Samtidigt som vissa som är tämligen inkörda på tyngdlyftning (och kanske med en stadigt tilltagande meritlista) tvivlar på om ett inköp av regelrätta lyftarskor går att rättfärdiga, springer andra närmast reflexmässigt och inhandlar just ett par sådana så snart gymmedlemsskapet skrivits under.
Min diplomatiska anda trogen vill jag säga att det inte är upp till mig att avgöra vilket av dessa läger som är ute och cyklar. Frågan många tycks ställa sig är dock huruvida de, enligt något slags allrådande måttstock, är tillräckligt starka eller tränar tillräckligt tungt för att en investering i lyftarskor ska vara befogad. De är trots allt inte gratis, och att kliva runt i ett par sådana för inte sällan med sig frågor från en nyfiken omgivning. Man får ju liksom se till att vara karl för sin hatt, inte sant?
Att vara mån om att ha de bästa förutsättningarna för att lyckas, i detta fall ha rätt utrustning, bör inte ses som något man belönar sig med när målet väl är uppnått, utan adekvat utrustning är snarare vad som möjliggör att vi uppnår våra mål överhuvudtaget. Alltså, det där med något slags styrkemätning innan man tillskansat sig rätten att klicka hem ett par lyftarvänliga skor, det kan vi bara skrota.
Om du tror dig kunna gynnas av att squatta i ett par ändamålsenliga dojor så gör du klokt i att hellre förr än senare köpa ett par sådana. Det är trots allt inte svårare än så att ju mer du kan effektivisera din träning, desto snabbare kommer du också att se progression.
Vad är ett par lyftarskor egentligen?
Lyftarskor är skor avsedda för tyngdlyftning och designade med en stum och varierande hög klack, tillräckligt bred för att tillåta att foten sprider ut sig ordentligt vid belastning. Sulan är ofta gjord i antingen trä eller plastmaterial och botten gummiklädd för att undvika halka. Plast är det antagligen vanligaste material använt i lyftarskor och det bidrar med en önskvärt hård yta att stå stadigt på.
Bara för att du snörar på dig ett par lyftarskor genomgår du naturligtvis ingen metarmorfos och blir något slags superatlet, men fördelarna med dem är flera. Bland annat reducerar de tack vare sin höga sula anklarnas så kallade range of motion, det vill säga avståndet mellan full flexion och full extension. Många av oss upplever svårigheter med att gå hela vägen ned i en djup squat just för att rörligheten i anklarnar lämnar en hel del att önska, och i detta fall kan skor med något högre klack hjälpa oss att komma ned till fullt djup. Utan att kompromissa varesig med fotisättningen eller hållningen.
Varför går det inte lika bra med löparskor?
Tunga lyft ställer höga krav inte minst på stabilitet, och traditionella löparskor hör knappast till de modeller som bidrar till en solid och jämn kontaktyta mellan fot och golv. De är snarare designade för att dämpa och absorbera de stötar som frekvent uppstår under löpträning och tack vare, eller rättare sagt på grund av dessa egenskaper understödjer de inte det neutrala fotvalv vi behöver som tunga lyfts själva fundament.
Sammanfattningsvis är dessa gelbaserade sulor med superfjädring några vi vill knäböja i. Vi bör istället hitta ett alternativ som tillåter oss att generera så mycket kraft som möjligt ned- och uppifrån hälarna. Förslagsvis, riktiga lyftarskor. I brist på dessa utgör klassiska Converse eller andra skor med platt och stum sula ett gott alternativ.
Knäböj i lyftarskor
Vi kan börja med att konstatera att om vi vill bli starka i knäböj så är det viktigt att vi koncentrerar vikten till våra starkaste muskler. När vi böjer iförda lyftarskor, alltså med hälen något upphöjd, förflyttas belastningen från våra höfter till lårmuskulaturen. Att vi är starkare i våra ben än höfter motsätter sig nog ingen. Vi kan även lättare hålla överkroppen upprätt, det vill säga behålla vår goda hållning, vilket utgör ett skydd mot onödig påfrestning på och även potentiella skador lokaliserade främst i nedre ryggmuskulaturen.
Dessa skor ser också till att underlätta flexion i knäleden vilket i praktiken innebär att omkringliggande muskler bättre aktiveras. Bättre muskelaktivering —-> snabbare muskelutveckling.
Marklyft i lyftarskor
Mången atlet och träningsentusiast hävdar att lyftarskor och marklyft inte är någon vidare kombo. Jag är böjd att hålla med. Detta är naturligtvis avhängigt klackens höjd (vissa föredrar fortfarande lyftarskor, dock med något längre klack) men rent generellt kan sägas att i och med att skons särskilda utformning faktiskt ser till att höja dina hälar så innebär det per automatik att du förlänger avståndet mellan punkt A och punkt B, det vill säga adderar ett par centimeter till den rörelsebana som inte helt otroligt kan stå och falla med just dessa, med tanke på de vikter vi ofta har att göra med.
För att inte nämna den förändring i positionering som försvårar själva draget. I lyftarskor förskjuts kroppsvikten framåt och detta är inte ett vinnande recept för imponerande marklyft.
Barfota då?
Barfotaträning åtnjuter alltmer popularitet, inte bara ute bland löpare utan vi ser även detta inne på gymmen. Huvudargumentet brukar vara att vi, om vi sparkar av oss skorna helt, får både bättre balans och stabilitet. Detta är upp till var och en att avgöra individuellt, men något som är säkert är att vi stående barfota helt klart görs mer medvetna om våra fötters positionering och isättning. Detta är ur alla aspekter positivt. Å andra sidan kan man ofta se att personer som knäböjer i bara strumplästen lutar överkroppen onödigt långt framåt, varför denna metod antagligen inte är optimal för någon som är ute efter att hantera några tyngre vikter.
Det är fullt normalt att uppleva sina squats både felbalanserade och kanske till och med kraftlösa när man går över till att böja i lyftarskor istället för ”vanliga” skor, eller rentav barfota. Det är viktigt att ha i medvetande att man innan detta inköp ju ändå utvecklat en balans mellan ben- och höftstyrka, för att inte nämna kroppshållning, anpassad till dessa förutsättningar.
Ta denna startsträcka för vad den är, ett slags inskolning där du successivt kommer mer och mer i fas med ditt nya, starka tyngdlyftarjag.
