Detta är till dig…
Jag vet att du inte kommer öppna din dator & rent fysiskt kommer läsa vad jag nu kommer skriva till dig, men jag hoppas att du är med mig & kan läsa mina tankar…
Den sista veckan har jag levt i stort svart hål, instängd i en ”bubbla” där tiden stått helt still. Tillslut visste jag knappt vilken dag eller vilken tid på dygnet det var, i mitt huvud fanns bara du & jag…
Du & jag när vi skrattade, lyssnade på reggae, åt dina ”specialare” som andra inte förstod sig på, busade med Zeke, diskuterade nutid & framtid långt in på småtimmarna…vi är nog ganska lika där, precis som min älskade bror. Arbetsmyran i dig lever garanterat vidare i oss, dock är min bror nog bättre på att begränsa sin än jag.;)
Jag minns vår lilla familj när vi var på semester i vår stuga i fjällen, våra underbara somrar på landet, på sjön, vår bilresa till Tyskland…
Men det jag minns allra starkast & det första som kommer upp när jag blundar är ditt stora leende & orden ”HejLen” varje gång vi möttes. & det är så jag alltid kommer minnas dig, med ett leende & en otrolig kärlek till mig & min bror.
Allt känns så overkligt, så orättvist & rent ut sagt så förj-igt just nu!
Du hade så lång tid kvar pappa, din tid var inte kommen alls just nu. Det var nu du skulle börja leva, börja tänka på dig själv, ta det lugnt & hinna njuta av livet… Istället kom livet ikapp dig & körde över dig.:(
Du har alltid varit envis, antagligen den mest envisa människan jag känner & det var ingen skillnad nu. Du har alltid klarat dig själv & trodde väl att du skulle göra det nu med, även om vi andra visste bättre & försökte få dig att förstå det.
Jag vet att du inte ville lämna oss, du hade planer för framtiden & såg ljust på den, du ville inte detta…:(
Pappa…
Du har alltid haft en enormt stort hjärta, det bevisade du med råge igår.
När läkarna förklarade att de inte längre kunde hjälpa dig & att de skulle låta naturen få sin gång & du få somna in så dog jag för en stund…men du fortsatte att leva. Du gav inte upp, vägrade släppa taget om livet.
Läkarna trodde Max 4timmar till, du kämpade i 15timmar! & detta på grund av ditt starka hjärta som vägrade ge upp. Jag är ganska säker på att även du personligen inte ville lämna, envisheten i dig ville inte lämna oss nu. Du hade så mycket kvar av livet pappa…
Pappa..
Du kommer alltid leva vidare hos mig, finnas med mig som min trygghet i mitt hjärta & på min axel. Du är för mig & min bror inte borta, du har bara ”bytt kostym”.
I alla mina val här i livet kommer du finnas med mig, vi kommer aldrig släppa taget om varandra.
Och precis som vi sa till dig här om dagen, brorsan & jag kommer aldrig någonsin bråka utan vi kommer bara ta hand om varandra & älska varandra än mer from nu. Om det nu går…
Min bror, min mor & jag håller hårt i varandra & du finns alltid där med oss.
Pappa…
Jag älskar dig…
Och jag lovar att ALDRIG göra dig ledsen eller besviken.
<3
