Tretusen träningspass. Det är ungefär vad jag hunnit med under min tid här på BODY. Och lite till.
När jag i slutet av 2001 knatade in här på redaktionen med en idé under armen hade jag inte en tanke på att jag skulle vara kvar i nästan tretton år. Det var ju tänkt som ett kul frilansgig… En välbehövlig paus från skrivjobb om Microsoft-servers, flygbolag och statliga verk, vilka alla tillhörde vardagen som copywriter på reklambyrån. Jag ville ju skriva om något som verkligen intresserade mig, och som jag brann för – träningen. Det började med en enkel artikelidé om den ”Vanliga killen”1 och det blev ännu ett gäng alster. Räknar jag rätt är detta det 143:e numret av BODY jag är med och producerar, och jag har också hunnit med att skriva nästintill lika många ledare.
Detta är dock den sista.
Det är lätt att vara kaxig när man har distans till sina val i livet. Att välja att ge upp det här – mitt drömjobb – har inte varit lätt. Men väl nödvändigt. Ingen av oss blir ju yngre, och om jag inte ska bli kvar här tills rollatorn rostat ihop så är det faktiskt hög tid att säga mina adjö här och nu. Det är dags, helt enkelt.
Men trots den praktiskt paketerade framtiden2 är det inte utan att det drar lite i de nostalgiska tofsarna nu, när det liksom blir skarpt läge. Detta, som varit en så stor del av mig under en så lång tid, ska alltså ta slut nu.
Jag var arton år på mitt första jobb, åtta år på mitt nästa, och nästan tretton år här. Utan att falla ut i ren nostalgionani vill jag ändå slå fast följande: Jag är förbannat lycklig över mina år på BODY. När jag funderar över vad dessa år gett mig så är det svårt att känna annat än nästan religiös tacksamhet.
Jag är först och främst lycklig över att ha fått komma i kontakt med en sanslöst stor grupp läsare, som på ett eller annat sätt hört av sig med både ris och ros. Alla har såklart inte gillat allt vi gjort under åren, även om en överväldigande majoritet av den feedback som kommit min väg ändå varit positiv. Men all återkoppling – i dur eller moll – har uppskattats kungligt. Ditt engagemang har varit vårt absolut mest högoktaniga bränsle för våra ansträngningar, och det är för DIG vi gjort tidningen. Tack!
Jag är också lycklig över ynnesten, ja inget annat ord passar, att under mer än tolv år få gå sida vid sida med en grupp förbannat kompetenta och alerta medarbetare. Seth, Hannah och Magnus – enormt stort tack för att ni gjort mig bättre varje dag!
Magnus, din detaljkompetens och dina faktaresurser är en unik tillgång och du har på ett perfekt sätt plockat upp alla mina tappade bollar. Alltid. Och du har dessutom alltid funnits till hands, oavsett tid på dygnet. Tack!
Hannah, ditt regelmässigt glada humör och din sprudlande personlighet har mer än fördubblat min lust att gå till jobbet varje dag, och ditt bidrag både till stämningen på redaktionen men också hur vi uppfattas av utomstående är betydande. Ditt ordningssinne, din struktur och din osvikliga kärlek till BODY och vår uppgift har gjort mig till en bättre ledare och människa varenda dag. Tack för allt!
Seth, ja vad ska jag säga…3 Du har alltid funnits där. Alltid utfört din magi, alltid i det tysta, och alltid bättre än alla de skyhöga förväntningar du vant oss att ha på ditt jobb. Jag vill tacka dig för det såklart, men inte bara det… Jag vill också tacka för ditt ofantliga tålamod med sena textleveranser, och för att du under så många år stått ut med en sådan hopplös tidsoptimist som jag. Tack för att du varit min vän och vapendragare, Sethan. Jag kan inte ens räkna de kvällar och nätter där vi, ofta på varsitt håll men ändå arm i arm på något sätt, gemensamt slitit med att få tidningen klar för tryck. Och inte en gång under dessa år har vi bommat. Din betydelse för BODYs utveckling och fortsatta livskraft går inte att överskatta. Tack som fan!
Jag är också extremt lycklig över att fått lära känna tidningens grundare och tidigare ägare Ove Rytter. Utan Oves framsynta drivkraft hade få av oss, om ens någon, haft särskilt svällande biceps eller speciellt imponerande sexpack4.
Utan Ove hade det nämligen inte funnits någon tidning, och jag kan också gå så långt att hävda att den svenska fitnessindustrin sett radikalt annorlunda ut om inte Ove funnits. Mindre, fjuttigare och garanterat också tråkigare. Redan under vårt första möte slog Oves energiska personlighet mig rakt i huvudet med en kraft som känns än i dag.
När han någon vecka senare frågade om jag kunde tänka mig att börja jobba för honom så var svaret givet. Med Ove var ingenting omöjligt. Ville man prova något så fick man det. Ove talade såklart om vad han trodde, men han sa alltid: ”Men låt oss prova.”. Och då gjorde vi det, ofta redan samma eftermiddag. Oves ledarskap har påverkat mig massor, och skulle jag ha ärvt ens någon promille av hans goda egenskaper så hade jag känt mig rikare, starkare och bättre.
Jag känner mig alltjämt lycklig som en speleman i det att Ove numera är en av mina närmaste vänner, och en mentor för livet. Tack!
Efter ett par år vid det redaktionella rodret damp det ner ett mail. Det (mailet) formligen osade kompetens och dröp också av en självklar allt-man-vill-kan-man-göra-inställning.
Avsändare var en ung man vid namn Andreas Guiance, som direkt utmärkte sig som något plus moms. Andreas blev sedan, precis som han avsett, en av tidningens främsta frilansmedarbetare, och kom på ett naturligt sätt också att bli min närmaste vän. Våra vägar som emotionella bröder är för evigt förenade, men jag glömmer inte hur våra vägar kom att korsas.
En annan personlig glädjekälla (och nu blir det riktigt internt) jag på alla sätt tackar mitt jobb på tidningen för är mötet med min livspartner Carina Isaksson – som tillsammans med mina barn är det bästa som hänt mig. Nej, jag har aldrig haft övertidsersättning här, men jag har blivit rik på annat. Stenrik, rentav.
Som kungen sa: ”Nu vänder vi blad.”. Jag går nu vidare i livet. Dock inte särskilt långt. Kanske kommer vi ses där ute, vid någon tävling, under ett event, eller kanske rentav på webben? Jag kommer nämligen att finnas där, närmare än du tror.
BODY Magazine har totalt sett betytt enormt mycket för mig och faktiskt allt är positivt. Mitt jobb här är med det avslutat.
Jag är extremt trygg i att min gärning här kommer att tas över av Hannah Runsten. Hannah har funnits vid min sida nästan redan från början. Hon har varit delaktig i alla våra beslut och processer, och hon är dessutom ett välkänt och trovärdigt ansikte ute bland branschföretag, gymägare och tävlande. Det finns ingenting jag gör som hon inte redan behärskar. Jag är därför övertygad om att Hannah tillsammans med Seth, Magnus och andra kommer att ta tidningen till nya höjder och att helt enkelt leverera en än bättre produkt till dig som läser detta.
Med det tackar jag för mig!
- Om en helt vanlig kille som kommer i fysik närkontakt med fullblodsproffsen i branschen. I serien har jag tränat med Roger Zapfe, Jostein Odegården, Heléne Hoby, Johan Oldenmark, Zone Capone,
Johannes Årsjö, Mikael Hollsten, Peter Bláha och Christy Bacon. - Min framtid, som tar sin början den 1 september.
- Här blev det ordentligt tjockt i halsen.
- Nu har jag ju inte det ändå, men du fattar vad jag menar.
Redaktören listar: Finns det något jag inte kommer sakna?
- Nej, inget.
- Inte ens alla personal- och budgetmöten.
- Faktiskt inte de nästan tre timmarna om dagen i bilen heller.
- Inte ens när deadlinedjävulen knackade på (vilket han gjorde en gång i månaden).
- Fast kanske sånt som utläggsredovisning, fakturahantering, körjournaler, tidrapporter och liknande. Men bara kanske.
