När numret tillhörande dagis dyker upp i telefonen på inkommande samtal är det något som händer i min kropp. Obehag och rädsla är det jag känner direkt.
Samtalet igår började: Kåre har ramlat från klätterställningen och klagar över huvudvärk och har nyligen spytt. Illa till mods slänger jag på mig kläderna och åker snabbt upp till dagis och möts av min lilla son sittande i en soffa, knappt kontaktbar och helt vitblå i ansiktet. Ambulansen är på väg…Det känns som evigheter och jag försöker hålla min älskade son vaken. Sekunder känns som minuter och 1000 saker far genom mitt huvud. Ambulansen kommer och vi åker upp. Kåre är slö men nu får jag äntligen lite kontakt med honom.Väntan på sjukhuset med lite kontroller av honom och till läkaren kommer känns även det som en evighet. Tiden blir till timmar och jag börjar se att han börjar må lite bättre.
Läkaren gör kontroller.
Efter ett tag vill han äta lite vilket jag ser som ett gott tecken med tanke på hur mycket han kräkts precis efter fallet.
Han får behålla det och säger att han vill åka hem.
Vanligen behåller de små barn för observation för att de inte vill röntga men för att vi bor i Falun så får vi åka hem med vissa restriktioner. Ha koll på hans allmäntillstånd, om han blir slö, börjar kräkas och blir svårväckt. Så natten har varit att kolla honom lite då och då för att se om han går att väcka och hur han mår.
Det verkar gå mot rätt håll vilket jag känner tacksamhet för. Jag är livrädd för att något ska hända det viktigaste i mitt liv. Sen är jag arg också på att de har ”leksaker” som är fullständigt livsfarliga för så små barn som Kåre och få i personalen. Ingen vet vad som har hänt mer än att han har ramlat. Detta tycker jag är orimligt och det måste vara otroligt jobbigt även för pedagogerna. Eliminera farorna.
Nu hoppas jag förskolechefen tar sitt förnuft till fånga och plockar ner ställningen och ersätter den med något trevligt i markplan i stället.
