Arnold is numero uno

Om sanningen ska fram så finns det bara en Arnold som bara är Arnold med hela världen. Här är den löst sammanhängande storyn om en av världens mest fängslande män. Och världens störste kroppsbyggare.

Artikeln ursprungligen införd i BODYs 30-årsupplaga.

Det finns massor av paradoxer med Arnold Schwarzenegger¹. En är att det inte går att säga hans namn utan att sätta en hel hög av associationer i gungning.

Men för exakt vad varierar en del. Många känner idag till honom som en nu frånskild politiker, som lite grann glömde att gå hem innan han gick och la sig². En del andra vet att han mellan 2003 och 2011 var Kali- forniens guvernör, och som sådan flitigt förekom i världspressen. Några andra – vanligtvis aningen äldre – minns honom som en av filmhistoriens mest symboliska actionskådisar. Grandiost muskulös, hårdför och med ett begränsat antal repliker. Ett fåtal andra³ ser på Arnold med den vördnad och den helgonlika aktning som endast en 7-faldig Mr Olympia kan frambringa. För dessa är Arnold världshistoriens störste bodybuilder, och den som världen över betytt allra mest för sportens utveckling. För dessa är Arnold Numero Uno.

Hur denne en gång så fasligt välbyggde och avgjort intelligente österrikare med glugg kommit att utgöra en kraft med politiskt ikoniska dimensioner är en annan paradox. En på tyska svårt brytande, före detta kroppsbyggare och filmskådis⁴, som lite hux flux flaxat sig upp till den estrad som man som ingift i den etablerade världspolitiken per automatik ges tillträde till. Lite som att ta hem en gatukorsad byracka, lusa av den, och därefter pimpa upp den som en raspudel. Funkar finfint. Tills den bajsar på mattan.

Han hade bestämt sig

Redan från dag 1, där bland rustika brandbilar och enkla kramdjur i pojkrummet i Thal, Österrike, var Ar- nold en man (nåja) av bestämd kaliber. Det är väl synd att säga att hans far, den med nationalsocialismen sving- ande Gustaf, var överförtjust när Arnold som ung tonåring meddelade att han minsann tänkte satsa på kroppsbyggning. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig de många och långa diskussionerna som förekom där i huset på Thal Linak nummer 145. ”Men det ger ju inga pengar…”, ”Är det inte lätt perverst?…”, ”Vad ska man ha alla de där musklerna till…?”, ”Är det verkligen nyttigt?…”. Med andra ord – samma argument som idag.

Men Arnold hade redan bestämt sig. Han skulle satsa på byggningen, flytta till Kalifornien, och därefter bidra till att förändra världen⁵. Pappa Gustaf och mamma Aurelia måste ju ta trott att lill-Arnie ramlat av gungan och slagit i skallen. Men idag, nästan 50 år senare, är alla Arnolds pubertala drömmar vedertagna sanningar.

Han hade ju bestämt sig.

Fotnoter

1. Även om det är ett vackert och nästan storslaget namn så är det här enda gången i texten det används. Arnold räcker, liksom. Att det dessutom innehåller 14 bokstäver i en smått omöjlig kombination gjorde ju inte saken direkt bättre.
2. Fast lite tvärtom egentligen. Den kvinna som sägs ha fött hans utomäktenskaplige son arbetade ju hemma hos honom som hushållerska. Därmed är det högst tänkbart att själva akten mycket väl kan ha genomförts under det som under en grabbkväll skulle ha refererats till som ”en hemmamatch”.
3. Vilka oavsett ålder kan betecknas som regelrätta konnässörer. Eller byggarfans.
4. Och det heller inte utan efterhängsna gayfilmsrykten, tidigt på amerikansk jord.
5. Arnolds anspråkslöshet grundades uppenbarligen redan som 12-åring.

Arnold på ursprunglig hemmaplan, cirka 1965.

Fysiskt praktexemplar – men lika talangfull mellan öronen

Ganska snabbt stod det klart att unge Arnold var ett fysiskt praktexemplar. Hans muskulära utveckling var tidigt i det närmaste utan motstycke, och hade skeptikerna bland oss varit med då så hade vi såklart fumlat med konspiratoriska tankar om att Arnold tidigt måste ha getts mirakulös tillgång till efterkrigstidens allra mest potenta steroider. En tidig förlaga till de kemiska experiment som hela det östtyska idrottsundret lutade sig mot under 80-talet.

Men icke. Även om Arnold efteråt erkänt att han använt steroider⁶ så var det av allt att döma förhållandevis moderata ”hjälpmedel” som då fanns att tillgå⁷. Hans hemlighet i gymmet återfanns istället på samma ställe som kraften till allt annat han tog sig för: mellan öronen.

Att träna hårt är en subjektiv beskrivning. Vi har nog alla gjort det, både du och jag, under ett pass eller två, eller under en period i våra liv. Säkert var det likadant då också, när Arnold växte upp. Säkert fanns det individer som ansträngde sig lite mer, som pushade sig lite extra, och som tidigare än någon annan kom tillbaka för mer.

Men det mesta talar för att Arnold dwarfade dem alla när det kommer till vilja, glöd och till fysiska ansträngningar i gymmet. Notoriska rykten förekommer om att Arnold införde timslånga giantset med knäböj, marklyft, chins, och bänkpress⁸, där både träningsvolym och intensitet med råge överskuggade allt som i dag gäller som forskningsunderbyggda maxnivåer.

Sanningen är alltså så enkel att Arnold tränade hårdare än alla andra, och blev därför bättre än alla andra.

En ung Arnold i Mojave-öknen. Tidigt 70-tal.

Cali – here I come!

Tävlingsresultaten kom också som de skulle. Österrike lades för fötter, och grannlandet Tyskland likaså. Han segrade på Mr Europe 1966, och blev det året tvåa på Mr Universe, vilket var dåtidens VM. Året efter kom han tillbaka och vann både sin klass och overalltiteln, och 1968 fortsatte han med att vinna sin första proffstävling.

Det var i den vevan han mötte den mustaschprydde Joe Weider, vilken redan då drev ett flertal muskeltidningar i USA. Joe såg omedelbart den fysiska talangen hos Arnold, och kunde som en av de första också se stora delar av den smått oemotståndliga charm och utstrålning som Arnold redan då besatt. Så Joe skakade fram en flygbiljett, en enkel lägenhet i Venice, och ett reklamkontrakt som mer var av det symboliska slaget. Det räckte dock för Arnold, som inte behövde tänka till två gånger innan han satte sig på planet⁹.

Med Joes hjälp växte Arnold ytterligare, även fysiskt. Joe, som redan formulerat och marknadsfört sina ”Weider Training Principles”¹⁰, fick Arnold att experimentera ännu mer i gymmet, och att därigenom spränga de sista kvarvarande barriärer han må ha haft.

1969 kom att bli Arnolds förmodligen bästa tävlingsår. Han vann Mr Europe, Mr Universe, Mr International och även Universe Pro. Hans enda förlust det året var också hans livs sista – mot den freakigt grove exkubanen Sergio Oliva på Mr Olympia. Ett nederlag som präglade Arnold svårt.

– Jag var minst lika stor och hård som Sergio på överkroppen, men han fullkomligt mördade mig när det kom till benen, lär Arnold ha sagt, innan han formligen låste fast sig i knäböjställningen dygnet runt i ett helt år.

Resten är lite av historia. Arnold kom tillbaka 1970 för att vinna tre tävlingar, däribland sin första Mr Olympia. Det kom att bli sex titlar till, om man nu ska räkna även den sista, den från 1980 i Sydney¹¹.

Vad gjorde honom stor?

Arnold var ju den på flera sätt störste kroppsbyggaren vi sett. Som titeln till denna artikel antyder så är han den som på ett tydligt sätt fortfarande anses vara nummer ett och med det den viktigaste atleten någonsin.

Fotnoter

6: Roids var de facto inte dopingklassade innan 1972.
7: Jämfört med dagens preparat och, kanske framförallt, doseringar, så var Arnold och hans kollegor riktiga pojkscouter.
8: Och det gällde på vilodagar.
9: Som första införsäljningskampanj fick Arnold Joe Weider att skicka ytterligare en flygbiljett till Arnolds kompis Franco Columbu, som Arnold lärt känna i Tyskland.
10: Vilka i princip alla idag fungerande träningsprogram på ett eller annat sätt bygger på.
11: Kanske en av de mest kontroversiella Mr Olympia någonsin, där en uppenbart undertränad Arnold efter fem års frånvaro ändå tilläts vinna. Många var arga efteråt, mest arg kanske Frank Zane var. Frank jagade sin fjärde raka Mr Olympia-titel, och det sägs att han slog sönder sitt tredjepris på parkeringen efteråt, och att han i protest avstod från att tävla året efter. Även Boyer Coe sägs ha bojkottat tävlingen 1981, av samma anledning.

Men rent fysiskt, var han så bra egentligen?

Nja, skulle väl ett lite mer nyanserat omdöme kunna formuleras.

Bland hans svagheter fanns axlarna, som varken tillhörde historiens bredaste eller mest utmejslade. Istället var de nästan av den sluttande typen, som lite småtrötta fick bli armarnas utgångspunkt. Midjan var en annan del som inte heller var supervass. Lite åt det breda hållet, om man ska vara ärlig. Som tur var för den gode Arnie så fanns där inga samtidiga konkurrenter med riktiga getingmidjor. Ja, såklart – Sergio undantagen¹². Benen var länge hans stora svaghet rent muskulärt. Men genom hårt och målmedvetet arbete fick han till slut dem att lira. I alla fall så det räckte för att spöa Sergio.

Så vad var det då? Vad hade Arnold för muskeldelar som fick en hel (muskel)värld att förtjusas?

Ja, vi kan ju börja med armarna. Those arms… Sällan¹³ har det funnits ett par armar med både volymen och den sanslösa peaken. Sergio Oliva låg inne med ett par makalösa armar, som när som helst kunde få vem som helst att fullständigt tappa hakan. Men de saknade den peaken Arnolds armar hade. Och det var den stora skillnaden.

Bröstkorgen går inte heller att förtränga. Kanske hade han en av tidernas allra bästa bröst? Lou Ferrigno hade på sin tid en riktig maffig korg, men Arnolds var mer packad, och han kunde dessutom framvisa den bättre än alla andra.

Ryggen var inte bredast i världen¹⁴, men den var köttig och fyllig som få. T-bar rows, sittande rodd och chins i massor var de främsta vapnen Arnold kände till. Och de räckte gott.

Även om benen inte alltid var med och gjorde domarna glada, så hade Arnold alltid riktigt drägliga vader. Det har såklart förekommit rykten om mystiska sjukhusbesök i Mexiko, vilka lär ha ökat på vadomfånget en del, men vår bedömning är att de ryktena är osanna.

Totalt sett var Arnold muskulärt sett minst ett nummer större än sina konkurrenter. Vilket också var skälet till att han alltid spöade lite längre killar som Lou Ferrigno. Arnold var samtidigt minst ett huvud längre än sina kanske främsta konkurrenter: Sergio Oliva, Franco Columbo, Mike Mentzer och inte minst Frank Zane.

Lägg därtill en fantastisk poseringsförmåga, och en numera världsberömd charm så får du ett i det närmaste oslagbart totalpaket. När man dessutom adderar hans kanske allra största tillgång – hans hjärna – så blir det han stod för nästan skrämmande.

Arnold var rätt och slätt bäst. Numero Uno.

”Predator” (1987) – Arnold hett byte.

Maria och filmen

Redan 1977, samma år som filmen ”Pumping Iron” hade premiär, mötte Arnold sin Maria Shriver. Marias mor Eunice var syster till bröderna John F och Robert F Kennedy¹⁵, vilket innebar att Arnold sedermera gavs tillgång till en rätt vass stamtavla. Att det kan ha påverkat Arnolds politikerambitioner låter vi vara osagt (han hade ju bestämt sig för denna väg redan som finnig tonåring). Men att det förbättrade Arnolds möjligheter är bortom allt tvivel.

USA är ett land i princip helt utan egen historia. Därför kan man hävda att värdet av att vara från ”rätt” familj kanske inte är det allra största där. Till skillnad från länder med långtgående rojalistiska anor, som exempelvis England, Danmark och ja, till viss del även Sverige, så är det i USA fortfarande möjligt att ”gå hela vägen”, även om man skulle vara född av inavlade föräldrar i en vinglig husvagn. Trots detta så kan värdet av att ha Maria Shriver vid sin sida inte överskattas för en man med politiska ambitioner.

Samtidigt hade Arnold officiellt avslutat sin tävlingskarriär. På scenen i Pretoria 1975, där han precis vunnit sin sjätte raka Mr Olympia-titel, meddelade han publiken att hans tävlande var över. Han gjorde det med nästintill självklar pondus, och till synes helt utan spår av sentimentalitet. Redan då visade Arnold att han var en etablerad världsmedborgare, med full kontroll över alla steg han tog.

Att han först och främst valde att byta posebrallorna mot filmen förvånade ingen. Arnold hade tidigt uttalat ambitioner om vita duken, och han hade också redan gjort sina första trevande försök som skådis¹⁶. Hans färdigheter i det nya yrket, så långt? Sådär¹⁷.

Erfarenheterna från ”Pumping Iron” – som mer än något annat är en fängslande tidsdokumentär – gav Arnold ny smak både på att agera framför kameran¹⁸, men också på att få uppmärksamhet och uppskattning. Plötsligt var Arnold inte kändis bara i byggarkretsar.

Han var på väg att breaka på riktigt.

Fotnoter

12: Sergio Oliva var faktiskt undantag till det mesta. Denne klassatlet hamnade lite i skuggan av Arnold från och med 1970, trots att de flesta av oss – Arnold själv inkluderad – visste att Sergio egentligen var bättre.
13: Eller aldrig egentligen. Arnolds armar var bäst, helt enkelt.
14: Även här var Sergio mannen att slå.
15: Förutom anor för en eventuell framstående politikerkarriär så har medlemmar ur Kennedy-klanen dessutom den märkliga egenheten att dö för tidigt. John F sköts ihjäl i Dallas, 1963, och hans sju år yngre bror Robert mötte samma öde 1968, på väg fram mot en presidentkandidatpost. Därför fick USA och världen hålla till godo med en viss Richard Nixon. ”Tricky Dick”, även kallad. Den äldre brodern Ted dog för tidigt även han. Där var det en hjärntumör som var boven.
16: Prestationerna i ”Herkules i New York” (1969), ”Långt farväl” (1973) och ”Kraftprovet” (1976) var minst sagt vacklande.
17: ”Sådär” i en personartikel av den här typen är en politiskt korrekt omskrivning av ordet ”usel”. ”Usel” kan nog se lite påfluget ut i brödtext, men funkar bra här nere.
18: Manuset var enkelt – var dig själv bara. Och det var något Arnold behärskade bättre än alla andra. Succén var ett faktum.

Arnold – kvinnornas man. Här med vår egen Lena Trulsson.

Conan goes to Australia

Under den halvdygnslånga flygningen till Sydney, Australien och till Mr Olympia 1980 var det en hel del tisslande ombord. I sista stund hade Arnold anslutit till gaten, och dessutom klivit på flyget. Vad skulle han göra där? Kommentera, dela ut pris eller göra något annat kommersiellt? För inte skulle han väl tävla? Det var ju hela fem år sedan han var med sist…

Hur otroligt det än låter så hade byggarvärlden hunnit vänja sig vid en tillvaro utan Arnold. När så alfahannen himself, utan föranmälan och större omsvep, kom med, så ruskade det om en hel del. Och när det stod klart att karln mycket riktigt skulle tävla… ja, då gungade marken. Arnold vann sedermera tävlingen i något som helt klart inte var hans bästa tävling. Men väl den mest kontroversiella.

Kort därefter inleddes inspelningarna av ”Conan – Barbaren” med ingen mindre än Arnie boy i huvudrollen, och allt klarnade. Arnold behövde tydligen större motivation för att ta sig i form för ”Conan”, än vad filmen själv kunde ge honom. Så när brallorna ändå var nere, liksom…

”Conan – Barbaren” lyfte Arnold till nya höjder som bildmässig skådis, och filmen blev en riktig succé i USA. Två år senare kom uppföljaren ”Conan – Förgöraren”, vilken dessvärre hamnade helt i skuggan av den riktiga storsläggan för Arnolds nya karriär. James Cameron släppte samma år ”Terminator”, som snabbt blev en oklanderlig publiksuccé¹⁹. Och Arnolds rollprestation? Ja, han var ju som klippt och skuren för att färdas genom tiden och ge sig på att mörda ”Zäära Kånnä”, bland annat.

Efter den filmen förändrades allt för Arnold. Han var plötsligt en av USAs riktiga actionstjärnor, och kunde efter det välja och vraka bland anbuden²⁰.

Arnold Classic

Egentligen ska man inte tala om ”lämnade arv” från någon som ännu inte lämnat jordelivet. Arnold förefaller pigg och alert²¹, så han är säkert med oss ett bra tag till²². Men ett av de främsta minnesmärken han lär lämna efter sig är tävlingen Arnold Classic.

Det började redan 1968, när advokaten och tävlingspromotorn Jim Lorimer bjöd in en viss 21-åring för att gästposera på en av sina tävlingar i sin hemstad Columbus, Ohio. För Arnold var detta ett av de första kommersiella uppdragen på amerikansk mark, och Arnolds tacksamhet var därför stor. Så stor att Arnold lovade Lorimer att de tillsammans skulle arrangera en tävling där, när han väl drog sig tillbaka. Det blev starten på en livslång vänskap mellan Arnold och Lorimer, och tillsammans arrangerade de ett flertal tävlingar, bland annat Mr Olympia 1976, innan det 1989 var dags för den första upplagan av Arnold Classic. Platsen? Columbus, Ohio.

I dag har tävlingen växt till ett flerdagsevent som är det odiskutabelt största i USA och därmed världen. På Arnold Sports Festival tävlar nästan 20 000 personer i ett 50-tal olika sporter, vilka livligt påhejas av närmare 180000 besökare varje år. Fortfarande utgörs marsipanrosen där av Arnold Classic, som prestigemässigt bara står Mr Olympia efter²³.

The Governator

Arnolds politiska intresse utvecklades i takt med att hans popularitet som skådespelare ökade. Redan 1990 var han delaktig i hälsofrågor under dåvarande president Bush, och kunde då ses i TV curla hundbenshantlar utanför Vita Huset.

På Jay Lenos ”Tonight Show”²⁴ – som spelas in i Burbank, Kalifornien – meddelade Arnold bara två månader innan guvernörsvalet 2003, att han tänkte ställa upp. Och i mitten av november samma år svor han eden som guvernör för världens sjätte största ekonomi.

Arnolds hjärtefrågor handlade främst om miljön, vilka till en början verkade delas av folket. När världsekonomin körde i diket blev det tuffare för ”The Governator” att upprätthålla sin popularitet, och när han i januari 2011 avträdde sin post efter två ämbetsperioder var det med rekordlåga förtroendesiffror.

Det är inte långsökt att Arnold ämnat återgå till pang-pang-filmer igen som civil²⁵. Dock kom publika faderskapsfrågor och äktenskapliga tvärnitar att påverka de planerna en aning.

Vi är dock övertygade om att den österrikiska eken snart reser sig, och breder ut sina breda och maffiga grenar igen. För precis som det står på hans t-shirt i slutscenen i ”Pumping Iron”, där han ligger och röker en joint på hotellrummet:

ARNOLD IS NUMERO UNO

”Pumping Iron” (1977) – Arnold i hög form.

Fotnoter

19: Filmen spelade in 80 miljoner USD, vilket är en rätt stor säck deg. Å anda sidan så genererade ”Conan – Barbaren” nästan 70 miljoner USD. Inte heller kattskit, direkt. Å andra sidan – igen – så spelade ”Terminator 2 – Judgement Day” in drygt 500 miljoner USD. Game over.
20: Fast när man ser filmer som ”Junior”, ”Dagissnuten” och ”Red Sonja” så kan man inte låta bli att önska att han sållat lite hårdare.
21: Enligt amerikansk skvallerpress så går han numera under smeknamnet ”The Sperminator”.
22: Och rent statistiskt är det på inget sätt dåligt för ens livslängd att INTE längre vara knuten till Kennedy-klanen.
23: Ekonomiskt är det dock jämnt skägg mellan dem.
24: Off Topic: Jay Leno är och förblir etta på denna skribents shitlist efter sina skamlösa knivhugg i ryggen på den mångfalt mer begåvade Conan O’Brien.
25: Det finns dock de som menar att han borde söka sig som politiskt aktiv mer mot Europa, exempelvis inom EU. Arnold själv spelar cool. ”Det bästa med mitt liv är att det alltid kommer något nytt jag kan göra när jag blir uttråkad”, sa han nyligen till Newsweek.

Det finns många tunga skäl att prenumerera