Det är kväll och jag scrollar snabbt igenom flödet på Instagram. Efter ett par varv ser jag videorubriken “Tro på dig själv”. Det handlar om en självutnämnd “livscoach” som tänker sig kunna bota psykiska sjukdomar; utan utbildning utan istället genom erfarenhet från ett dunkelt förflutet. Jag drar ett djupt andetag, tittar ut genom fönstret och tänker: “Here we go again”.
Jag vet inte hur många livs- och träningscoacher det finns i det här landet, men det är väldigt många – för många för att vara exakt. Samtidigt finns det bra kunniga personer med flerårig erfarenhet som kan lägga upp bra träning och kostschema för nybörjare och även till vissa atleter på högre nivå.
Dessvärre stannar det inte där, utan det finns även de som går långt utanför ramen när det kommer till coachning. Jag tänker på de som exempelvis vill bota DSM-relaterade psykiska sjukdomar som exempelvis depressioner, bulimi och anorexi. Följaktligen finns ett begrepp för människor med vilda fantasier och en övertro på sina förmågor som kallas Dunning–Kruger-effekten. Det handlar om ett syndrom där man tror sig ha universella lösningar på problem man inte har mer kunskap om än en lekman. Men det stannar inte där – för likt en kvacksalvare ska dessa livscoacher självklart tjäna en rejäl slant för sin “expertis”.
Situationen är allvarlig och behöver belysas på alla plan i samhället. Är man dessutom ung eller godtrogen så tror man kanske att det räcker att tala med någon man hux flux nätet hittat på nätet – eller någon en kompis tipsat om. När de kommer till psykiska sjukdomar där samtalsterapi sätts in krävs kvalificerad akademisk utbildning och absolut ingen hitte-på livscoach kurs som vem f-n som helst kan promota genom att registrera en enskild firma för 1000 kronor.
Varje år faller många människor offer för psykisk ohälsa. I värsta fall tar de sina liv eller på andra sätt far riktigt illa på grund av sitt lidande. Det sista de behöver är amatörsamtal med de kvacksalvare – och särskilt inte när de inte har rent mjöl i påsen själva. Och om fel vård ges, vem ska då ansvara eller kopplas samman om klienten i fråga far riktigt illa – och vill man bära det på sitt samvete?
Det spelar heller ingen roll om du har tävlat i byggning eller motsvarande när det kommer till den här kalibern av problem. Tvärtom behövs det som sagt specialister med erfarenhet från sjukvård som psykiatriker, psykologer eller motsvarande utbildning som bygger på flera års akademiska studier som är godkända av socialstyrelsen.
Det är i allra högsta grad ett allvarligt problem som växer och ett flertal blir antagligen blinda på deras väg som coacher och tror att de till och med kan bota kliniska sjukdomar.
Alla människor har gått igenom svårigheter i sina liv. Jag är en av dem, men jag skulle aldrig drömma om att kalla mig livscoach utan att ha någon som helst (ordentlig utbildning) i ryggen – men många av dessa karaktärer är anti-intellektuella och tror inte på studier – trots att de aldrig själva skulle vilja få diagnoser ställda av en läkare utan godkänd ID.
Därtill alla dessa urholkade citat utan riktig kontext: “Tro på dig själv”, “Kan jag kan jag”, “Styrkan kommer inifrån”, “Cogito Ergo Dum” etc. Personer som behöver vård är i behov av mer än verbala ryggdunk.
Nej, ta för f-n ert ansvar och se era begränsningar. Finns det killar eller tjejer som ni stöter på – ja hjälp dem istället till riktigt vård än att öppna och kapitalisera på eran verktygslåda som helt ekar tomt i de här situationerna.
Läs BODY – och tusentals andra magasin – för bara 9 kronor första månaden!
