Jag kan ingenting om någonting alls i allmänhet, och ingenting om media och affärer i synnerhet. Denna dag har varit en HÖGST intressant dag – ur många perspektiv. Och för att redovisa denna dag på ett sött och fiffigt vis låter jag examinationen vara en dagsresumé i klassisk blogg-maner.
Okej, dagen börjar med ett personalmöte där större delar av hela förlaget närvarar. Till en början var det väl egentligen inget nytt under solen. Lite redovisningar om lägesrapporten för specifika titlar, någon snackar om lite framtidsplaner och administrativa grejer om hur de ska omstrukturera vissa rutiner för att effektivisera arbetet – casual, med andra ord. Men plötsligt, kliver en man vid namn Benny upp på scenen (finns ingen fysisk scen…) och äntrar händelsernas centrum. Benny börjar prata om sitt jobb. Eftersom jag är blind och döv samt satt längst bak i lokalen så hörde jag ungefär hälften av vad Benny sa. Men huvudbudskapet gick fram. Benny kan prata med döda.
Så fort ämnet om övernaturliga företeelser kommer upp på agendan så är det som äcklig gubbe sitter mellan mina ben och tittar upp på mig med de klassiska strålkastare bländande rådjursögonen och samtidigt kittlar mig på mina manliga genitalier, det är obehagligt och konstigt – men man vill samtidigt att han ska fortsätta, för det är spännande. Benny i varje fall fortsatte att presentera sig själv och berättar att han inte bara kan se döda, han kan även läsa av ens personlighet, se tillbaka i det förflutna, kolla hur man har det nu och vad som kommer att hända i framtiden. Benny är en snitsare. Och det var också därför han var med på en tidskrifts personalmöte – han var anställd för att kunna läsa av en titels framtid.
Benny demonstrerar sina övernaturliga krafter som han erhöll efter en omfattande bilolycka. Han bad en slumpmässig person som satt med på mötet att vara frivillig. Någon vill naturligtvis vara det och Benny går fram och gör sin grej. Han ber personen i fråga att tänka på en avlägsen, nära eller död släktning och sedan så berättar han fakta kring personen som endast en nära vän, familjemedlem eller närgången stalker kan veta. Och det hela är ju naturligtvis äkta. Och då känner jag bara, fan. Vad i helvete, det spelar ju ingen roll hur mycket vetenskapen kan motbevisa andevärlden och dylikt när jag får se karln rakt framför mig tala med en död och beskriva dennes personlighet långt efter HEN har dött.
Just vid det tillfället så dök den perverse gubben upp igen och började tafsa på mina genitalier, och återigen kändes det fel. Skulle kunna skriva en hel doktorsavhandling kring detta ämne utifrån mina egna reflektioner, men låter bli, då jag känner att Bodys blogg kanske inte riktigt är rätt forum för det avseendet.
Men jag tycker hela spök-grejen är riktigt spännande, men samtidigt väldigt obehagligt. Och jag tror att spänningen som jag kände förut till ämnet över gick till obehag när jag såg första paranormal activity. Det spelar ingen roll vilken varelse du har som jävlas med dig – du kan döda den och bli fri. Så vida det inte är ett spöke… Därför känner jag, att efter som det finns människor som kan snacka med döda så finns det per automatik spöken, och om det finns spöken, så kanske någon väljer att hemsöka en. Och då är det kört. Du kommer aldrig kunna döda den… Du kommer aldrig kunna bli fri.
Så, det var allt för mig. Spårade ut lite och vek av från det jag tänkte berätta om, nämligen hur lite jag vet om saker och ting, men det får bli en annan dag.
Ha det! ☺
/Michael.W
