Sitter här i vanlig ordning på nattetid framför datorn och skriver. Idag blir det ingen uppdatering om träning och inte heller någon sammanfattning av Fitcamp även om det är något som jag kanske borde ha skrivit ihop. Men det får vänta helt enkelt. Idag har det varit min mammas födelsedag. Det är lustigt hur allt annat som egentligen är väldigt aktuellt i livet bara kan kännas så meningslöst och litet en dag som det här.
Kom tillbaka till jobbet i måndags efter en vecka på Fitcamp och fick en hel drös med saker jag måste ta tag i, andra saker som också är på gång och jag också håller på att roddar med, träning… ja allt egentligen. Allt kändes på en och samma gång som att det bara får vänta. Missförstå mig rätt, jag har varit på jobbet och även gjort en del av mina åtaganden. Men inget känns, för dagen, viktigt. Jag har inte haft något driv alls idag. Insåg under dagen att det kändes meningslöst att dra och träna. Nog för att det alltid är kul att träna och gissar att mina vänner på gymmet klart skulle muntrat upp mig. Men jag ville mest bara komma hem och vara för mig själv egentligen. Så är det ibland. Jag tror att man skulle kunna beskriva mig annars som en ganska så sällskapssjuk person, men när jag väl är på det här humöret vill jag mest bara vara för mig själv med mina tankar och känslor.
Tankarna började snurra redan igår på eftermiddagen när jag ringde min syster. Hon satt och skrev ett brev till mamma. Har skrivit om det tidigare att hon brukar skriva brev som hon lägger i en ask på graven till mamma. Jag fick genast en klump i halsen och eftersom jag då var på väg till gymmet försökte jag genast att skjuta de tankarna åt sidan och ladda inför det istället. Det gick bra…. om det nu är bra… jag vet inte. Men så var det i alla fall.
Senare såg jag att hon hade postat en länk på min facebooksida. Det visade sig vara mitt blogginlägg från just precis för ett år sedan.
https://www.body.se/bloggar/kristian-sewen/2011072
5/saknad
Jag vågade inte ens klicka på länken för att se vad jag själv skrivit. Ville inte riktigt utsätta mig själv för de orden. Inte än.
I morse när jag kom till jobbet så hade jag fått ett sms av min syster. Det var brevet som hon skrivit till mamma. Nu kunde jag inte längre hålla mig utan läste hennes ord med en klump i halsen stor som en fotboll och med tårfyllda ögon. Jättefint skrivet Hanna och jag kan bara instämma i varenda ord som du skriver….
Jag kommer inte posta hennes brev eftersom jag inte bett henne om tillåtelse, men jag postade något liknande i det här inlägget som hon skrev i höstas:
https://www.body.se/bloggar/kristian-sewen/2011102
6/tre-ar-sen-mamma-gick-bort
Har väl egentligen redan skrivit i båda de inläggen precis hur jag känner och hur jag upplever saker och ting runt allt det här. Så kommer inte skriva så mycket mer om det utan mer rikta det här till året som gått och saker som jag önskar att jag hade haft med mamma på. Ni som är i samma sits som oss kanske känner igen er och ni som inte är det hoppas jag kanske kommer uppskatta just de här små sakerna med familj och vänner ännu mer som man så lätt tar för givet tills de rycks ifrån en.
Ni får ursäkta men skriver det här som ett brev till min mamma nu…
Ofelia busade som vanligt och här åkte vi lite kana på bilarna. I filmen på din gamla pärla som din älskade dotter numer åker runt i. Du skulle vara så stolt över båda två, de är fantastiska!
http://www.youtube.com/watch?v=E9IZ9V2dQq4
Jag vann mitt andra SM-guld i AF. Skulle gett vad som helst för att ha fått höra din röst heja från publiken där.
Det gav mig också möjligheten och privilegiumet att få åka till Tallinn med fitnesslandslaget och tävla på demo-VM. Fredrik, James, Pappa, Jocke och kanske mitt största lilla fan Ofelia var på plats och hejade. Tom Fredrik satt och skrek i publiken, hörde honom ropandes när jag rodde. Den du!
De kom förbi och stöttade och hejade på kvällen innan tävligen. Pappa fick leka med Ofeila och det vart både häst, kurragömma och dans. 🙂
http://www.youtube.com/watch?v=R5D_wVi6YGo
Vi höll på att fira jul i Krusboda också, men till slut bestämde vi oss för landet ändå. Det kändes bäst helt enkelt att vara där som vanligt 🙂
Vi filmade så nu har de klippt ihop det till en film som hon så stolt visar upp när man kommer förbi 😀
De andra kunde inte följa med den här gången men nästa resa är VM i Madrid och då ska de med och heja samt fira min födelsedag…. Tänk om du kunde vara med också… <3
