Skapa en större framruta och krymp din backspegel

Ibland stannar jag upp på gymmet, tittar mig omkring och reflekterar. Minns då jag för första gången besökte ett gym i början av 70-talet. Det var spännande och något väldigt nytt.

Då jag några år senare blev medlem i Stockholms Frisksportklubb, och ofta besökte Rellos Gym på Hälsingegatan, fick jag träffa de flesta av de profiler som på olika sätt skulle komma att dominera utvecklingen kommande decennier. Men var det egentligen bättre förr, som ”min” generation ofta hävdar?

Jag lever efter devisen att min backspegel är väldigt liten – men min framruta är desto större. Om det hade varit bättre förr så hade vi fortfarande bara haft ett enda gym placerat under Mosebacke teater i Stockholm, där Starke Arvid och hans kompisar hivade kulhantlar i slutet av 1800-talet.

Vi hade inte haft någon större träningsindustri, och färre människor hade mått bra.

Många starka namn dyker upp i minnet i min, trots allt, existerande backspegel. De som varit mest betydande och tongivande för utvecklingen under åren är bland annat Ulf Bengtsson från Arvika, som vann alla SM mellan 1973 och 1983. En sann och orädd entreprenör som bland annat skapat ”World Class”. Han är den kanske klarast lysande stjärna under 80-talet avseende kombinationen stark profil, inspiration, business och muskler. Andreas Cahling som vann Mr Venice Beach 1976 och Mr International 1980, var den första svensk som därefter tog steget och blev Sveriges första bodybuildingproffs. Han skulle kräva ett helt kapitel för sig själv i denna summering, då han är en både framsynt, intelligent och kontroversiell person, som jag genom åren både lyssnat på och skrattat med.

Lennart ”Hoa” Dahlgren, får vi inte heller glömma. Som före detta tyngdlyftare lyckades han med bedriften att ge biceps en hjärna, med massor av TV-framträdanden i program som ”På Spåret” och hundratals tidningsintervjuer. Lena Trulsson, som vann den första SM-tävlingen för kvinnor i bodybuilding 1980 (och fick Guldhjärtats Hederspris 2014), var pionjär i den kvinnliga gymvärlden. Hon var definitivt den som populariserade den kvinnliga muskelträningen i vårt land, med sin kombination av kvinnlighet och aktiv kroppsmassa i form av muskler.

Bland de starkaste tävlingsnamnen under dessa år hittar vi sedan självklart Inger Zetterqvist som gjorde något unikt. Inger vann 1983 både SM, EM och VM under ett och samma år. Hon avslutade året med en tredjeplats i Ms Olympia. Veronica ”Vera” Dahlin vann 1988 både SM, EM och NM med sin otroliga symmetri.

Även en av Sveriges första kvinnliga poliser, Yvonne Rosell (som jag för övrigt hade glädjen att ha som redaktionsmedlem på denna tidning under många år), vann både EM åren 1989 och VM 1990. Det sägs att hennes breda skratt fortfarande sitter kvar i BODY:s väggar.

Gunilla Söderberg, Sveriges guldfarmor av stål från Sollentuna, vann åtta SM-guld och sedan fem VM-guld i veteranklassen, med sista vinst 1996.

Fler som inspirerat är såklart den trevligt brummande busschauffören från Göteborg James Roberts som blev trea i Masters Mr Olympia 1997, den outtröttlige mannen som personifierar ”finsk sisu”, Jorma ”HA” Varhevaara med 12 SM-guld och vinst i veteran-VM 1988, den symmetriske Johnny Grape med flera vinster i NM och en bronsmedalj i EM, Alingsås alltid knivskarpe, och på scenen hårdrocksposerande, Ingvar Larsson med massor av SM-segrar och två fjärdeplatser i VM och en kort proffskarriär, Christer ”Nordic Gym” Eriksson – perfektionisten som vann tungvikten i EM 1983, den glada träningsmaskinen Johan ”Plexus” Oldenmark, som tävlande under 20 år (1981 – 2001), magister Ulf Larsson från Västerås, som var Sveriges första Mr Olympiadeltagare 1987, Lisbeth ”Lissan” Grape som tog VM-guld 2002 i veteranklassen, mångfysiktävlaren Carina ”Extreme Powerwalk” Isacsson, som 2006 gick över från bodybuilding till bodyfitness, med i blandade grenar och åldersklasser har sammanlagt 12 SM-guld och två VM-silver.

Sist, men inte minst vill jag nämna Ehrling Wahlgren, med bodybuildinghistoriens största armar och käft (på ett underhållande sätt)! Ehrling vann Mr Europa redan 1974 och tävlade på allvar fram till 1981.

Men hur har då svensk bodybuilding förändrats under BODY:s levnad, egentligen? Ja, för att få helhetsbilden måste vi helt enkelt titta på gymutvecklingen.

Den är som antalet telefonkiosker, fast tvärtom.

Vem kunde för 20 år sedan t ex ana att landets cirka 44 000 telefonkiosker till dagens cirka 1 000 skulle bli ett faktum? Och att träning, muskler och bantning i olika former skulle förvandlas till olika TV-format? Man ska ha respekt för utveckling – och inte tro att man alltid har en sanning. Inte heller idag.

Första gången ordet ”bodybuilding” används är i boken ”Man in the Making” av Eugen Sandow. Boken skrevs 1904 och blev en av grundstenarna för den moderna bodybuildingsporten. Om du ”bara” går 30 år tillbaka i tiden hade Stockholm, som kom att leda utvecklingen i Sverige gällande antalet träningsanläggningar, bara fyra gym. Jag refererar här därför till just Stockholm (även om det första ”riktiga” gymmet i Sverige startade 1965 på Ullevi i Göteborg).

När den femte ”riktiga” och kommersiella träningsanläggningen i Stockholm öppnade i början av 80-talet menade dåtidens lilla skara av gymägare att ”Nu är gymmarknaden snart överetablerad”.

Hela gymscenen förändrades därefter snabbt. Året var 1983 då Per Anders Dagborn tog över anrika Swings Gym på Åsögatan och förvandlade den till en fräsch träningsanläggning ”Sports Club”. Vi fick se de första personliga tränarna på golvet och en riktig cardioavdelning. Han tänkte nytt, folkligt, mer effektivt och bredare. Då han sedan tog över och förvandlade även Atalanta Gym på S:t Eriksgatan till Sports Club, snabbt byggde ett tredje Sports Club på Odengatan och följde upp med ytterligare två anläggningar belägna på Birger Jarlsgatan och på Sveavägen var Sveriges första ”riktiga” gymkedja född. Under resan presenterades internationella nyheter som allt från olika typer av gruppträning i storformat, medlemsrådgivare och autogiro. Lönsamma pusselbitar, vilka bildligt talat flyttade upp gymmen från den ekonomiska källaren till det profitabla dagsljuset.

Verksamheterna började växa, effektiviseras och därmed generera större vinster. Kapitalstarka konstellationer fick upp ögonen för den tidigare mer eller mindre subkulturförklarade gymkulturen. Under denna resa hade det parallellt startat cirka 700 gym i Sverige. Många med samma grundidéer.

De flesta gymmen som startade på mitten av 80-talet var inte primärt riktade till de som tränade bodybuilding. Tvärtom blev de mer ”hardcoreinriktade” gymmen allt mer sällsynta rent procentuellt. På gott och ont.

Vi har idag öar i den allt bredare gymoceanen som accepterar de som tränar riktigt hårt. Och jag tror att det blir allt fler. Vi behöver liksom i all annan sport, en viss elitism för att bygga bredd. Därmed kommer ”bodybuildingscenen”, i kombination med allt fler tävlingskategorier och möjligheter att visa upp sin fysik, förmodligen att få en renässans, som vi redan märker av. Då parallellt med allt fler ”Boxar” med CrossFit-inspirerad träning vilka även de öppnar ögonen för en riktigt vältränad fysik.

Om vi sedan går till proffssidan av sporten, är det mer Showbiz än sport, som jag ser det. Kritik har riktats mot överdimensionerade kroppar och utstående, men knackdeffade, magar. Domarkriterierna kommer förmodligen att ändras, så att vi återigen prioriterar den klassiska symmetrin. Det skulle vara välkommet från många.

Men även om det kanske i visa fall ”var bättre förr”, så är mitt generella råd för framgång i alla avseenden; Skapa en större framruta och krymp din backspegel.