Blogginlägg av Michael Wang, praktikant på BODY:
Hur ser det perfekta gymmet ut? Luftkonditionering? Maskiner i överflöd? Plastiga hantlar? 200-kvadratmeter motionshörna? Äckligt rena golv? Blanka ytor? Reception? Kiosk? Dunka, dunka, popmusik? Eller kanske ett hav med tightsbeklädda motionärer försedda med Nike-skor och linne? Knappast!
I en tid då alla tränar på ett överfräscht gym tillhörande någon stor gymkedja så är det få som har glömt bort vad träningen handlar om, vad den egentligen handlar om.
Blod, skit och magnesium. När du kliver in i ett riktigt gym bör du bli slagen rätt över mun med ett os av svettlukt. Det ska vara skitigt, det ska vara blod på golvet och det skall vara super-ryssigt. Gymmets innehåll skall domineras av fria vikter och de få maskiner som faktiskt finns där bör vara gamla och slitna. Annars får det vara!
Dagens samhälle är strukturerat på ett sådant sätt att det nästan är tabu att ta i. Man får inte spotta i nyporna och rocka järnet. Allt ska vara så fint, man ska vara ordentlig på jobbet, man ska vara ordentlig hemma, man ska vara ordentligt på gator och torg – vart man en befinner sig ska man vara tyglad, dresserad och ordentlig. Ens inre vilddjur får aldrig chansen att lufta på gasen och bränna energi. Den är tyglad och dränkt med stillasittande arbete och civiliserad etik. Men det finns en plats, en plats där du kan gå in och släppa på alla tyglar i världen och ge järnet, en liten stund du kan gå lös utan hämningar – gymmet. Men vänta nu lite, förlåt, glömde bort att inte ens på gymmet kan man gå lös. Man ska ha rena kläder, man ska torka bort den minsta svettdroppe man avger, man ska lukta gott, man får inte skrika, man måste vara ren, man får inte ta i, man får inte släppa ner vikter och man får inte träna ordentligt då man kan skrämma folk, man är fastkedjad och dränkt.
Men frukta ej. I en uppsjö av stora gymkedjor och fisförnäma fitness-fanatiker så finns det hopp. Det finns räddning. Om du letar noga, så kan du hitta dem, oaser i en het öken – det riktiga gymmet.
Räddningen i mitt fall stavas: Karl Alfred Club. Numero uno gym de Norrtälje. Platsen som skiljer agnarna från vetet och där pojkar blir män. Det är skitig, det är blodigt, golvet är fullt med magnesium, maskinerna är slitna och viktplattorna ligger travade i överflöd längs med väggarna. Inredningen är med bilder på gamla kroppsbyggare och träningsminnen med gym medlemmarna. Gymmet har karaktär, gymmet har den rätta känsla och gymmet har själ. Sekunden du sätter foten innanför gymmet klassiska väggar vet du vad som gäller. Då finns det ingen utväg. Du kommer inte spatsera runt och umgås med kompisar, du kommer inte mesa dig fram igenom vikter och maskiner och du kommer definitivt inte att använda gymmet som ett forum för att ragga på folk. Du kommer att kötta som om det inte fanns en morgondag och du kommer att må bra.
– Jag tränar på KAC (Karl Alfred Club) på grund av att det är billigt och för att klubben har den extra charmen, det är en skön old school-känsla. Säger Victor Lundqvist och kompisen Herman Camitz håller med
– Det är hårt, testosteronfyllt och bra. Man går in för att träna och inget annat. Visst kan man träna på andra gym också, men man kan bara bygga på KAC.
Alla jag pratar med säger i princip samma sak: det är en skön känsla, det är billigt och det är slitet på ett gammalt och skönt sätt.
Trots mina hårdkokta ord kring gymmets atmosfär kan jag försäkra er om att det är ett gym för alla – alla som vill träna, på riktigt.
/ Michael Wang
