Så har man nu varit på svensk mark det senaste dygnet – jetlagged i all ära. Sov som ett barn hela natten och endast väckarklockan kunde få liv i denna kropp! Mår bra idag men igår kändes det som någon hade kört över mig.. och backat tillbaka över mig igen! Den känslan. Drog mig upp och tog mig till gymmet för morgoncardion i detta underbara ösregn som låg över Stockholm, följt av en sen frulle gjord på kyckling och champinjoner tillyxat med lite sesamfrön och kokos! Cardio, kyckling ?? Yeees dieten tog inte slut med tävling utan har pågått till idag, har ett litet kul projekt i eftermiddag nämligen =) Men sen så.. ooh fantiserar redan om jag vad jag ska hitta på för goofrulle imorgon 🙂
.. Vill dela med mig av lite reflektioner kring resan eller främst min tävling i sig och varför jag känner som jag gör.. Många har hört av sig med jättefina kommentarer och pepp, lyckönskningar och grattis och jag uppskattar det verkligen helt otroligt mycket! Det har varit mycket ”du ska vara nöjd..” och JA, det är jag absolut på ett sätt: Jag kom 4a på VM – Jag är alltså 4e bästa junioren i världen i bodyfitness Junior och det är självklart ingen liten merit. Detta är stort – något som jag inte ens hade kunnat drömma om för 1 år sedan.
Som jag nämnt tidigare så helt prestationsmässigt är jag supernöjd och stolt över mig själv – Jag tog mig till min bästa form någonsin – den var hårdare än förut och jag var tillochmed hårdast på scen (Hör och häpna! Har nog aldrig hänt 😉 eller så var de övriga bara ovanligt mjuka) , men jag lyckades ändå behålla volymen framförallt i överkroppen! Mitt framträdande är jag nöjd över, och tyckte att jag gjorde så bra ifrån mig som jag bara kunde, och jag verkligen njöt och hade en underbar tid på scen! Jag fick höra av domarna att jag hade den bästa t-walken och scenframträdande av alla på scen och ett bättre utlåtande än det hade jag inte kunnat önska mig att få höra av dem! Något som jag ju har arbetat väldigt mycket med för att få till. Jag var också supernöjd med bikinin och håret – allting kändes bra, förutom en sak. Detta kanske känns som en liten petitess för vissa men det var det inte – tydligen var färgen katastrof – Vi visste att färgen hade kunnat se bättre ut, men inte att den skulle dra ner mig en hel placering och med det förlora min pallplats.. Lissan (som jag är evigt tacksam efter allt du gjort för mig under våra resor ihop!!) och jag har alltså kämpat i flera timmar med färgen, den ville inte fästa, var flammig, blev i konstig nyans osv.. men det såg ändå okej ut i slutet och när oljan kom på. Jag stack ju ut på scen för de andra var väldigt ljusa, mycket ljusare än vad vi brukar vara i Sverige, och de hade en mer gul nyans. Tydligen gillade inte domarna detta och efter att ha hört deras utlåtande att de hade poängsatt mig som trea men drog ner mig för färgen – ja alltså sånt får ju bara inte hända!! – att tappa en pallplats för ett färgmisstag som varken har med min fysik eller prestation i sig att göra.. Och därför var och är jag rätt besviken på min placering – för jag vet att jag kunde ha hamnat högre upp och fått vad jag faktiskt förtjänat.. Sen kan ju alltid diskuteras om alla pallplatser var rättvisa, men det hade jag ändå kunnat acceptera. Men inte för färgen.. och det är något som har etsat sig fast och kommer sitta kvar i bakhuvudet en lång tid hos mig tyvärr..
..Alltså .. när man lägger ner hela sin själ i det.. som man kämpat- hela förberedelsen inför tävling och 10 min scentid blir ju ens vardag året om i allt man gör- träning, kost livsstil osv – man ser målet framför sig så tydligt att man nästan kan ta på det.. och man gör allt för att nå dit man vill och sen snubblar man på mållinjen – så känns det.. en jobbig känsla – och man behöver nog en liten period att få vara bitter, besviken och ledsen för att hantera det så man sedan kan svälja det och ta nya tag! Fler tävlingar kommer och nästa gång finns det inget annat än pallplats i sikte. och ja färgen ska vara perfekt.
Sen är det också så – jag är av naturen en högpresterande människa som sätter och har höga krav på mig själv – jag strävar alltid efter att göra mitt bästa och att vara den bästa version som jag kan vara. När jag gör något – då ska det vara så bra det kan bli och är det en tävling – ja då siktar jag såklart på pallplats. Jag vill vinna. jag tävlar aldrig för att ”bara se hur det går” eller skaffa mig erfarenhet främst.. Och Allting är på gott och ont – denna ambition och målmedvetenhet har tagit mig väldigt långt i många delar av mitt liv – jag har haft toppbetyg, stipendier, kunnat läsa i princip vad jag vill, klarat av saker som körkort och dylikt utan problem, har bara haft VG på tentor, alltid duktig och presterande inom sport, många bollar och projekt i luften, alltid hungrig för att lära mig nytt och bli bättre på saker osv .. för att vara 23 år har jag gjort och uppnått mycket när jag tänker efter. faktiskt! Jag jagar ett visst självförverkligande i saker jag gör för jag har märkt att det gör mig lycklig (när det går som man vill) Så det är några av mina starkaste drag och som formar mig och mitt liv väldigt mycket och sätter ribban för hur långt jag kan gå – och det är väldigt långt. Jag får en idé- sätter ett mål – gör vad som krävs – når mitt mål. klart!
Men samtidigt har det ibland varit en otrolig börda – prestationsångest, magsår , utbrändhet ”second place it not good enough” osv.. saker som jag självklart har ignorerat men som människor omkring har märkt av. Jag har en tendens att stänga av saker om inte optimerar för slutresultatet om man säger så..Jag har levt i en bubbla så länge för att kunna satsa på de saker jag vill uppnå och dessa mål tenderar att gå före det mesta andra saker i mitt liv. Det går före allt annat för mig. Och när jag då inte når mitt mål – ja då har jag ett helvete att acceptera det – för det ska ju inte hända. Och det kan brista. Och det har varit en lång bubbla nu kopplat till fitness och nu med min sista tävling för i år som dessutom petade ner mig ifrån pallplats vilket aldrig tidigare har hänt, hur jag reagerade och hur jag känner – ja allt har bara fått mig att reflektera väldigt mycket kring allt detta – och nu – hur jag ska hantera att gå offseason och faktiskt inte ha en konkret tävling framför mig än att se fram emot -jag tror att det inte hade kunnat komma lägligare – Missförstå mig dock inte – jag älskar den där bubblan!! Den är aldrig pina eller pest i sig – jag älskar mina dieter exempelvis, eller att göra ett riktigt bra slitsamt jobb för det ger mig tillfredsställelse mot målet och i mig själv att jag gör bra ifrån mig, men Jag behöver komma utanför bubblan och se att det finns mer även om detta är det jag älskar att göra i livet. Och att tävla inte är allt. och att förlora en pallplats inte är allt. Jag måste hitta lite nya saker att lägga min ambition på och inte bara fitness tävla och träning, även om det såklart kommer vara väldigt aktuellt för nästa år ska jag tävla igen och såklart vill jag vara änmer bättre än detta året! Men ja.. bara slappna av lite mer med allt. och det är mitt tidiga nyårslöfte nu – att slappna av mer! starting tomorrow 🙂 Bara en sån sak att kunna njuta av en film utan att känna att det är spillo av tid och jag har en miljon saker jag kan göra som är mer produktivt.. Och ett nytt fokus har jag redan dessutom – dags att sparka igång karriärsidan också och lägga lite extra fokus på det.. förhoppningsvis kommer det även bli en liten räddning när ”efter tävlingsdepressionen” börjar smyga sig på för det vet jag att den kommer – att inte se fram emot en konkret tävling kommer kännas fruktansvärt tufft men förhoppningsvis kommer den perioden göra mig änmer taggad och fierce inför nästa diet och tävling!
Och så kroppen – hur mycket knoppen än vill så måste jag låta mig själv få vila ut fysiskt, vilket ibland är en utmaning när man är van vid fullt ös medvetslös – men i längden vet jag att det kommer göra gott och bidra positivt i min utveckling inför nya mål! Jag vill ju såklart inte erkänna det, men kroppen är ju rätt sliten!
Tack till er som tog sig ner till denna rad 😉 Och ett stort tack till alla ni goa människor, familj och vänner, som på ett eller annat sätt har funnits där och finns där dagligen, om det så är helt fysiskt, samtalsmässigt eller bara korta meddelanden, men att veta att någon tar sig tid till en på ett eller annat sätt – det är guld 🙂 Själv ligger jag säkert back på den fronten, men det är även ett löfte till mig själv – att lägga ner mer tid på det som faktiskt betyder mest här i ivet – mina nära & kära!
Puss & Kram
Antonia
