Igår var det dags, dags att ta förväl av min älskade morfar <3 Sedan morfar somnade in för dryga 3 veckor sedan var det som att någon satte mig och hela min verklighet på "hold". Jag slutade på något vis fungera och jag kunde verkligen känna hur en del av mig lämnade detta "jordelivet" för att följa morfar…
Senaste veckan har varit en enda stor "ångestdimma" och det enda jag har kunnat tänka på var den stundande begravningen. Jag visste inte om och hur jag skulle klara det och helst av allt ville jag bara fly 🙁 Ceremonin var otroligt lugn, vacker och personlig. Visst värkte det i hjärtat och sorgen var gränslös…men någonstans kunde jag känna hur "dimman började lätta" framför mina ögon och jag kunde se framåt igen!
Jag kommer ALDRIG att glömma
Jag kommer ALLTID att älska den underbara människa min morfar var! Precis som min moster beskrev honom i sitt tal igår, vår IDOL!! En riktig man och förebild som alltid fanns där för oss, alltid hjälpte och alltid stöttade <3
Älskar dig mer än livet <3
NU blickar jag framåt och mot nya utmaningar! När morfar blickar ner på mig (vilket jag vet att han gör) ska han ENDAST känna sig stolt!
Sov gott nu älskade morfar, I våra minnen lever du för all framtid <3
