Ibland funderar man på hur det blev så här egentligen, varför hamnade just jag där jag är idag? Varför jobbar jag med det jag gör idag?
Idag kan svaret kännas helt självklart, för det finns inget jag ångrar eller ogillar med det jag håller på med just nu, men när jag skulle bestämma min ”karriärsbana” för ca 15 år sedan var valet allt ifrån självklart.
Jag visste att jag ville ha ett fysiskt krävande arbete, att röra på mig har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag ville självklart ha ett arbete där jag fick den fysiska stimulansen jag var i behov av. Ganska snabbt ändå visste jag vad jag ville bli, så i slutet av gymnasiet hade jag vägen utstakad fram till mitt drömyrke: POLIS!
Jag har alltid haft ett starkt hjärta för ungdomar som på något sätt hamnat snett eller haft det extra tufft i samhället, de som utsatts av orättvisor eller inte fått den hjälp och stöttning de behövt för att ta sig fram. Kanske för att jag själv haft föräldrar som ALLTID ställt upp och stöttat i ur och skur och jag därför också fått uppleva vad det kan innebära och betyda för en.
Vissa ungdomar har aldrig någonsin fått uppleva hur det känns att ha en förälder som hämtar och lämnar, som har maten färdig på bordet när man kommer hem, som frågar NÄR man kommer hem eller som säger: jag älskar dig vännen, när man ska somna om kvällen. Hur ska dessa människor då helt självklart kunna känna kärlek och empati för andra människor om de aldrig fått upplev det själva?
När jag var tonåring så var det verkligen många ungdomar på stan, som bara drev omkring, kanske det är än i dag? Och det var dessa ungdomar som JAG en vacker dag ville hjälpa och vara där för.
Därav mitt val av yrke, jag ville bli en ”polis på stan”.
Och eftersom detta var ett yrke som man konstant var aktiv i så tyckte jag att det skulle passa perfekt för mig.:) Och visst, ska jag vara ärlig, så har jag nog aldrig gett upp drömmen om att få gå polisutbildningen och få fullfölja det hela.
Men idag kan jag inte ångra att jag bytte bana, tänkte om och hamnade där jag är idag.
Vad som verkligen fick mig att tänka om var nog faktiskt den fysiskt aktiva biten i yrket, trots att man som polis rör på sig så sökte jag ett arbete där man fick arbeta MER med den Fysiska biten som en DEL av yrket.
Det slutade med att jag hamnade på GIH (Idrottshögskolan i Sthlm). Och det, mina vänner, är nog den bästa delen av mitt liv hittills faktiskt! Kan inte tänka mig att någon annan utbildning i hela Sverige, möjligtvis polisutb., är roligare, mer utmanande och aktiv än denna!! OM ni någon gång funderat på att utbilda er till idrottslärare, hälsopedagog, idrottstränare etc så TVEKA INTE EN SEKUND på att söka till Idrottshögskolan!
Ja, som sagt, jag hamnade på GIH i 4 & 1/2 år och var sedan färdig Idrottslärare, folkhälsolärare och hälsopedagog. Under de här åren på GIH så hade jag även hunnit utbilda mig till Lic. PT, Lic. Kostrådgivare, Testledare, Lic. Massör, Lic. HLR-ledare, Lic. HPB (hälsoprofilbedömare), Gruppträningsinstruktör, tagit golfledarlicens, tränare inom div. grenspecifika områden så som ex. gravidträning, rehabträning, olympisk styrka, MAQ-träning, Coreträning…etc.
Märks det att jag gillar att utbilda mig? Kanske det, och ja det gör jag. Att utbilda mig är näst, efter själva arbetet, det roligaste jag vet & känns även som en självklarhet i detta yrket då vår bransch ständigt utvecklas och förändras.
En ouppdaterad PT, känns lika förleget som att en gammal byggardomare från Arnolds tid skulle försöka sig på att bedöma Bodyfitness idag utan förberedelser. Ingen lätt uppgift med andra ord.;)
Att få arbeta med det jag gör idag är som att få arbeta med det jag helst av allt gör på min fritid, det är min hobby.:) När jag för första gången skulle börjar arbeta med PT-klienter så trodde jag då att det för alltid bara skulle vara ett roligt extraarbete utanför min vardagliga inkomst från exempelvis läraryrket. Men läraryrket blev ett minne blott innan jag ens hann börja med det.
Redan första månaden så hade jag mer kunder och jobb än vad man kunde räkna som ”bara ett extraarbete”. Jag hade helt enkelt valt ett ”yrke som var rätt i tiden”.
Man gick innerligt och hoppades på att det inte skulle vara en ”modegrej” som snart skulle dö ut, men ganska snart insåg jag att så inte var fallet. Efter bara ett par månader var man fullbokad som PT och kunde arbeta med detta på heltid.:)
Efter X antal år som anställd så tog jag äntligen steget fullt ut att bli helt egen och arbetar nu väldigt brett inom branschen, bl.a. som PT, Kostrådgivare, Fitnesscoach och -modell, föreläser och skriver om träning, kost, fitness och allt däromkring, arrangerar fitnessresor utomlands samt tävlar i Bodyfitness (BF) och har mitt eget tävlingsteam i BF.
I´m living my Dream!
Men visst hade jag önskat att jag kunde få 5-10timmar till varje dygn, men man kan ju inte alltid få ALLT man önskar.;)
Jag ska ALDRIG klaga på att jag har mycket att göra, för de finns dom som inte har att göra alls!
Många kanske undrar om jag inte saknar den sociala tiden med vänner etc som jag ”missar” då jag arbetar så mycket. Men jag ser det inte som att jag förlorar social tid, mitt jobb GER mig social tid. Några av mina, idag, bästa vänner har jag faktiskt funnit via mitt jobb.:)
För er som funderar på att börja arbeta med det jag gör så kommer här några av mina främsta skäl till varför jag tycker det är så bra:
– Du får direkt och konkret feedback efter leverans av ditt arbete, om en diet funkar så funkar den. Om den inte funkar så märks det direkt osv.
– Du får arbeta med människor på ett personligt plan, viket är väldigt utvecklande.
– Branschen är bred, så du kommer aldrig tröttna eller vara färdigutbildad.
– Det finns lika många jobb som det finns människor, och inget är det andra likt. Därför kommer du aldrig hinna tröttna på ditt jobb.
– Du lär dig ständigt något nytt, om dig själv, din kropp, andra människor och utvecklingen på de olika områdena.
– Du lär dig att vara självkritisk, att ta kunna ta kritik och även kunna ge positiv och negativ feedback till andra på rätt sätt.
– Du lär ständigt känna nya, intressanta människor.
– Du håller dig i form. Du är din egna levande reklampelare, många väljer sin PT/Coach efter vad det ser.
– Du krigar för dig själv, det är bara du själv som bestämmer hur långt du vill komma. Vill du, så kan du!
Om du har några funderingar kring PT-yrket eller kring utbildningar etc så ställ dem gärna här så ska jag göra mitt bästa för att svara på dem.
/Helene.