In i kaklet och beyond

Vad är det som gör att vissa klarar att lägga in en högre växel när andra viker sig? Fredrik Age besvarar sin favoritfråga.

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av personer som går hela vägen. Som när det blir jobbigt plockar fram det där lilla extra. När det gör som ondast och kroppen skriker sluta så springer man vidare, hoppar högre, lyfter mer och krossar smärtbarriären.

I jakten på den ultimata fysiken där tron på sig själv kan flytta på berg samt spränga gränser. När tid och rum inte betyder någonting och allt bara flyter ihop till ett, likt vägen framför dig när du kör en Formel 1-bil i 300 km/h. De där personerna med den där förmågan att köra hela vägen ända in i kaklet. Vad är det som gör att dessa personer sållas ut likt agnarna från vetet? Besitter de någon extra gen som gör dem predestinerade till att inte bara gå in i väggen utan dessutom krossa den och gå förbi? Just detta har jag försökt grotta ner mig i och försöka hitta någon förklaring, men också hitta några komponenter som man själv kan ta med sig i sin jakt på tyngre vikter, bättre form eller snabbare varvtider.

Det gamla ordspråket ”hårt jobb slår alltid talang” är för mig förknippat med att ingenting kommer gratis och att om man vill ha något gjort så måste man göra jobbet. Talang i all ära, men till syvende och sist handlar det om att kunna hantera pressen från träning och tävling bättre än sina gelikar.

Ofta pratar man om mental tuffhet som en beskrivning på hur man hanterar detta. Men hur är det då, föds man med detta eller kan man träna upp det? Enligt mängder med forskning inom det mentala området kan man fastslå en del fakta som kan hjälpa dig på väg. Här försöker jag lista några av dessa faktorer som kan ge dig en skjuts i rätt riktning:

Bli tuffare

Med tuffare menar jag inte att du ska ändra din attityd mot andra människor utan att du ska bli tuffare mot dina beslut och ditt utförande. Billy Ocean sjöng en gång: ”when the going gets tough, the tough gets going”. Och med det menade han att man själv måste ta beslutet att bli tuffare. Börja lätt om det är jobbigt. Ta trapporna istället för hissen. Säg nej till kakan på jobbfikan även om du är sugen. På det här sättet bygger man upp sin tolerans och det bli lättare att bli tuff. När muskeln säger nej, kör en repetition till. När mjölksyran sätter stopp, spring en minut till. Alla dessa små val gör att du flyttar väggen – din smärtbarriär – en bit längre bort. Dessutom blir känslan mer familjär och detta leder till att du kan använda känslan till din fördel istället för att begränsas av den. Låt detta bli en trigger att känna igen.

Tackla dina rädslor

I vårt trygghetsknarkande samhälle är det lätt att undvika allt som till synes verkar farligt eller obekvämt. Ett jobbigt beslut, en jobbig prestation eller bara vanligt livspusslande. Det undviker vi gärna eftersom det är just jobbigt. För vi behöver kanske inte. Det löser sig ändå. Annat var det på stenåldern där vi hade det inbyggt i vår ryggmärg. Kom den sabeltandade tigern springande mot din familj så var valet enkelt. Fight or flight. Då slogs man för livet. Både bokstavligt och bildligt. Men med tidens tand har detta beteende mattats av då maten går att köpa i butik, vi sover gott om nätterna och jobbar man får man förhoppningsvis en lön i ersättning för väl utfört arbete. Så utmana dina rädslor. Prova den där tunga vikten du mentalt satt spärrar på. Ge dig i kast med att springa det där loppet. Ge dig på klassikern. Fight for your life. För ingen kommer ihåg en fegis.

 

Omge dig med rätt personer

I dagens informationssamhälle där många så gärna vill få uppmärksamhet är det lätt att omge sig med fel personer. Personer som dunkar rygg och sätter upp dig på en piedestal fast din prestation må vara medioker i sammanhanget. En smula verklighetsförankring är aldrig fel och motsatsen kan snarare skicka dig flera steg tillbaka än om din prestation blir kritiskt bedömd. Vad är det som är så farligt med att få konstruktiv kritik? Vad kan hända? Det finns många stora idrottsstjärnor som väljer att träna med personer som är bättre än dem själva. Då kan man ju utvecklas i rätt riktning och hela tiden utmanas att bli bättre. Vad är det för mening att vara kung på gymmet enligt alla om alla runt omkring dig är lika urusla? 

Drömmar eller mål?

Det finns en skillnad mellan dessa. Skillnaden är ack så viktig. Att ha en dröm om att klara av en viss vikt, en viss tid eller ett visst utseende är något man fantiserar om. Drömmar har sällan mål och är därför svåra att uppnå. Ett mål är däremot något du planerar för och jobbar mot för att uppnå. Är man dessutom tävlingsinriktad som person blir målet också mer definierat. I vår bransch måste ju målet vara att vinna och inte bara att delta, eller hur? Sen behöver man lära sig skillnaden mellan realistiska mål och orealistiska mål. De orealistiska målen tenderar att bli mer som drömmar och stannar oftast där. Alltså, ett realistiskt mål med delmål på vägen är ett perfekt sätt att använda sig av mål. Att ha som långsiktigt mål att vinna Mr Olympia när man första gången kliver in på gymmet är ett orealistiskt mål och kommer automatiskt få dig att tappa fokus på uppgiften samt ge en ganska dålig nattsömn om man grubblar på det hela tiden. När du har nått ditt realistiska mål sätter du genast upp nya och fortsätter klättra på din prestationsstege.

Varför gör du detta?

En annan filosofi som är viktig att hålla reda på är anledningen till varför man håller på med det man nu gör. För vem gör jag detta? Om du inte kan svara på varför och för vem du gör detta blir det svårt att hantera bakslag – som alltid kommer – och ha disciplinen att fortsätta gnugga. Att göra saker för andra eller av fel anledning kommer alltid vara dömt att misslyckas. Att tidigt bestämma sig att det här gör jag för mig själv och med mig själv gör det så mycket lättare att hantera med- och motgångar. Då kan du bara förlita dig på dig själv och ingen annan och det finns heller ingen annan att skylla på än dig själv. Då kan också målen bli realistiska eftersom de sätts utefter din förmåga och inte andras förväntningar. 

Visualisering

Det finns ett gammalt idrottsligt ordspråk som jag gillar: ”the body won´t go where the mind hasn´t been”. Och det är precis så det är. Alla kommer väl ihåg bilderna på Kajsa Bergqvist inför varje hopp där man såg hur hon gick igenom hoppet och rullade med armarna. I tankarna hade hon redan gjort hoppet minst 1000 gånger och klarat alla gånger. Inte det minsta tvivel om vad hon skulle göra. Det är visualisering. Ett extremt bra sätt att förbereda kroppen både mentalt och fysiskt. Man kan också använda sig av triggers för att visualisera sina mål. Det kan vara en bild på en motståndare, ett klädesplagg du senast hade när du presterade bra, doften av tävlingsfärg eller en viss låt du associerar med en bra prestation. Vikten av ett mentalt övertag och här också visualisering finns det en mängd forskning som påvisar positiva resultat, vilket verkligen är något att ta höjd för. Givetvis fungerar visualisering också på omvänt sätt. Fokuserar du på att vikten är för tung, målet är för långt bort, att andra är bättre och att du inte kommer att lyckas så har du också banat väg för ett misslyckande. Du kommer med största sannolikhet inte att klara det.

Fokus

Den absolut viktigaste komponenten till att kunna gå hela vägen och lite till är att hålla fokus. Fokus på ditt mål och vägen dit. Genom att ha ett klart fokus på ditt mål kan du även hantera motgånger under vägen. Tillfälliga tillbakagångar är just bara tillfälliga. Stigen må vara kuperad och sned, men vet du vart den går är det bara att hoppa upp på stigen igen om du av någon anledning blir bortknuffad. I vissa sporter handlar det om att få sina motståndare ur balans, alltså få dem att tappa fokus. Det kallar man för en fokusförskjutning och är ett trick som många stora idrottsstjärnor gått på. Så behåll ditt fokus, ha sikte på målet låt inte distraktioner få dig ur spel. 

Sju viktiga komponenter som kan vara skillnaden mellan vinst och förlust, ett personbästa och ett misslyckat lyft eller ökad muskeltillväxt och stagnation. Sju komponenter som kan ta dig till nästa nivå. Men är det någon skillnad från förr och nu? Det vill jag faktiskt påstå och den främsta anledningen till detta skulle jag tillskriva vårt informationssamhälle. I vår iver att passa in, få bekräftelse och den mängd distraktioner vi dagligen utsätts för är det svårare än någonsin att värja sig. Det ställer högre krav på oss och vi behöver sålla bland det sammelsurium av information vi bombarderas av. Gör så här. Tyck så här. Läs det här. Allt detta tillsammans med alla ryggdunkare som höjer dig till skyarna eller alla tangentbordsbyggare som sänker dig till botten. 

Så stå emot. Mappa ut din plan. Visualisera ditt mål. Fokusera på din uppgift. Gör allt som krävs. Bli tuffare och gå förbi din smärttröskel. Resten är en barnlek. Eller?