Chloie Jönsson är som person svår att undgå. Inte särskilt lång, men med en vältränad och atletisk CrossFit-kropp och en väldigt trygg och lugn blick. Och huden fylld av tatueringar över hela kroppen.
Tränar gör hon varje dag, seriöst och metodiskt följer hon ett strikt upplägg med två pass om dagen förutom vilodagar då hon tar längre promenader istället (följ Chloie på facebook och instagram).
Inom CrossFit var det väldigt få som fram till 2014 ens visste vem Chloie Jönsson var eller ens att hon existerade – fram till den händelse som gjorde henne världskänd i fitness- och CrossFit-kretsar. Hon har stämt företaget CrossFit, Inc. för diskriminering mot henne som transsexuell CrossFit-atlet.
Det var i kvaltävlingen CrossFit Open inför 2013 års säsong som allt började, då Chloie via en god vän hörde sig för hos CrossFit, Inc. kring vilken policy som gällde för transsexuella atleter. Hon förväntade sig att de skulle komma att kräva viss dokumentation eller förklara vilka krav de hade för att godta bevis på att någon genomgått ett medicinskt könsbyte.
Svaret hon fick inte bara förvånade henne, utan gjorde henne fullständigt mållös. Företaget förklarade att eftersom Chloie fötts som man måste hon också tävla i herrkategorin, oavsett om hon genomgått ett könsbyte eller inte. Hon kunde alltså inte tävla i damkategorin som hon alltid tidigare gjort, baserat på att hon också juridiskt sett klassas som kvinna i delstaten Kalifornien, i vilken huvudkontoret för CrossFit, Inc. för övrigt ligger.
I ett brev som nu är vida spritt på nätet skriver CrossFit, Inc. att ”det oundvikliga faktum kvarstår att en manlig atlet som genomgått ett könsbyte fortfarande har ett genetiskt grundat, fysiologiskt övertag gentemot kvinnor”. Denna hållning är helt främmande för världens stora idrottsförbund, inklusive Internationella Olympiska Kommittén, ett faktum som CrossFit, Inc. inte verkar bry sig nämnvärt mycket om.
Chloie diskuterade frågan vidare med en representant för CrossFit, Inc., men efter ett tag slutade de att svara på hennes mail. I det läget kontaktade hon en advokat som ansåg att detta var tillräckligt för att CrossFit, Inc. skulle få en stämning på halsen. I mars 2014 offentliggjordes den och efter det har Chloies namn och ansikte synts i världens stora medier, inklusive CNN, The Daily Mail och Huffington Post.
Vi möter upp på ConCor CrossFit i Stockholm där hon var för att hälsa på de svenska vänner hon fick efter att tidigare varit gift med en svensk man. Att tala med henne är få en lång lektion i ödmjukhet, något som speglade sig i alla spörsmål vi talade om inklusive vad hon faktiskt tycker om företaget CrossFit, Inc. och dess representanter:
– Jag vill inte att folk gör antaganden om vad jag själv tycker, så jag vill ogärna spekulera i vad som ligger bakom företagets beslut om att inte låta mig tävla som kvinna. För mig personligen verkar det bara var ett ganska ogenomtänkt beslut, men de har ju sina argument och de verkar inte vilja ändra sig, säger hon.
Som ung förstod Chloie tidigt att det kön hon fötts i inte var det hon ville identifiera sig som och har därför levt som kvinna sedan tonåren. I samband med att stämningen offentliggjordes kom hon också ut i en större krets av vänner och bekanta som transsexuell, något hon inte varit förberedd på. Hon kallar det att som transperson leva ”under radarn”, utan att offentligt komma ut för sina bekanta och vänner.
– Jag önskar att jag inte kommit ut under så spektakulära former. Jag har blivit en så offentlig person nu, och det har varit väldigt påfrestande, berättar hon.
Så hur hanterar egentligen idrottsvärlden transpersoner i tävlingssammanhang? Fram till år 2003 fanns det faktiskt ingen sammanställd policy hos de stora idrottsförbunden kring hur man skulle hantera frågor om könsbyte för tävlande atleter. Historiskt sett har könsproblematik inom sport och specifikt i olympiska sammanhang först och främst handlat om att verifiera kvinnliga atleters kön för att förhindra att herrar tävlar i damkategorin.
Trots att sådan könsverifiering varit standard i OS sedan 1968 har det under de senaste femton åren knappast förekommit, eftersom man helt enkelt inte kunnat enas om en medicinskt idiotsäker metod för att särskilja en man från en kvinna, på en hormonell och genetisk nivå.
I oktober 2003 möttes därför sju ledamöter från Internationella Olympiska kommittén i Stockholm för att utarbeta världens första ordentliga policy rörande transpersoner i sportsammanhang. Policyn är därför känd som The Stockholm Consensus och dess regler trädde i kraft för första gången under OS i Aten 2004. Tre kriterier ska vara uppfyllda för att en transperson ska få delta i en viss könskategori:
- Medicinska och kirurgiska förändringar genom operation av bland annat könsorgan krävs.
- Personen måste vara juridiskt godkänd som det angivna könet.
- Dokumenterad hormonbehandling krävs under minst två år.
Är de uppfyllda finns inga hinder för en person att tävla inom en viss könskategori i de Olympiska Spelen.
Detta dokument blev snart riktmärke för en mängd idrottsförbund och sporter inklusive golf, fotboll, kampsport och friidrott.
Ett av de mest uppmärksammade fallen involverade världens första öppet transsexuella MMA-fighter: Fallon Fox. 2006 genomgick hon könskorrigerande operation samt behandling och 2013 gick hon sina första matcher inom MMA som kvinna. Efter två matcher kom hon ut som transsexuell i intervjuer för bland annat Sports Illustrated vilket skapade kontrovers och debatt kring huruvida hon haft en fördel som fötts som man.
Många läkare och transpersoner skyndade till försvar för Fallon Fox och andra transsexuella atleter. I MMA-tidningen Bloody Elbow framförde en världsledande kirurg inom könskorrigering en mer nyanserad bild av transpersoner inom idrott och specifikt män som opereras till kvinnor:
”de flesta aspekter av fysisk styrka minimeras, muskelmassan minskar, bentätheten minskar, och personen blir ganska jämförbar med kvinnor vad beträffar sin muskulatur”.
Chloie Jönsson har aldrig aspirerat på att vinna CrossFit Games, knappt ens att delta om atlet. Då allt inleddes diskuterade hon och hennes lag om hon eventuellt kunde vara reserv i deras team under CrossFit Open.
En jämförelse gjord av tidningen Transadvocate visade att Chloies maxprestationer i stort sett motsvarar aktuell median bland samtliga deltagande kvinnor och det skulle därför inte finnas någon överhängande risk för att hon enkelt skulle norpa åt sig första pris i tävlingen (och prispengarna på 275 000 dollar).
När kände du att du egentligen ville leva som kvinna?
– När jag var tonåring var det självklart för mig. Jag blev väldigt mobbad under stor del av min uppväxt, då jag var uppfattades som väldigt feminin. När jag väl kom ut för mina föräldrar så blev det ett självklart beslut att gå hela vägen mot så kallad könskorrigerande vård.
– Jag började först genomgå terapisamtal innan jag blev godkänd för hormonbehandling. Efter det följer något som kallas ”livstestet”, där man ska leva ett helt år som man eller kvinna, i mitt fall. Detta är för att man faktiskt ska kunna visa för läkare och andra att man socialt fungerar att leva en vardag i sitt nya, angivna kön. Jag genomgick sedan min könskorrigerande operation 2006.
Du har tidigare berättat att intresset för träning kom efter operationen?
– Ja, något år före min operation började jag träna på gym, även om det inte var jätteseriöst så var jag ändå hyfsat vältränad. Efter det kirurgiska ingreppet måste man vila några veckor innan man kan börja träna, så när jag väl kom till gymmet för första gången efter operationen visste jag att det nog skulle kännas annorlunda, men jag fick en chock. Jag kunde inte längre göra en enda pull-up, trots att jag kunde tidigare kunde göra runt femton, skrattar hon. Jag fattade att min kropp skulle förändras fysiologiskt, men jag trodde nog inte att det skulle vara så drastiskt.
Hur har dina kroppsideal och idéer om ”manligt” och ”kvinnligt” förändrats i och med din övergång från man till kvinna?
– För mig har övergången från man till kvinna under så lång tid varit så självklar att jag knappt reflekterar över det, men jag känner personer som gått från man till kvinna som gör allt för att bli så feminina som möjligt. I sådana fall kanske de därför inte är helt sugna på att bli riktigt och förlora typiskt ”kvinnliga” former och fettdepåer. Men för mig var det aldrig ett problem, jag gillar att vara stark, säger hon med stenhård emfas.
– I San Francisco tror jag dessutom att jag är mindre utsatt än i andra delar av USA, jag har stött på personer som verkligen saknar förståelse för vad det faktiskt innebär att leva som transperson. I dag finns transsexuella bokstavligen i alla delar av samhället, folk vet bara inte om det.
Vi talar under vår konversation om kroppar, träning, bodybuilding och HBTQ-frågor inom sport och politik samt hur hårt hon måste jobba som transperson för att behålla den fysiska styrka och kondition som nu hon skaffat sig. Som väntat är det som att prata med vilken inbiten CrossFit-tjej som helst.
Nu väntar Chloie och hennes advokat Waukeen McCoy på hur CrossFit, Inc. ska svara på deras stämningskrav på 2,5 miljoner dollar. Men hennes mål är egentligen varken pengar, politik eller berömmelse.
– Det övergripande syftet är självklart att det ska vara möjligt för transpersoner att tävla i sin angivna könskategori, utan att behöva komma ut eller blanda in jurister.
Artikeln ursprungligen publicerad i Träna Nu! 3/2014.
