squats på schemat så finns det risk att de så kan förbli. - MARKLYFTEN
Så fort foten pallar ska jag upp på podiet igen. De 200 jag persade tidigare ska få sällskap av några till. - HOPP OCH STUDS
Lite ryck, lite stöt och en allmänt atletisk grundaktivitet efterfrågas. Kanske rentav ett crossfit-pass eller två. - CYKELTURER
Vårens intåg gör att cykeln nu ska dammas av ordentligt. Ja, när tåpajen säker OK, såklart. - DRIVING RANGEN
Lite splittrad är jag dock. Vad ska ryggen säga? Och hustrun?
BODY Magazine maj 2014 finns i en butik nära dig den 24 april!
