Christoffer Andersson är 27 år och lever med en CP-skada. Jag vill gärna skriva att Christoffer är som precis vilken annan 27-årig kille som helst, men alla har ju faktiskt inte en CP-skada. Samtidigt är CP-skadan inte konstigare än att någon annan har en stukad fot. Den utgör bara en bråkdel av det som en människa är och både Christoffer och vi på BODY tycker att det är hög tid att stigmat kring funktionsvariationer, både i och utanför gymet, en gång för alla hamnar i papperskorgen -och stannar där! I höstens nummer av BODY lyfte vi Antoni Khadraoui. Nu lyfter vi Christoffer Andersson. Det här är hans berättelse.
Christoffer föddes åtta veckor för tidigt och blev diagnoserad med spastisk diplegi, också kallat CP-skada, vid ettårsåldern. Spastisk CP är den vanligaste formen av CP-skada och innebär att du har en förhöjd muskelspänning i hela eller delar av kroppen, vilket leder till ett svårkontrollerat rörelsemönster. Extra tufft är det under vinterhalvåret. Då blir kroppen stelare och muskler och leder värker.
– Min skada uppstod troligtvis av syrebrist vid födseln och upptäcktes genom en datortomografi som visade en liten blödning på hjärnan. Eftersom skadan hade satt sig främst på mina ben behövde jag genomgå en operation när jag var sex år gammal. Innan dess kunde jag bara stå och gå med hjälp av stöd.
Operationen innebar att de nervförgreningar i ryggen som gick till de mest spastiska musklerna, togs bort.
– Ett halvår före operationen fick jag träna upp kroppen för att operationen skulle ge ett så bra resultat som möjligt. Under åren som följde efter operationen krävdes det enormt mycket vilja och styrka för att jag skulle kunna lära mig att gå överhuvudtaget. Enligt läkarna var oddsen att jag skulle kunna ta ens några få steg ganska små.
Men Christoffer gav aldrig upp. Vid åtta års ålder lärde han sig att gå och idag, 19 år senare, lever han ett i stort sett normalt liv där fysisk aktivitet är en stor del av vardagen. Framför allt styrketräning, där hans stora passion och drivkraft ligger.
– Inomhus tar jag mig fram för egen maskin och behöver oftast ingen större hjälp. Utomhus använder jag rullstol, vilket är en utmaning i sig: Jag har alltid behövt kämpa för att kunna känna mig accepterad och så normal som möjligt. Jag har aldrig velat bli sedd som en person i rullstol eller velat bli dömd på förhand på grund av mitt funktionshinder.
Christoffer har alltid haft stora visioner om hur hans liv ska bli och drömt om ett ”vanligt” liv där han får uppleva en egen familj med barn och resor. Ett liv där han får vara sig själv. I tonåren tog han några avgörande steg i den riktningen när han upptäckte gymet. Gymet och dess träning som blev en passion och som utgjorde en arena där Christoffer kunde känna samhörighet med andra.
– Där fanns ingen boll, det fanns inget krav på fungerande ben att springa med. Där fick jag vara precis som alla andra. Träningen gav mitt liv en helt ny mening, den öppnade upp mina ögon och gav mig kraft. Jag såg aldrig några hinder, bara möjligheter.
På grund av sina egna framgångar med träningen, kände nu Christoffer ett stort behov av att få hjälpa andra i liknande situationer. Han började hålla samtalsgrupper inom habiliteringsvården och sökte därefter in till en utbildning inom träning och hälsa, vilket resulterade i att Christoffer uppnådde ett av sina stora mål i livet.
– Jag vandrade en dryg mil till fots i terräng med hjälp av stavar. En otrolig känsla!
Christoffer lever idag tillsammans med sin flickvän, han har två bonusbarn och har just blivit pappa till en liten son.
– Jag har ett jobb och lever det där livet jag alltid önskat mig. Jag vill dela med mig av min historia för att nå ut. Till alla de som sitter där, rädda, och undrar hur livet ska bli. Som funderar på om de kommer uppnå det de drömmer om: Jag kunde. Så kan även ni!
Spana in Christoffers Instagramkonto lifeonwheels92 där han delar med sig av sitt träningsliv med funktionshinder och rullstol.
