Anders Axklo skriver veckokrönika

Anders Axklo har många uppgifter i styrkevärlden: uppskattad skribent, speaker, kommentator och arrangör med mycket mer. Om du inte får nog av hans alster i BODY har han även en veckokrönika online!

Några utvalda krönikor:

Att passa betyder inte att hjälpa

Det finns väldigt olika sätt att förhålla sig till att ha passare på gymmet. De två huvudspåren kan beskrivas på följande sätt. Antingen har man passare för att orka lyfta lite mer, eller så har man passare för att undvika att dö om man bommar. Lyftandet ansvarar man för själv.

För de flesta som håller på med strongman är det fullständigt tabu att röra vikten med mindre än att personen som lyfter panikslaget skriker på hjälp. Flera av mina vänner ingriper inte ens då, med hänvisning till att det ändå inte är tungt nog att göra sig illa med på allvar. Så småningom brukar de i och för sig småskrattande lyfta bort vikten, mest för att passet ska kunna fortsätta, och att jag annars ligger i vägen.

Det ordnar sig med blommor, bara kärringen dör

Jag ska väl påpeka att rubriken är ett gammalt talesätt och inte ett uttryck för att jag väntar på att någon äldre kvinnlig släkting ska befordras till härligheten. Dit kommer de tids nog, vi har stor glädje av dem här just nu. Det jag egentligen menar att vi alla i vår utveckling har en tendens att fokusera på någon mindre fråga som är lätt att ordna, så vi slipper att ta i det svåra.

Om man till exempel är väldigt nöjd med sin axelstyrka är det ju väldigt lätt att tro att utebliven framgång beror på lite klena triceps, så att man kan hålla med ännu mer pressövningar och tro att man utvecklar sig. Medan det kanske i själva verket är så att ett gigantiskt mycket större problem just i den här sammansättningen är att man har ett grepp som ovan nämnda kärring.

Att ge allt

Något som är riktigt märkligt för de flesta som tränar seriöst är när man får frågan hur många man ska göra mitt under pågående set. Det finns egentligen bara ett bra svar på det, och det är att omedelbart avbryta setet, och lasta på så pass mycket vikt att personen ifråga inte står och funderar teoretiskt på upplägget, utan har fullt upp med att ta sig igenom nästa rep.

Själva förmågan att ställa frågan under utförandet innebär nämligen att det är för lätt. Här är det viktigt att lära sig skilja på vikt och arbete. Effektiv träning har nämligen inte att göra med de faktiska kilona, utan hur mycket du orkar.

I BODY februari (ute nu!) kan du läsa ”Stenträning: Bär, lyft och bli starkare!”

Visst finns olika sätt att mäta styrka, men genom århundrandena är en gammal sanning att styrka som inte kan användas till att lyfta en riktigt tung sten är lika användbar som bröstvårtor på en galt. Det är dags för Anders Axklo att ge den oretuscherade bilden av stenens roll för att bygga styrka.

Vila trasigt, träna läkt

En sanning som i princip alla som håller på med någon form av träning håller med om är att man ska vila skador. För att vara något som är så allmänt känt och vedertaget så är det anmärkningsvärt svårt att få folk att följa det.

Det ständiga behovet att känna efter hur skadan känns leder ofta till onödigt lång läkningstid, i vissa fall läks det inte alls, eftersom man inte förändrar sitt beteende eller rörelsemönster så att något hinner läkas. Det kan ju naturligtvis finnas en masochistisk aspekt att man helt enkelt tycker att det är skönt att känna att det gör ont.

Back to basics

Inom alla livets områden så vill man gärna få bekräftelse på sin utveckling genom att det man gör inom olika områden blir besvärligare och krångligare allt eftersom man utvecklas. Inget konstigt i det, självfallet kommer man att klara svårare och svårare och svårare saker ju längre tid man har hållit på med något. Det är ju alldeles utmärkt så längre man faktiskt känner att man utvecklas och känner att det finns en poäng och en framåtanda i det man försöker lära sig.

Om man känner att man fullt ut behärskar en nivå så är det bara naturligt att försöka sig på nästa, och sedan hålla på med den tills man behärskar det. Det kan vara en ny gymövning som ska belasta en enskild muskelgrupp på ett alldeles särskilt sätt som man inte har kommit åt tidigare, eller ett nytt och väldigt kreativt sätt att visa sin livspartner att man uppskattar den.

Maslow han kunde han

Väldigt många i våra styrkeled skulle få enormt mycket lättare att förstå sig själv och sina beteenden om man gjorde det som de som håller på med sånt gör, nämligen tar till Maslows behovstrappa. För er som undrar vad jag yrar om nu och inte riktigt har fått igång googlereflexen än, så är det enkelt uttryckt en trappa som beskriver i vilken ordning vi människor sätter våra behov.

Längst ner kommer fysiska behov. Mat, syre, vatten och sånt. I och för sig räknas även sex dit, vilken förklarar en hel del märkliga beteenden och proriteringar man har… hört talas om, kan vi väl säga. Därefter kommer trygghet, sedan tillhörighet, sedan bekräftelse, och längst upp självförverkligande.

Intervall funkar i livet i stort

De allra flesta som tränar på någon slags seriös nivå är medvetna om nödvändigheten att variera sin träningsintensitet, både i cykler på lite längre sikt, tunga veckor, lätta veckor och så vidare. Dessutom så finns ju intervallträning i ordets mer direkta innebörd, kanske med huvudfokus konditions- och uthållighetsträning.

Ni känner till konceptet, spring tills lungorna hänger ut genom mun, slå av och promenera tills man lyckas trycka ner större delarna av lungorna igen, och man börjar tro att man inte kommer att dö av att göra om det. Själva poängen med den intensiva intervallen är att den ska vara så intensiv att man ska tro att man dör om man gör det för länge.

Är dina träningskompisar som du?

När man tittar på träningspartners, eller folk som väljer att dela något annat intresse eller nöje, så hittar man stora variationer i hur sammansättningen ser ut. En del har sökt sig till varandra för att de matchar varandra i prestanda, en del för det även om det skiljer i prestanda så delar de attityd, eller ambition med sin träning.

Det finns också de som tränar tillsammans för att de har något annat socialt gemensamt, de är ihop, eller kanske hoppas de att bli det. Träning som raggningsverktyg är underskattat, men kräver viss fingertoppskänsla.

I BODYs januariutgåva gav Anders råden om hur du startar ett nytt år starkt:

Ett nytt år brukar betyda nytändning i träning och kost, men hur många lyckas med verklig förändring? Anders Axklo lägger ut texten som du behöver läsa för att ta din fysik till nästa nivå.

 Positivt tänkande har sina gränser

Jag har alltid tyckt att de mera extrema förespråkarna av positivt tänkande är rätt tröttsamma. Jag vill inte gärna tro att det beror på att jag är cynisk, då det är en väldigt tråkig inställning till livet. Jag tror snarare att det beror på att jag vet att sanningen inte är relativ, och inte påverkas av om jag ser positivt på frågan eller inte.

I styrkesport blir det väldigt uppenbart, eftersom vi alla vet att man inte kan lyfta hur mycket som helst bara för att man ser positivt på frågan. Jag till exempel har en extremt positiv inställning till att bära husafeltsten, en inställning som väldigt sällan delas av själva stenen. Samma sak gäller armbrytning, det finns ingen ände på min positivism. Det visar sig dock att i princip alla manliga armbrytare som ens är i närheten av min viktklass inte bryr sig det minsta om denna trevliga inställning, utan ändå dunkar mig.

Det som inte har hänt har inte hänt

Inom både armbrytning och strongman så förekommer det ständigt diskussioner om vem som hade slagit vem i vilken form. Den här typen av diskussion innan Facebook och forum var begränsade till fyllesnack framåt småtimmarna, antingen i samband med tävlingar, eller helt enkelt bara i samband med, ja vad ska jag säga, fylla helt enkelt. Den uppsjö som nu ständigt fyller cyberspace leder mig till att tro att antingen skåpsups det betydligt mer än man skulle vilja tro hemma vid tangentborden, eller så har folk inga liv.

Det är irriterande när fel folk vet

Jag bytte gym nyligen, och vart erbjuden en första genomgång med ställets pt. Jag tackade nej tre gånger på rad, utan att överväga frågan på allvar. Skulle jag?! Tanken på att lyssna på en nyutexaminerad 20-åring höll på att locka fram en betydligt mindre trevlig sida av mig.

Ni som tycker jag är dryg i vanliga fall hade velat slå ihjäl mig med närmaste trubbiga föremål om den hade fått blomma ut. Givet att jag är så omogen som jag är så var det förmodligen bättre som det blev, i alla fall för den stackars PT:en. För min träning hade det förmodligen varit bättre att tacka ja.

Ibland behöver man titta bakåt

Det är självfallet så att man ska ha ögonen framåt om man ska lyckas att ta sig ditåt. Är du någorlunda tävlingsmedveten så har du förmodligen en så pass rejäl utmaning som nästa steg i din utveckling att det krävs att du ägnar dig åt den helhjärtat om det ska gå bra. Är det något du klarar med vänsterhanden medan du lallar omkring i största allmänhet så är du antagligen inte tävlingsinriktad nog att faktiskt ta dig framåt.

Inte för att det egentligen gör något, några av de lyckligaste människorna jag känner är lallare. Men är du en genomsnittlig styrkesportare så vill du nog inte framför allt vara lycklig, du vill vara stark. Och att då fastna stångandes mot en vägg kan bli väldigt nedslående, eftersom du upplever att väggen är starkare än dig. Då kan det vara en alldeles utmärkt ide att vända sig om och titta på var du kom ifrån, och hur du har tagit dig dit.

Förstår du vad prioritera betyder?

Prioritera är kanske ett av de absolut vanligaste orden som används generöst, och ärligt talat helt lögnaktigt bland en massa människor för att sätta en seriositetens prägel på sin träning, eller vad nu de håller på med i livet. Man prioriterar detta, och detta, och detta, och ett par grejer till som omgivningen tycks klappa i händerna åt när man nämner.

Ska vi nu kika lite på det rent språkliga betydelsen uppstår då ett problem. Ordboken föreslår som synonymer är ”ge företräde åt, ge förtur, behandla med förtur, ge preferens åt”. Något du naturligtvis visste såvida du inte skolkade från svenskan redan på mellanstadiet.

Börja

Det är märkligt hur krångligt folk kan få det att bli i tanken när de tänker sig att förändra något i livet. Till exempel att ta tag i träning och kost. Det allra bästa sättet att börja, är att börja. Om du inte börjar nu, så kommer du med stor sannolikhet inte att börja sen heller. Julmatsresterna är inte riktigt slut, det är ju fest på trettondagen, det är för tjockt med folk på gymmet i januari, det är för kallt för att vara ute och gå, jag har inte fått mitt träningsprogram, Fredrik svarar inte på mail.

Det kommer aldrig vara rätt tid att börja. Efter nyår är definitivt inte bättre. Det kommer alltid att finnas en massa skäl att inte börja, och bara ett att börja. Att du vill.

I BODYs marsutgåva får du fler goda råd av Axklo:

Att lyfta upp något riktigt tungt för att sedan sätta ner det på samma ställe har knappast historiskt setts som något intelligensbevis. Lyfte man något tungt så var det för att det behövde flyttas. BODYs strongmanguru Anders Axklo vidareutvecklar här sin serie om att lyfta och flytta tunga saker.