Kevin Gomanian. Foto: SKURK Studio
27 år har gått sedan en tolvårig Keivan Gomanian klev in i en öde lokal i sin barndoms Sanandaj i iranska Kurdistan, där en skylt förkunnade att ett gym inom kort skulle starta upp. De flesta i kompisgänget som tillsammans började träna på gymmet droppade av efter några korta månader. Försvann tillbaka till fotboll och andra sporter. Keivan fortsatte. Driven av idén om att bli den lilla stadens mest muskulöse unge man.
– Det var där allt började för mig, minns Keivan. Med enkla, handgjorda maskiner, varje dag efter skolan och senare på min lunchrast. Med den otroligt enkla diet som jag hade att tillgå då. Min dröm då var att bli bäst i min lilla stad. Jag slutade trea i min första tävling och kände: ”Det var inte det här jag hade tänkt mig, det här jag satsat på”.
”Jag byter värld när jag kommer in på gymmet och sätter på mig hörlurarna. Där slutar jag vara den här vaktmästaren och pappan. Jag pushar mig i varje set och försöker hela tiden gå tyngre, utan att förlora muskelkontakten. Jag får så mycket kärlek, till och med av folk jag inte känner, vilket bidrar ännu mer till min motivation. Bodybuilding är mitt liv. Jag föddes för att göra det här!”
Med tiden började Keivan vinna. Iranska mästerskapen i -70 kg. Landslaget. Men ingenting kunde stilla hungern. 2003 kom han till Sverige där han snabbt fångades upp av den lokala gymklicken.
– Jag kunde ingen svenska, hade bara mitt visitkort från Iran som jag visade upp. ”Han kommer från Iran, han har varit nationell mästare där, och han vill gärna tävla här”. Killarna hjälpte mig rätt. 2005 tävlade jag på Luciapokalen och vann. Men jag var fortfarande inte nöjd. Än i dag är jag inte nöjd. Efter EM ska jag vinna VM och skaffa mitt proffskort, förhoppningsvis inom kort. Jag kommer att satsa på IFBB även som proffs. Det är det förbund som är störst i Sverige, som har stöttat mig och hjälpt mig fram. Jag vill ge tillbaka genom att fortsätta stå på deras sida och representera det förbundet.
Guld e gôtt! Keivan Gomanian fick med sig guldet hem från EM i Santa Susanna i somras. Här tillsammans med SBFF:s ordförande Susanne Johansson och landslagscoach Eddie Bergkvist. Foto: GYM621
”Jag ger mig aldrig. Om det står 10-12 repetitioner på dagens program och jag börjar känna mig trött vid 8 finns det inte en möjlighet att jag slutar setet. Det är inte Keivan-style. Jag ska gå från gymmet och känna mig nöjd. Jag ska köra minst 12 reps.”
Under tiden har vardagslivet sin gilla gång. Keivan stiger upp vid tre på morgonen för att hinna med kardion, dottern, sambon, jobbet som vaktmästare – och gymträningen.
– Jag lever ett envist liv, filosoferar Keivan. Jag jobbar hårt för att uppnå mina drömmar, och jag har aldrig problem med motivationen eller disciplinen. Motgångarna hjälper mig bli en ännu bättre bodybuilder och disciplin, det är mitt liv. Jag byter värld när jag kommer in på gymmet. Där slutar jag vara den här vaktmästaren och pappan. Jag får så mycket kärlek, till och med av folk jag inte känner, vilket bidrar ännu mer till min motivation. Bodybuilding är mitt liv. Jag föddes för att göra det här!
