Efter en utdragen start med förseningar och lång väntan gav den första dagen ett utfall som kunde varit bättre för Team Sweden. I de sista, skälvande minuterna slutade det dock riktigt bra – med Sveriges första EM-medalj, 2018.
Snarare regel än undantag på stora, internationella arrangemang som EM, är att inget börjar när det ska. Mycket riktigt inleddes första dagen med väntan i nära 2,5 timmar innan domarna tog plats vid bordet, nära tre timmar innan de första atleterna kunde kliva upp på scenen.
Utfallet var inte riktigt till Sveriges fördel denna den första dagen, men trots detta kunde dramaturgin inte varit bättre. Först ut var Fredrik Ström som såg magisk ut… tills lågan svalnade. Färgen rann och gnistan var inte där. Vi som sett Fredrik leverera tidigare vet med vilken karisma han brukar inta scenen. Den magin satt inte idag och sviterna efter förkylningen Fredrik har dragits med de senaste veckorna har troligen satt större spår än han önskat. Därför ledde det inte hela vägen till final denna gång.
Fredrik Ström, andre från höger.
Strax därpå studsade Roger Lineau upp på scenen. Här var inte energi bristvara! Brett leende utförde han sina poser och väl i final utförde han sitt fria program med lätthet. Roger slutade sexa vid prisutdelningen. Om det var en bra plats eller inte beror på vem man frågar – Roger såg nöjd ut.
Roger Lineu, sexa.
Efter lite väntan var det så dags igen, denna gång för Yusuf Babar att kliva upp. Både vi på pressläktaren och flickvännen Louise Gynnerstedt trodde nog att det var dags tidigare än det till sist blev av då hon, liksom vi, stod med kamerorna framme. Schema är, precis som tid, inget IFBB tycker är heligt, så vi fick snällt vänta tills klasserna kastats om lite innan han äntligen stod där.
Yusuf är en passionerad person, det syns. Han gör inget utan passion och kontroll, men idag lirade inte jin med jang som han ville. Kanske spelade det in att han drabbades av kramp i ena benet backstage under väntan, men självsäkerhet som är synonym med Yusuf fanns inte där. Vi är vana att se honom dominera, glänsa och ha kul, men idag satt leendet långt inne. Formen var på plats och en sjätteplats på EM är inte fy skam. Vi tror att Yusuf den här resan skaffat sig erfarenhet och ödmjuket inför nästa gång – då sitter leendet där.
Yusuf på en hedrande sjätteplats.
Efter Yusuf följde väntan. Och väntan. Och väntan. Klasserna betades av och tiden var långt ifrån trist. Många bra atleter (läs spanska) plockde pokaler. Hur mycket man än trivs i sammanhanget av den här sporten blir det dock långa dagar med många kroppar – och ens eget team ÄR närmast hjärtat. Så, när Jan Nordlund i de sista skälvande deltävlingarna klev upp på scenen, gick vidrare till final och slutligen plockade hem Sverige första medalj – ett brons – var det lätt befriande.
Jan vann inte bara den enda medaljen idag. Han vann på så många sätt med utstrålning och närvaro. Inte bara på scen – även strax innan, vid sidan av scen, där han fick ögonkontakt med oss och det var vi, han och publiken, för det avgörande momentet.
Sammanfattning av dagen:
Som Kenneth Willström sa: ”Jag har sett den här. Spaniorerna vinner.” Skämt åt sido, Spaniorerna dominerar och de gör det med rätta. De är en vass nation, inget snack om saken.
I övrigt går att berätta att inte mindre än 90 domare är på plats under EM. Från Sverige: Rashid Misk (som dömde idag), Maria Eriksson och Per Sundström.
Vi noterar även att klasserna är aningen mer ”slimade” än vanligt. Istället för att som vanligt ha 30-50 atleter i en och samma klass, har man nu gjort till exempel juniorindelningen åldersbunden, för att på så sätt få fler, men mindre klasser. En tanke som slår en än fler vinnare = fler pro card? En ny liga ska byggas och IFBB is on a mission.
Bra eller dåligt? För oss besökare är det en gudagåva – och, gissar vi, även för domarna.
Nu laddar vi om och ser fram emot dag två då Miriam Mini Reyes Lindeberg, Carina Isaksson, Evalinda Aarvag och Jonas Claessson, Anthony Pettersson, Aran Hafid och Pierre Ericsson står startklara.
Go!
Läs mer om EM 2018:
