Bokens första kapitel – Leva eller dö
Sommaren 2008
Jag var i ett bedrövligt skick och åkte till Höglandssjukhuset i Eksjö för att få en påse blod. Igen. Mitt blödande magbråck gjorde att mina blodvärden var konstant låga och min alkoholism stressade mig att dygnet runt jaga efter sprit. Så fort promillehalten sjönk rusade mitt blodtryck och jag fick panikkänslor i hela kroppen. Det var som ett vidrigt tryck i mellangärdet, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det kändes som att hela kroppen sviktade.
På sjukhuset fick jag lugnande tabletter, någon sorts benso-preparat typ Sobril eller Rohypnol, och somnade. Så småningom vaknade jag ensam upp på en annan avdelning än den jag brukade vara på, men strax kom en läkare in i rummet. Det var han som vanligen behandlade mig, en stor och mörk kille. Jag hade förtroende för honom eftersom det kändes som att jag inte bara var ett missbrukande vrak i hans ögon. Han såg människan i mig.
Läkaren hade tagit hand om mig flera gånger under våren, men den här gången var han inte som vanligt. Han tittade på mig och jag såg stark oro i hans ögon. Kanske var han förbannad också. Det enda han sa var:
– Mats, nu går det inte längre. Och så vände han på klacken, det var som om han inte ville vara med längre. Jag blev helt träffad av allvaret. Det tog hårt, och jag förstod att han hade rätt. Jag sjöng på sista versen och det var ingen glad sång. Inte en enda jävla minut det senaste halvåret hade varit något annat än misär. Hur mycket jag än drack så mådde jag skit. Jag var på botten och där jagade jag desperat runt efter sprit för att hålla ångesten borta.
De senaste månaderna hade jag undvikit speglar eftersom jag inte ville se hur jag såg ut. Inom mig bar jag ju en bild av mig som en vältränad kroppsbyggare, så som jag såg ut när jag var på topp. Men jag förstod att en spegel skulle visa mig något annat. Så jag ställde mig framför spegeln i sjukhusrummet och drog av mig tröjan.
Det jag såg bekräftade läkarens ord. Nu var det illa. Jag brukade måna om hur jag såg ut och försöka vara någorlunda proper ganska långt in i missbruket. Men nu såg jag ett härjat, skäggigt ansikte med trötta ögon. En dubbelhaka dallrade. Det var som att stirra på ett uppsvullet lik. Jag vägde kanske 110 kilo och kroppen var livlös. Allt hängde samtidigt som jag var uppsvälld. Det som en gång var en mage med hårda, definierade muskler var nu en svullen jättekagge. Innanför fanns en massa organ som höll på att kollapsa av mitt missbruk.
Ovanför buken hängde två bröst. Riktiga hängpattar, bitch tits som vi säger i kroppsbyggarvärlden. Jag lyfte armarna och såg gäddhänget svaja. Musklerna var utbytta mot vattnigt skvalp. Mitt vänstra ben var som en stock, jag var jämntjock från vaden ner över ankeln. Det går inte att må så taskigt som jag gjorde då. Och jag förstod att jag stod inför ett val: Leva eller dö. Och även om det funnits stunder de senaste månaderna då jag ville släppa taget och bara försvinna så var det inte ett alternativ då jag väl stod vid vägskälet. I bakhuvudet fanns barnen, alla nära och kära och en känsla av att det skulle vara fegt att släppa taget. Men det var läkarens ord och spegelbilden som fick mig att ta ett beslut. Jag ville leva och nu måste jag bli nykter.
