Toppat landslag till Spanien-EM!

I dagarna har SKKF berättat vilka svenskar som får äran att representera Sverige på Europamästerskapen Bodybuilding & Fitness i Spanien. Liksom förra året är det 60 klasser som avgörs under en handfull intensiva dagar i maj. Landslaget består av 25 tävlande.

2013 års EM-tävlingar i Santa Susanna blev då Sveriges överlägset mest framgångsrika någonsin – 17 atleter bärgade hela 11 medaljer – och två overalltitlar! Totalt blev det svenska landslaget då det tredje bästa på poäng i Fitness-EM samt nia på Junior/Veteran-EM i lagtävlingen.

Också 2014 gav deltagandet stor utdelning: 28 deltagare gav Sverige hela 13 medaljer. Resultatet räckte till att göra Sveriges landslag näst bäst på Junior/Veteran-EM! På Fitness-EM blev Sverige 6:a, och på Bodybuilding-EM blev Sverige 20:e nation.

IFBB rapporterar att över 1000 atleter väntas till EM 2015!

So, we will have the biggest ever European Championships during the upcoming weekend and it will be a challenge to put everything in this four-day frame. The biggest national teams include well over 50 athletes.

Most of them are new, rising stars, what is a new trend, showing a much bigger rotation of participating competitors. Previously, the same experienced, well-known champions used to come to the continental championships year by year. Nowadays, continental champions usually go to the next-year world championships or turn pro, leaving place for new stars.

Via förbundets hemsida får vi reda på att de uttagna i EM-truppen 2015 är: 

BODY fick 2014 hänga med den rekordstora Sverige-truppen till Santa Susanna, Spanien och rapporterade regelbundet från plats. Nedan det reportage som publicerades i tryckta BODY: 

Santa Susanna kallar sig själv för La Capital Mundial Del Fitness, Fitnessvärldens huvudstad. Sedan 2001 har här arrangerats VM- och EM-tävlingar, och man fortsätter även under kommande år. I år var antalet deltagare rekordstort – 783 tävlande. De svenska inslagen då? Ja, aldrig tidigare har Sverige skickat ett större landslag. Hela 28 atleter fick privilegiet att representera den blågula fanan.

Dag 1 – Lång dags färd mot… ja, vad då?

Humöret var på topp, undantaget Martin Hanzel med en trasig biceps och Chris Harnell som bara dagarna innan lyckades dra sönder ena lårets baksida. Även på coachsidan var laget toppat. Lisbeth Grape var head coach, och till sitt förfogande hade hon även maken Johnny Grape samt Eddie Bergkvist, och Tina Lemor, som redan var på plats i Santa Susanna.

Rumsincheckningen på Hotel Caprici Verd gick snabbt. Kort därefter inleddes själva atletinregistreringen, och alla blågula var klara redan vid 19-tiden.

Dag 2 – Då var vi igång!

Classic Bodybuilding inledde. Både Patrik Larsson och Robert Berg var ute i tredje särbedömningen i sin klass. Formen var inte riktigt på topp för killarna för att kunna konkurrera på ett EM. Robert skulle dessutom ha tjänat på att ha mer glans på kroppen. Nu var han matt i huden, och det får man inget gratis av. Men trots att vi såg ganska lite av pojkarna gjorde de båda ett bra jobb. Patrik landade som 9:a och Robert som 10:a.

Chris Harnell hade med sig en rejäl ruptur i vänster hamstring, vilket försvårat formtoppningen. Han klev dock upp som en sol och gjorde ett solitt intryck. Symmetrisk, välpolerad och fyllig, och tog dessutom för sig. Kanske inte i superkrisp form, men ändå riktigt bra. 12:e plats blev det, vilket var ett antal placeringar sämre än i min bok.

Eftermiddagens fokus låg på byggningen med Rabi Fahkro och Lars Östling. Rabi klev ut och såg direkt ut som ett finalämne. Sjukt smal midja, breda lår, vansinniga pecs och dito axlar. Formen var också den bästa jag sett. Vaskulär, tight och definierad. Och framifrån är han sylvass. När han vänder ryggen till är han lite mer mänsklig. Ryggen har inte samma imponerande djup som framsidan. Rabi blev till slut fyra, vilket är bra. 

Lars kom också in med ett boom, och log med hela kroppen. Han såg laddad och motiverad ut, och i det närmaste exploderade. Ungefär som med Rabi höll jag Lars i topp framifrån. Bakifrån tvingas han jobba lite hårdare. Ryggen saknar detaljer, och vid sidan av ryggfenomenet Leif Hetland från Norge blir det då tufft. Det roligaste med Lars är att han så väldigt tydligt älskar att tävla. Det var kul att se hur de nästan fick dra Lars från scenen. Lars blir till slut femma, och det med mersmak.

Dag 3 – Juniorer och veteraner på schemat

Josef Ahmad klev upp i dagens andra klass (jun -75 kg), med totalt 10 deltagare, och såg laddad ut. Han har fantastiska proportioner, med en ynke-pynke midja, bra lår och vida axlar – precis som bröderna Ahmad och Jones. Han satte poserna snyggt och såg direkt ut som en medaljkandidat. Josef blev till slut 2:a och fick ett EM-silver med sig hem!

Fredrik Jönsson i juniorer +75 såg även han laddad ut. Kanske aningen blek i färgen, och inte lika knivskarp som på SM. Hans ben är dock sagolika och han sätter sina poser riktigt bra. Plus 75 kilo är en generös klass, utan övre gräns. Fredrik var lättast av alla på 82,1 kg, och tyngst var Pavel Marakhovskiy från Ukraina med hela 115 kg. Mot det motståndet krävs det detaljer så det räcker till två, och det hade inte Fredrik idag. Fredrik slutade på sjunde plats.

Martin Hanzel (CBB, +40 år) drog av sin biceps två månader innan avfärd hit. Att då kliva upp och vara konkurrenskraftig är en bragd. Martins fria posering var otroligt flytande och harmonisk. Trea och brons blev resultatet. Svinbra såklart! Roger Lineau i samma klass kom också in välpolerad och kontrollerad. Bra form, snygga poser och bra färg. Aningen liten, skulle man kunna säga, och det blev därför ingen final för Roger (han blev sjua).

Conny Hilmersson (CBB +50 år) dundrade in på sitt eget vis. Väldefinierad, torr och med ett piggt uttryck. Han gjorde sitt jobb, och trots att jag försökte filtrera bort att vi är landsmän så tyckte jag att han var bäst. När röken lagt sig så blev Conny tvåa, men förtjänade bättre. Spanjoren Jhon Davi var stilig och hade en okej fysik. Men han var inte i form. Inte som Conny. Att slå en spanjor i Spanien är dock omöjligt.

Leif Renling och Jan Kempe var nästa svenskar upp (BB +60 år). Jan gjorde ett bra jobb, med enkla och tydliga poseringar. Han landade på en femteplats, och var hyfsat nöjd. Leif Renling var mer harmonisk än någonsin. Atletisk, estetisk och riktigt komplett (jag vill fan se ut som Leif när jag blir stor). Leif blev utropad på silverplats. En fantastisk prestation som inspirerar i alla läger och över alla åldrar! 

Nästa svensk ut var vår regerande EM-etta Nico Lundholm (BB +65 år), och han fick möta en kompetent linje den här gången. Men Nico var bättre än i fjol, därför hängde han med bra. Musiken var som vanligt Metallica (får man önska en musikalisk uppgradering?), och prestationen var solid. Men motståndet var som sagt tuffare än i fjol, och Nico fick därför hänga på sig en bronsmedalj. Med ett leende, ska vi säga.

Fredrik Spång var sist ut av svenskarna, i klassen BB 40–49 år, -80 kg. Tuff klass med massor av bra byggare (40 är ingen ålder). Redan från början kom Fredriks symmetriska linjer väl till pass. Fredriks fria var en Terminator-inspirerad skapelse med maskiner som reste sig och hela biddevitten, samt en som vanligt snygg samling poseringar och övergångar. Tårarna rann när Fredrik ropades ut som trea.

Dag 4 – mellanakt

Juniorer i Body Fitness, Bikini Fitness och Men’s Physique stod på schemat. 

Pontus Koskelainen (jun MP) klev in i gröna brallor och ett ilsket sexpack. Helt klart Pontus bästa form, och det var ju också helt rätt tillfälle. Färgen var riktigt bra och han poserade vasst och med ett vinnande leende. För mig kändes han direkt som en toppkandidat. Han blev sedan trea! Jones Ahmad drar direkt blickarna åt sig. Hans vida axlar och markerade mage är en ögonmagnet, och när han kopplar på leendet är han svår att rå på. Här var han lite softare, och såg också lite platt och tom ut. Jones fick till slut fjärde plats, vilket han inte var nöjd med. Men det är en grym placering.

Antonia Pesevski (jun BF -163) dundrade in som om hon inte gjort annat. Klockren i alla moment, och med klassens bästa T-walk. Motståndet var stenhårt och klassen hög. Trots det tog Antonia stryk endast av ryska Antonina Lasukova, som i min bok hade fantastiska linjer, men var för hård. Med det sagt så hade Antonia lika gärna kunnat vinna. 

Evelin Grzegorzsyk (jun BiF -163) stod för en bra leverans. Med en naturlig skönhet och ett naturligt rörelsemönster blir Evelin lite som en katt bland hermelinerna. Inte lika utstuderad, inte lite beräknande, spelande och nästintill duperande. Hennes belöning här på EM? Fyra!

Dag 5 – maraton

Tre trillande jäntor ut i första klassen (BF, +35 år). Evalinda Aarvaag är alltid en fröjd att se, och så också denna gång. Bra form, harmoniskt totaltpaket och en feminin utstrålning. Kom dock bort lite i en 26 tjejer stor klass utan längdindelning, och blev därför 9:a. Snopet, i mina pärmar. Frida Bålefalk kan dock ingen missa. Lång, reslig, i fruktansvärt bra form och med den mest perfekta poseringen man kan tänka sig. Frida gör en kanontävling och blir fyra! Marina Chamoun har den freakigaste ramen ever (som kidsen säger), och fullkomligt strålade. Det gick inte en minut utan att ens blickar drogs till henne, som den största och visuellt sett mest spännande kvinnan på scenen. Åt italienska Federica Ghezzi fanns inget att göra, så Marinas silver var ett faktum.

I klassen BF +45 hade vi två meriterade madamer: VM-tvåan och dubbla SM-segrarinnan Maria Eriksson, samt den dubbla världsmästarinnan (bl a) Carina Isaksson. Maria såg laddad ut och har ett fint naturligt flow i fysiken, med alla muskler på rätt ställe. Maria slutade till slut på tionde plats. Carina såg jättebra ut, kanske aningen blek i färgen, men såg direkt ut som en toppkandidat ändå. Sämst trea, sa jag. Federica Ghezzi var klar etta i min bok, och spanska Rosario Ortiz (som Carina slog på EM i fjol) var också bra. Carina var tvåa efter rond ett, men slutade märkligt nog som femma. Nåt hände, som hon själv brukar säga. 

Semiran Dag var nästa svenska upp i Women’s Physique -163. Semiran är alltid i perfekt form, och presenterar sig alltid lika perfekt. Klassen var 500 % bättre än i fjol (när Semiran blev tvåa) så mina förväntningar var ganska låga. WP är ofta full av damer som tidigare tävlat i bodybuilding, och 48 kg Semiran ska ha svårt att räcka till där. Men ju mer jag kollade på det 24 tjejer stora fältet, desto bättre blev hon. Fyra!

I seniorklassen var en ännu skarpare och hårdvässad Evalinda självskriven i toppen av -158. Hennes brons här kändes som en rättvis belöning och en lämplig slutpunkt på en fin vårsäsong! Maria var också hon ett snäpp bättre än under morgonen. Hennes axelvidd, smala midja och de maffiga låren ger henne ett svårslaget totalpaket. Här blev hon fyra.

Carina klev upp i nästa klass (BF -163), och visade upp en klart förbättrad version. Bättre färg, hår och dessutom aningen torrare än under morgonen. Carina spurtade sig till bronset och menar att det är en av de medaljer hon är allra mest stolt över! Och det säger en del.

Frida och Marina dubblade också i +168. Fridas fina framgångar höll i sig, och hon blev här 8:a (av 17!). Marina såg även hon ut som en miljon och kunde följa upp morgonens silver med en fjärdeplats. 

Bikini Fitness fick avsluta. Veronica Kapica är både SM- och NM-etta och hade en del förväntningar på sig. Det är dock tufft på den här nivån och klasserna är stora. I Veronicas klass (-160) var det hela 25 damer som gjorde allt de kunde för att fånga domarna. Veronica blev till slut 14:e, och det vet jag att hon inte alls är nöjd med. Hon tar nya tag, helt klart.

Frida Sjöström (-166) är en av våra mest rutinerade och allra bästa. Hon såg här helt fantastisk ut rakt igenom, och därför är det svårt att förstå hur hon kunde bli nia. Madelen Myhr (-166) gör sitt första år i eliten, men… damn! Så svävande enkelt, så naturligt flytande att man baxnar. EM-silver i sin internationella debut är något det. Grattis!

Kittie Dehn-Rosengren var sist upp av svenskorna i +172. Grym utveckling här, och det hon visade upp var sensationellt bra. Ledigt, självsäkert, fräscht och värdigt. Det var modellen till ett brons.